söndag 11 december 2011

23. tvinga-tvång-tvångad?!

Tvången stör mig i vardagen, men jag jobbar stenhårt med att förebygga och att tagga ner när jag upptäcker att jag har fastnat i tvångspiralen. Eftersom jag har övat på att bli arg på mig själv för att jag håller på med dessa eviga dämpa-rastlöshet-oro-känslor-momenten i ganska många år, är det svårt att lära om. Att tänka nu räknade jag och sen lägga ner tankeverksamheten istället för att anklaga mig själv för att vara idiot... Det är svårt!

Så är det de där med tvång som jag måste göra, men i meningen att tvinga mig själv till saker. Är så evigt less på att alltid behöva tvinga sig själv till saker. Att det inte sker naturligt... Imorgon är det måndag och arbetsdag, jag känner att det enda jag vill göra är att stanna hemma, kolla på film, läsa en bok eller inte ens stiga upp ur sängen. Säkert något som många känner, men att alltid, alltid behöva tvinga sig till saker tar på krafterna. En liten push framåt vore skönt ibland.

Inser mer och mer hur fint mina beteenden passar in i en ADHD/ADD mall. Känns bra på ett sätt, att få förklarat en hel del saker och kunna stanna i processen att ta reda på vad katten som är fel på mig. Känns mindre bra att jag då måste acceptera läget, att faktiskt stanna upp, det är ju inget vanligt för mig...

fredag 9 december 2011

22. om terapi

Just nu är det tungt i terapin. Tungt på ett bra sätt, jag måste bara orka igenom det tunga för att komma någonstans. Har sagt det förut och säger det igen, det är BRA att vara medveten om sina problem för då kan man göra något åt dem. Men det är samtidigt förbannat jobbigt att bli medveten  om sina problem! Efter gårdagens session hos psykologen var jag som vanligt rödgråten, helt slut, men samtidigt lättad. Då insåg jag en sak...

Terapi är som massage för hjärnan. Det gör ont så jag vill skrika och gråta, men samtidigt är det så skönt. Jag får träningsvärk i hjärnan och håller jag inte igång den mellan sessionerna så blir jag stel.

tisdag 22 november 2011

21. att ha hemläxa och bokstavsdiskussioner

Två veckor till nästa besök hos psykologen. Hemuppgiften blir att tänka på följande:
  • acceptans
  • mindfulness
  • prioritera mig själv
  • släppa andras problem, visa tilltro till deras egen lösningsförmåga
Ack så lätt det ser ut och så många jag skulle kunna ge dessa råd till. Saker du måste tänka på i livet! Men lika svårt att anamma själv... Men jag övar. Och övar. Och gör planer för framtiden.

En bekant till mig har flertalet gånger sagt till mig att jag absolut inte kan ha någon ADHD-diagnos, med eller utan H. Det känns kontigt att det som andra ser hos mig är tvärtemot det jag upplever inom mig.

Eller är det så att jag faktiskt inte har några problem alls, att jag bara överdriver och måste rycka upp mig, ta mig i kragen, sluta grubbla och oroa mig och inte tänka så mycket? Tack men nej tack, jag har hört dessa råd så många gånger att jag spyr. Inte fanken säger du till en diabetiker att det är väl bara att skärpa sig och producera lite mer insulin, så går allt bättre. Nej, det gör du inte. För diabetikern kan bevisa sin sjukdom genom att lämna blodprover som analyseras och som kan jämföras med andra. Det kan inte jag, jag kan bara jämföra med mig själv. Och jag skiter i vilka bokstäver som står i mina papper, men jag vill faktiskt ha en utgångspunkt i mitt förhållningssätt till mig själv. En diabetiker tar sitt insulin för att överleva. Jag kämpar mot min ångest, oro och rastlöshet 24 timmar om dygnet, men det är svårt att veta vad jag ska göra för att överleva.

Kanske ska jag börja med den där listan av ord och uppmaningar....

torsdag 10 november 2011

20. det lilla hjärtat är så tyst, men det stora slår så hårt!

Det känns som det där lilla pytte hjärtat som slog i mig har tystnat på ett otäckt sätt. En ekande tystnad. Kvar finns en ännu pluffsigare mage som kläderna i garderoben är för små för. Förutom de kläderna som är tänkta för just stora magar, de är för stora.

Mitt emellan det stora och det lilla står jag. Och i den läskiga tystnaden så bankar mitt hjärta hejdlöst. Ångesten knyter små, små band runt hjärtat, lungorna och bröstkorgen. Den knipsar fast smärtan i magen och musklerna och vrider om. Den tar sig in i min hjärna och fyller upp alla tomrum med oro, tankar, grubblerier och tvång.

Gamla saker kommer upp till ytan och grumlar tillvaron. Mardrömmar som härjar och håller sig kvar i mig som en obehaglig upplevelse.

Det är lite jobbigt nu...

tisdag 18 oktober 2011

19. att vara stark?!

Jag har så länge jag kan minnas sett mig själv som svag. En känslig person som inte pallar så mycket, för då bryter jag ihop.

Nu har jag börjat tänka om. När jag vänder på tankarna så ser jag att det finns en styrka, det är något som jag har fått höra av andra, men aldrig trott på. Det tydligaste exemplet är viljan att leva. Innan har tanken varit jag vill dö... Det är inte så konstigt, om jag funderar på hur mycket ångest jag har haft. Då får tankar om döden stor växtkraft. För mig har det alltid varit ett tecken på svaghet och feghet, att vilja fly från allt och bara dö. Det har gnagt i mig och mitt självförtroende har tagit stryk. Nu tänker jag istället, ja, jag har velat dö och varit uppfylld av dödstankar väldigt mycket. MEN, jag lever. Jag har faktiskt tagit mig ur situation efter situation och jag lever än! Det måste banne mig vara starkt.

Jag är fortfarande en känslig person, men jag är faktiskt stark också. Jag klarar saker som jag inte tror jag ska klara. Och jag reser mig upp varje dag, jag tar inte livet av mig.

Den största orsaken till detta är människorna runt mig, som har tröstat, stärkt och kramat mig när jag har behövt det. Så att min inre styrka har kunnat komma fram och visa sig för mig. För snart tre år sedan kom det ultimata beviset på styrka, den lilla människan som nu sitter och tittar på Bolibompa på tvn och säger bajskorv i varannan mening. Han ger mig styrka att vilja överleva!

söndag 16 oktober 2011

18. om ett litet hjärta...

För cirka fyra-fem veckor sedan slutade ett hjärta att slå. Det lilla hjärtat tillhörde ett foster som hade slagit sig till ro i min livmoder. För mig tillhörde det mitt framtida barn, min bebis, min lycka.

Igår såg jag blod, inte mycket, men för mig är inte blod och graviditet något som hör ihop. Jag blev hysterisk, ringde gyn och grät som en tok. Efter att ha hört att det nog inte är någon fara, grät jag lite till. Jag och min sambo fick komma in och jag blev undersökt. På skärmen såg vi en liten, liten plutt. Enligt vad jag kan läsa mig till var fostret stort som en torkad ärta. Läkaren pekade på skärmen och visade oss var hjärtat var. Det hjärta som inte slog.

Den lilla ärtan hade gett upp för länge sen. Under tiden har min mage och mina bröst växt, jag har mått illa, haft cravings, varit trött och börjat berätta och visa för omgivningen vad som varit på gång.

Det lilla hjärtat hade slutat slå för länge sen, igår tog våra hjärtan en paus. Efter liter av tårar, mängder av kramar och med fickan full av mediciner åkte vi hem. Det första jag gjorde var att gå in på vår sons rum och bara andas. Andas den luft som han har andats innan han blev hämtad av mormor och morfar, innan mamma grät. Då kom hjärtat igång igen. Det finns saker att leva för och det tänker jag göra!

tisdag 27 september 2011

17. men det var då hel*****

Nyss satt jag här och skrev om hur fullt upp det är med diverse besök och allt som ska fixas kring en sjukskrivning. Jag kände mig trots detta hoppfull, att det finns något positiv i detta. Men ibland blir jag bara trött, ledsen och arg...

Det var det där med dagistider. Eftersom det idag är dags att lämna in nya tider tänkte jag ringa och höra hur de vill att jag ska skriva, min arbetstid som jag faktiskt arbetar eller så som jag skulle ha arbetat? Det kändes som ett bra beslut, att jag tar itu med mina funderingar och söker svar. Heja mig. Svaret blev dock inte lika käckt. Jag måste lämna in en kopia på mitt sjukintyg även till dagis, samt agumentera för varför barnet måste vara på dagis när jag är hemma.

Om jag har mått fint just nu hade jag troligtvis tänkt: ja, ja, jag beskriver min bild av saken, jag vet att jag har rätt och det kommer de förstå.

Tankarna som kommer just nu: det är väl helvete att mitt mående ska behöva outas för rektorn på förskolan och att jag ska behöva beskriva hur jag kan ta hand om mitt barn eller inte. Ställa min hälsa mot mitt föräldraskap. Behöver jag tillägga hur förnedrande, ångestframkallande och förbannat detta känns? Jag är sjukskriven för att ta hand om mig själv, så att jag ska kunna vara en bra förälder... Självklart kickar orostankarna in direkt, tänk om de inte godtar det? Vad F*N gör jag då? Lägger mig ner och skriker? Nej, just det, det är sådana utbrott från barnet som jag ska orka bemöta, inte få själv!

Det är tufft att ta reda på hur man mår längst inne, att lyfta på alla gamla stenar och få fram verkligheten. Det är ännu tuffare att lära sig att acceptera denna verklighet och släppa gamla överlevnadsstrategier för att skapa nya. Då är det inte så lattjo att behöva formulera och skatta sitt mående för främmande människor! Det räcker med dem jag litar på: sambon, en del vänner och en del familj. Och de jag måste lita på varesig jag vill eller inte: läkaren, sjukgymnasten, FAR-samordnaren, chefen, en del kollegor och Försäkringskassan.

Jag jobbar stenhårt på att känna mig som en hel människa. Men för varje gång jag måste intyga och förklara hur jag mår, vad jag klarar och inte klarar i detalj, för att få den hjälp jag anser att jag behöver... Då dör en smula inom mig. Idag var det dagis som tog en smula, imorgon kan det vara något annat. Jag hoppas att dessa smulor samlas någonstans så jag kan baka en stenhård limpa av dem framöver, och använda som slagträ när tankarna blir för ettriga och måste motas bort!

16. om tid

Jag är sjukskriven på halvtid, för att få tid att samla energi, läka ut och kunna komma tillbaka bättre rustad för livet.

Det är dock lite skrattretande att det som nu händer i veckorna är att jag arbetar 8-12. Övriga timmar ska jag: träffa psykologen en gång i veckan, träffa sjukgymnastern en gång i veckan, ha kontakt med vårdcentralen/min läkare vid behov (dvs runt en gång i veckan), lämna sjukintyg till jobbet, lämna sjukintyg till Försäkringskassan, ansöka om sjukpenning hos FK, skriva rehabiliteringsplan med sjukgymnasten, ta blodprover för att ställa in ny medicin (var fjärde vecka, nu på ett nytt ställe)...
Göra avslappningsövningar, träna medveten närvaro, planera min vardag, titta i min almanacka för att se hur jag har planerat min vardag, motionera, äta mat (helst lagom mycket också...).

Vid sidan av detta har jag också en familj, en sambo som jag har en relation med som jag vill och måste underhålla, en son som kräver mammas närvaro, vänner som jag vill träffa (win/win, jag får energi av desociala kontakterna och samtidigt en övning i att just ha sociala kontakter), tvätt som ska tvättas, disk som ska diskas, dagis som vill veta hur barnet tänker vara där, sambon som ska iväg en vecka med jobbet, mormor som är gammal och ledsen, räkningarna som inte betalas av sig själva...

Va fasen! Det är det som är att leva. Att ta hand om sig själv och sin vardag. Jag kan ju det, bara det att i vissa perioder, som nu, blir fokuset på mig enormt. Men någonstans är det ju värt det, i det långa loppet. För allt jag testat hittills har varit korta intensiva insatser som jag har slopat efter ett tag när jag inte har orkat längre. Nu ska jag härda ut, andas långsamt och härda ut. För till sist ger jag mig fasen på att saker hamnar på sin rätta plats.

måndag 19 september 2011

15.

Just nu surrar det ordentligt i huvudet. Har svårt att fokusera på det jag ska, det jag vill och det jag bör. Svårt att koncentrera mig på jobbet och hemma. Känns underbart att arbeta halvtid då!!

Men även om jag är surrig och ofokuserad känns det hyfsat bra. Jag tar fortfarande steg, ibland bakåt eller åt sidan men också framåt. Det är härligt!

Jag tänker mycket på ADHD/ADD, vad det skulle innebära att få en diagnos, om det är värt väntan och besväret? Någonstans känner jag att det är det, för att få rätt bokstäver i papprena, kanske betyder det inte så mycket nu, men kan komma att göra i framtiden...

I terapin jobbar jag stenhårt med (eller kanske snarare emot.. he he) mina tvång. Satan i gatan vad svårt det är! Men nödvändigt.

måndag 5 september 2011

14. Om steglängd

Jag tar steg framåt. Steg som kanske ser ut som små myrsteg, men som känns som elefantsteg.

De senaste två veckorna har jag bland annat berättat för andra människor om hur jag mår, bett om hjälp, inte gjort saker för att jag "måste" utan vilat istället och struntat i en hel del saker som tynger.

Idag pratade jag med min läkare (min superba läkare) som har följt mig ett tag. Utan att tveka sjukskrev hon mig på halvtid två veckor till, utöver denna och bokade en uppföljning. Jag bad om detta, jag fick det och jag tog emot det.

Nu har jag alltså tre veckor framför mig med halva arbetsdagar och sedan vila, vila och vila. Det känns underbart! Jag har tid att läka och jag ger mig själv möjlighet att göra det! För första gången någonsin. Helt otrolig upplevelse som jag knappt vet hur jag ska hantera... Vill gråta och skratta på samma gång!

måndag 29 augusti 2011

13. att stå emot...

Igår är det måndagen den 29/8, en dag som har stått markerat med fetstil i min almanacka i runt ett halvår, veckan som gått och veckorna som kommer likaså. Stor arbetstopp, massor att göra, skulle kunna jobba dygnet runt och ändå inte vara i fas.

Och vad gör jag? Jag är inte där. Jag är hemma och är sjukskriven. Redan förra veckan började denna insikt göra ont i mig, rent fysiskt håller jag på att förgås av värk, psykiskt lever ångesten och tvången loppan. Igår var jag väääldigt nära att ge upp och bara packa väskan för att åka till jobbet idag....


Men det gjorde jag inte. Jag stannade hemma, joggade en runda, gjorde avslappningsövningar, kollade på film, handlade mat och gungade med sonen. Det räknar jag som ett stort framsteg! Det är verkligen prövningarnas tid för mig just nu... Men igenom ångesten ska jag, för på andra sidan lockar lite mindre ångest och känslan av att ha lyckats lyssna på sig själv. Jag ser ljuset i tunneln, underbart!

onsdag 24 augusti 2011

12. tankar om ett läkarbesök

Idag kl. 9.10 hade jag en tid hos en läkare på min vårdcentral, denna tid fick jag förra fredagen. Det var inte min vanliga läkare (läs ovanlig, för detta är en kvinna som ser mig i ögonen, lyssnar på mig och tar mig på allvar, trots att jag inte alltid själv vet vad jag dillar om), för hon är på semester. Detta fick jag också reda på i fredags och panikade rätt länge för detta. Jag upplevde alla hemska läkarbesök sen 1999, hemskt bemötande, bara fokus på medicin och ingen som lyssnar. Så sa jag STOPP till mig själv. Ajabaja, inte leva i dåtid, inte spekulera i hur framtiden kommer bli. Här och nu! Vad kan jag göra inför läkarbesöket för att göra det så bra som möjligt? Jo, jag kan formulera min smärta och min önskan om hjälp. (Här kommer ett till STOPP, för det här är stora grejer. Att JAG själv kan tänka stopp och be om hjälp, det har liksom knappt aldrig hänt förut!)

Så jag har tänkt efter, inte grubblat utan bara tänkt på hur jag ska ta mig fram i livet den närmaste tiden. Så blev min önskan: att vara helt sjukskriven resten av denna veckan + hela nästa. Därefter arbeta 50% i några veckor, för att sedan gå upp till 75% , med slutmålet att kunna jobba 100% igen. För första gången någonsin har jag hittat min handbroms och vill dra i den. Hårt, för att effekterna ska sitta i länge.

Så... vad hände kl. 9.10? Läkaren tar emot mig, jag börjar berätta hur det här året har varit. Då meddelar han att han har läst i min journal. Skönt tänker jag, då hänger han med! Jag berättar hur jag mår nu, om ångest, trötthet och ledsamhet. Om hur underbar terapin är, men hur mycket som väcks inom mig... Om mina diagnoser GAD och OCD och om en kommande ADHD utredning. Läkaren frågar lite om mitt jobb, om min familjesituation... När jag säger att jag är så oändligt trött frågar han om jag inte har haft semester? Jo, det hade jag. Han hummar, slår lite på datorn, letar upp en bok som han också slår i. Frågar om jag tar min medicin varje dag? Ja, det gör jag. Samma dos som när jag började ja. Då frågar han: Tror du att det hjälper med mer medicin? Vad ska jag svara tänker jag, ingen aning blir svaret. Medicinen har hjälpt mig i vår, men det är svårt att veta vad som är vad också! Han hummar lite till och frågar vad jag vill. Jag berättar då om min plan, att vara borta från jobbet helt för att vila och arbeta vidare med de tekniker som jag får med mig från terapin, för att sedan kunna komma tillbaka i lugnt tempo till jobbet. Då tar han fram sin almanacka, hummandes och kollar datum.

9.35 går jag ut ur läkarens rum. Läkaren har då hunnit gäspa 4-5 gånger under mitt besök, några gånger helt öppet, några gånger försökte han dölja det med handen. Han har fixat en sjukskrivning i en vecka, sen får jag jobba halvtid i en och en halv. Tårarna bränner bakom ögonlocken, kroppen är så spänd att jag har svårt att gå normalt. Tankarna snurrar, ångesten är enorm och tvångstankarna och handlingarna är igång till max.

Som tur väl var hade jag kl. 10.00 en tid hos min psykolog. Jag lyckades på något sätt ta mig det med hjälp av min cykel, vet knappt vilken väg jag tog, vet bara att jag valde en lite ödsligare väg sista biten, eftersom tårarna forsade. Efter att ha gråtit hysteriskt på toaletten innan besöket, kom tårfloderna igen inne på hans rum. Jag berättade vad som hade hänt och vi jobbade vidare...

Jag är så innerligt förbannad på att mina svårigheter, min smärta och mitt lidande inte syns eller räknas som något allvarligt. Jag klarar mig för bra i livet för att få den hjälp jag behöver. Ibland tänker jag att det skulle kanske vara lättare att få hjälp om jag hade några självmordsförsök med mig i bagaget och inte skötte mitt barn... Men det är ju inte jag. Jag kan så mycket, jag behöver bara hjälp med att göra det jag kan!!!

måndag 22 augusti 2011

11. Det finns fler som lilla jag!!! + ett beslut

Idag hittade jag till Kaosbloggen och måste genast skriva om denna underbara blogg. En man med ADD som lever ihop med en kvinna utan ADD. Om livet tillsammans med varandra och med bokstäverna.

Jag gråter av lycka och känner mig alldeles pirrig. Det finns fler som jag!!! Det finns fler som tar sig till stan på ett sätt och kommer hem på ett annat, fler som handlar mat till ett recept men lagar något helt annat och så vidare...

Så har jag tagit ett stort beslut. Vilket inte alls hänger ihop med bloggen ovan, att läsa dess inlägg idag på morgonen har bara bekräftat att jag är rätt ute. Enligt mig har mina svårigheter (bokstäver, förvirring eller vad det än må vara) varit ett problem för mig sedan i tonåren. Kanske innan dess också, men då funkade det... Jag har sedan dess använt mig av olika strategier, tekniker, mediciner och stöd för att komma vidare. Om vi räknar bort några månader, halvår hit och dit som har funkat okej så blir det väl ungefär en 15 år som inte har funkat okej. Gemensamt för dessa 15 år är att köra på. Att må dåligt och inte få ihop livet och inte vilja leva. Men att ändå köra på, helst lägga till några extra aktiviteter. Om man redan pluggar på heltid så varför inte jobba som volontär, jobba extra i vården, vara engagerad i en förening och festa som en galning också? Om man har gått i väggen, legat drogad på akutpsyk i några dygn, för att sedan bli hemhämtad av sina föräldrar... Då börjar man ett nytt jobb, så man inte ska behöva vara sjukskriven (självklart ett timvik med möjlighet till att arbeta i princip dygnet runt...) och samtidigt starta en volontärverksamhet och ta hand om sin ensamma släkting. Och så vidare och så vidare...

Nu får det fan i mig vara bra! Jag har ett jobb och jag har en familj. Jag kan inte se hur någon av dessa instanser vinner på att jag är aktiv 24 timmar om dygnet. Eller ja, i organisationen jag arbetar skulle det nog gillas, men det skiter jag helt i nu. JAG vill må bra och få ordning på torpet! JAG har insett att det som verkligen, verkligen betyder något är min familj. Hur jag än vrider och vänder på det så fastnar jag vid min underbara sambo och son, mina föräldrar, syskon och vänner. Det är med dem som jag vill orka!

I nuläget lägger jag all energi på att att orka hålla fasaden uppe på jobbet, att finnas där för mina besökare, kollegor och för organisationen. Jag gillar mitt jobb väldigt mycket, mina kollegor likaså. Men jag är inte längre villig att lägga all energi där, för att sedan vara ett vrak med dem jag älskar.

Som mamma är min tanke att jag ibland måste välja bort mitt barn för att må bättre. Om jag till exempel ger mig ut och springer någon gång i veckan, istället för att leka med min son den timmen, blir jag faktiskt en bättre mamma. För då kommer jag att orka med alla de andra timmarna som vi leker. Orka att vara uppmärksam och delaktig i leken.

Nu har jag spottat ut en massa ord, i ingen ordning men med en ärlighet. Har under tiden lyckats kolla mailen, dricka kaffe, smsa, spela ett spel på mobilen, hämtat vatten, läst ett inlägg på en blogg, läst om ADD på en annan blog, glömt att jag hade vatten och skulle hämta nytt, på vägen till köket såg jag tvätt, bar den till tvättkorgen, blev sugen på kaffe, behövde kolla min mail (som redan var kollad kom jag på när jag loggade in), såg kaffekoppen (tom men varm, jag har alltså druckti upp kaffet), hittar vattenglaset och dricker upp det, hittar denna sidan och kommer ihåg att jag skrev på ett blogginlägg och här är jag nu...

Problem med uppmärksamheten, JAG?? he he... Nu ska jag samla mig lite och försöka planera framåt, för hur JAG vill ha det. För när de gamla fasaderna rivs, då visar sig svårigheterna vääldigt mycket och det är dags för mig att börja om, hålla kvar vid det som fungerar och strunta i det som inte fungerar.

onsdag 17 augusti 2011

10. har gjort det!

Idag fick jag nog. Jag bad min chef om några minuters uppmärksamhet i avskildhet och berättade hur jag mår.

På vägen till jobbet bestämde jag mig att det skulle ske och gick igenom vad jag ville säga och hur. Det kändes bra, jag kände mig peppad och stark.

Mitt emot min förstående chef som tittar mig i ögonen brast det totalt. Jag hann säga ungefär tre ord... jo, min psykiska hälsa är inte så bra... Sen kom tårarna. Det var två timmar sen och jag har inte slutat böla än.

Att bli medveten om sina svårigheter och diagnoser är bra. Att acceptera dem är svårt! Men jag har ÄNTLIGEN tagit ett första steg. Efter att ha suttit på jobbet och försökt svara på mail och storggråta samtidigt gav jag upp och åkte hem. Har också sagt till att jag kommer vara borta imorgon.

Det är bra. Det är ett första myrsteg. I eftermiddag ska jag till min psykolog, hoppas han har fyllt på näsduksförrådet!

onsdag 10 augusti 2011

9. resultat av eftermiddagen

Som ett vrak kom jag in till psykologen, det kändes som jag vägde ett ton eller två... Jag lämnade bygget mycket lättare och med en minskad oro för bokstäver och framtiden.

En så kallad ADD screening gjordes. 40 frågor som poängsätts. Om dina poäng överstiger 55 är en adhd diagnos trolig. Under 55 kan det vara adhd men också annat. Ännu lägre poäng och du är utan bokstäver och lider av åkomman att vara mänsklig :)
Jag fick 63 poäng. Mina största problem finns i uppmärksamheten och känslohanteringen. Inget jag kan säga emot precis!

Nu väntar år av väntan på en utredning. År som ska gå innan jag vet om jag kan få stopp på några radioapparater i skallen o några myror i brallan med annan medicin. Inte så käckt kanske. Men å andra sidan har jag fortsatt tillgång till min psykolog som kör en behandling utifrån den problematik jag har, adhd diagnos eller ej. Och jag står ju i alla fall i kö nu. Det är ett steg längre fram än i morse!

8. oro för bokstäver

Idag är det tungt. Har en planerat besök hos min psykolog i eftermiddag, första efter hans fem veckor långa semester. Vi avslutade förra sesionen med att göra en så kallad första screening för adhd. Tjoho! Har ju en del kunskap om adhd och känner igen mig i en del av symptomen, medan andra inte känns alls bekanta. Men om man jämför GAD och OCD med adhd (eller rättare sagt add i mitt fall) ser man direkt att det finns mycket likheter och att det ena inte behöver utesluta det andra.

Sen jag fick min GAD diagnos öppnades världen för mig, ÄNTLIGEN fanns en förklaring till varför jag är som jag är. OCD diagnosen har också förklarat en hel del för mig... Frågan är om jag vill göra en adhd utredning?

Som jag har skrivit om tidigare har jag under de senaste månaderna kommit till insikt med otroligt mycket om mig själv och mina tanke- och handlingsmönster blir tydligare. Jag inser hur otroligt mycket jag kompenserar för olika saker och hur mycket energi jag lägger på att försöka fungera.

Kanske skulle en eventuell add-diagnos kunna hjälpa mig till en medicinering som passar mig och till att ge mig en ökad förståelse för hur jag fungerar och hur jag kanske kan jag sluta kompensera så jääädra mycket.

Jag är så otroligt nervös för mitt besök hos psykologen i eftermiddag. Han är en klippa och jag känner fullt förtroende för honom, det är lugnt. Men mig själv, vad tusan vet jag om mig själv? Och hur mår jag, vad tänker jag och vem är jag? När jag sitter hos min psykolog försöker jag under en timme räta ut dessa frågetecken och det är så galet jobbigt. Ändå vet jag att det är detta jag vill, jag vill ha svaren och hjälpen. Men orkar jag? Suck.

tisdag 9 augusti 2011

7. idag är lyckan...

* att jag har dragit ner på untaget av kolhydrater igen efter att ha frossat under semestern och vips så höjs humöret och magen hålls i trim. Me like!

* att jag har gjort mina mindfullnessövningar två dagar i rad, bra jobbat! Fokuset på här och nu börjar smyga sig in i livet igen efter några ångestveckor utan fokus nånstans annat än på oro och grubbel...

* att jag har rört på mig lite mer de sista dagarna efter att ha varit årets latmask under semestern...

Grunden till ett sundare liv är väl för alla människor att äta bra, röra på sig och inte stressa för mycket. För mig är det inte bara nyckeln till ett sundare liv, det är nyckeln till överlevnad! Utan att ha koll på dessa punkter får jag direkt bakslag, jag orkar liksom inte arbeta med mitt mående då och mår istället sämre. Ett klockrent exempel är nu under semestern, då jag helt enkelt har skitit i allt. Vips, så är magkatarren och ledvärken här som ett brev på posten. Och ångesten, grubblandet, ältandet ökar....

Jag har en bra kontakt med en psykolog som jag träffar en gång i veckan, han är kbt-inriktad, vilket passar mig suveränt! Men för att jag ska orka arbeta med mig själv och mitt mående måste verkligen "grunderna" funka. Någon som är likadan?

måndag 8 augusti 2011

6. om att komma ut...

Inom hbt-världen används uttrycket att komma ut ganska ofta. Jag känner att jag behöver komma ut ur min garderob, som är fylld av mina psykiska besvär. De som vet hur jag egentligen mår är nämligen inte så många... Jag har svårt att prata om hur jag mår! Samtidigt som jag vill att folk runt omkring mig ska veta att det finns något där bakom som stör och påverkar min vardag är jag rädd om min fasad. Även om jag egentligen inte tycker om den!

Nu har jag bestämt mig för att jag måste berätta för min chef på jobbet + mina närmaste kollegor hur det egentligen står till, för jag är så less på att förtränga en del av mig 10 timmar om dagen och samtidigt fokusera på att lära mig leva med mina svårigheter. Det går bara inte ihop.

Så vad är jag rädd för? Varje gång jag säger högt att jag inte mår bra blir det verkligt. Det är läskigt, men samtidigt skönt och gör att det lättar lite i sinnet. Men samtidigt måste jag stå för den jag är och mina problem, som jag själv inte alltid kan förstå. Det är där det svåra börjar och vips är ekorrhjulet av grubbel och ångest igång.

Nu är det banne mig dags att lätta på trycket för mig och för alla andra som inte mår bra. Psykisk ohälsa 'är otroligt vanligt och ju mindre vi pratar om det, dessto mindre förståelse får vår problematik... Önska mig lycka till, för nu är jag på väg att öppna dörren till garderoben och komma ut!

fredag 5 augusti 2011

5. om tvång...

För några år sedan, när jag var hemma med bebis, hoppade jag över en fest för att jag helt enkelt inte orkade ta mig dit. Trots att det var nära och festdeltagarna trevliga. Efteråt pratade jag med värdinnan för partajet och sa som det var, att jag helt enkelt inte orkade! Hon har barn sedan tidigare och jag frågade henne därför HUR i sjuttan man ska orka med ett socialt liv när man har en bebis? Svaret från henne blev: man tvingar sig.

Då såg jag ett mönster i mitt liv. Det som jag tidigare hade anat och inte kunnat sätta ord på blev plötsligt solklart... Jag tvingar ju mig för tusan till allt! Hur ska jag kunna tvinga mig en växel till? Under väldigt lång tid har jag tvingat mig själv till en rad saker som inte har varit bra för mig. Jag är en mästare på att hålla masken och tvinga fram än det ena än det andra. För mig har det varit/är det oförståerligt hur man fungerar utan att tvinga sig till allt, kan man alltså bara göra saker utan att pusha sig själv till utmattning? Denna ständiga oro för allt och alla gör att jag fastnar i mitt ältande och måste tvinga mig därifrån för att göra andra saker, gå på toa, jobba, gå på fest, duscha, ja, vad som helst... Den ständiga oron och rastlösheten har jag ett namn på idag, GAD - generaliserat ångestsyndrom (Läs mer här).

Det senaste halvåret har det på sätt och vis blivit bättre. Jag har knappt haft några självmordstankar, vilket är en befrielse. Jag behöver alltså inte tvinga mig till att vinna över självmordstankarna varje dag. Det har gett mer energi till annat. Till att ta itu med andra tankar, bena ut dem, försöka acceptera dem och försöka gå vidare.

Det är i dena utbening av tankar som ordet tvång kommer tillbaka. Fast nu i formen av en diagnos, ett tillstånd, en sjukdom... OCD - tvångssyndrom (Läs mer här). För mig har en person med tvångssyndrom varit en person som tvättar sig överdrivet mycket eller kollar så dörren är låst många gånger innan personen kan gå. Detta gör inte jag, alltså har tanken aldrig slagit mig att jag skulle kunna passa in i detta syndrom, eller snarare syndromet i mig. Men när självmordstankarna har skingrats och andra tankar kan ta större plats, har jag insett hur mycket mitt liv påverkas av mitt ältande och grubblande samt vilka tricks jag tar till för att dämpa min ångest. Mina tvång är flera, det största är att jag räknar. Jag som inte är bra på matte, lägger alltså otroligt mycket tid och kraft på att räkna. Räkna bort ångest.

Jag kan meddela att det inte fungerar i längden... Om det var någon som trodde det. Så, nu väntar en tuff höst med intensivt arbete i terapin för att orka befinna mig i olika känslor och framförallt i min ångest - utan att räkna, kontrollera, eller något annat smidigt trick för att fly ifrån känslan här och nu.

GAD och OCD försvinner inte, men mitt liv kan bli lättare att leva. Och nu, när jag börjar inse att jag faktiskt vill leva, då ska jag ta mig tusan kämpa!

tisdag 19 juli 2011

4. Vardagsbestyr

Jag har haft en veckas semester. I en annan stad, i ett annat hus. Med en trädgård, nära till havet och skogen. Med min fina familj. Under en vecka har jag i långa stunder känt mig avslappnad. det är helt magiskt! Och trots att jag känner mig lite deppig när jag nu kommit hem och mycket spänning kommer tillbaka, så försöker jag tänka framåt. Om jag under en vecka kan ha så många långa stunder då jag känner mig avslappnad, kan umgås med andra människor, kan släppa tvångstankarna och banne mig till och med gå i bikini. Då... då finns det hopp!

Idag har det liksom blivit en grej att vi människor i det här landet ska resa bort. Vi ska fly från vardagen, pausa, upptäcka nya ställen och allt vad som står i resebolagens reklamkampanjer. Jag, mina vänner och min familj drömmer och planerar hur vi kan smita iväg på weekends hit eller dit, komma bort en stund...

Jag älskar att resa, upptäcka nya platser, byta miljö och allt det där. Men jag har insett en sak. Året har 365 dagar. Om jag är borta på komma-från-vardagen-semester under, låt oss säga 21 dagar om året, så återstår 344 dagar. 344 dagar som jag alltså ska drömma om att komma bort, få ro, pausa. Jag har bestämt mig för att jag inte vill ha det så längre. Jag vill ha 365 dagar om året i nuet. Skit samma om jag är i en ny stad, på en strand, ensam, med vänner, i tvättstugan, på jobbet, i affären, på toaletten.... Jag vill vara där, nu! Jag vill känna frid och acceptans inför nuet och mitt liv. Det är mitt mål. Medveten närvaro är därför en väsentlig del av mitt liv. Jag försöker göra mina övningar så ofta jag bara kan/vill/orkar/kommer ihåg. Det ger resultat! För plötsligt står man där mitt i vardagen och inser att det är livet, just nu och det är okej.

onsdag 6 juli 2011

3: en dag på jobbet

En dag som idag, när det snaaaart är semester och jag är ensam i hela korridoren med fina arbetsrum, då blir det svårt. När korridorens rum är fulla med folk består mina arbetsdagar av rutiner. Komma till jobbet och säga hej, kolla mailskörden, planera dagens arbete, köra igång... Fika och lunch på fasta tider. Möten inskrivna i almanackan, på fasta tider. Då kan jag fungera okej, jag kan fortfarande ha dåliga dagar när allt är snurrigt och saker blir gjorda på konstiga sätt, om de blir gjorda alls...

Men nu, i detta vakum, när andra pustar ut och säger saker som "Va skönt det är med dessa lugna dagar, nu kan man jobba på med det man aldrig hinner." Visst är det svarar jag och ler mitt vänaste leende. Sen går jag tillbaka till mitt rum och paniken stiger. Jag är ingen lösaktig kvinna. Jag kan ta ansvar och göra det jag ska, men det måste finnas ramar. Annars fungerar jag inte så bra som det kan önskas av en som får lön för att vara här. Självinsikt eller dåliga ursäkter för att jag vill ha semester?! Fråga inte mig, jag har liksom en nedsatt förmåga att kunna avgöra vad som är relevant eller orelevant oro, det har jag papper på...

Men idag är ändå bättre än igår, igår klarade jag inte av att ta mig hit alls. Eller jo, jag kikade in och hämtade lite grejer. Sen for jag hem igen och har ärligt talat ingen aning om vad jag gjorde mer igår innan jag hämtade på dagis. Inte jobbade jag så effektivt hemma heller alltså.

En annan gång ska jag berätta vidare om mina listor. Min almanacka med fina tider inskrivna i och mina listor, det gör att det funkar. Oftast i alla fall.

tisdag 5 juli 2011

2: om Ann, som kan skriva och prata

Det där med att skriva och prata om hur man mår kan vara svårt. Men det finns de som är förbaskat bra på det, en av dem är Ann Heberlein. Hon är min husgud. Boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", är skriven av henne och titeln sammanfattar egentligen allt om mig. Hur det har varit och hur det ibland är i min vardag.

Sommaren 2009 var hon en av sommarpratarna i Sveriges Radio, P1. Det programmet finns fortfarande kvar i SRs arkiv. Det rekommenderas varmt. För dig som också känner igen dig i titeln på Anns bok, känner någon som gör det, eller bara vill veta mer om hur sjutton man kan må sådär dåligt!

1: om mig, radioapparaterna och myrorna

Eftersom det redan finns galet många bloggar och jag vet att flera av dessa skribenter kan skriva på ett fantastiskt sätt om sina liv, har jag inte riktigt förstått varför jag skulle blogga. Men så har åren gått och jag har insett att ett skrivande inte behöver vara för andra. Ett skrivande kan helt sonika vara för min skull! Eventuella kontakter som fångas upp genom skrivandet blir en trevlig bonus.

Så finns det ett skäl till att jag sitter vid tangentbordet idag... Det är surret. Surret i mitt huvud som inte vill ge sig. Surret av tio radioapparater, fem tvapparater och ett gäng skriande måsar. Det är statusen idag. Och myrorna i brallan, de har fått fart och befinner sig nu även i resten av kroppen. Så är det för mig och det måste jag hitta sätt att bemöta. Radioappraterna och myrorna kommer bo kvar hos mig i resten av mitt liv, det finns det fina diagnoser som kan förklara. Men, att kunna stänga av ljudet på dem ibland, om så bara på hälften. Eller att kunna sätta in en myrdosa i ena byxbenet och still på ett av mysamhällena, det vore inte så tokigt!

Och det kan jag. Med en väldig massa knep och knåp på vägen. Förhoppningsvis är denna blogg ett knep som ska fungera. För mig, för min skull. Men även för min som läser, kanske känner du igen dig, kanske känner du någon som har ljudet på radioapparaterna så högt på att du störs? Tillsammans kanske vi kan hitta perspektiv på livet, stötta varandra och samla kraft och mod för att våga vara jag. Jag är jag med psykisk sjukdom, men med så mycket annat också. Jag har bara lite svårare att släppa fram det, radion stör så förbaskat (och ibland även alla dessa tvapparater, måsar, trumorkestrar, biosalonger och dagisavdelningar...)