måndag 29 augusti 2011

13. att stå emot...

Igår är det måndagen den 29/8, en dag som har stått markerat med fetstil i min almanacka i runt ett halvår, veckan som gått och veckorna som kommer likaså. Stor arbetstopp, massor att göra, skulle kunna jobba dygnet runt och ändå inte vara i fas.

Och vad gör jag? Jag är inte där. Jag är hemma och är sjukskriven. Redan förra veckan började denna insikt göra ont i mig, rent fysiskt håller jag på att förgås av värk, psykiskt lever ångesten och tvången loppan. Igår var jag väääldigt nära att ge upp och bara packa väskan för att åka till jobbet idag....


Men det gjorde jag inte. Jag stannade hemma, joggade en runda, gjorde avslappningsövningar, kollade på film, handlade mat och gungade med sonen. Det räknar jag som ett stort framsteg! Det är verkligen prövningarnas tid för mig just nu... Men igenom ångesten ska jag, för på andra sidan lockar lite mindre ångest och känslan av att ha lyckats lyssna på sig själv. Jag ser ljuset i tunneln, underbart!

onsdag 24 augusti 2011

12. tankar om ett läkarbesök

Idag kl. 9.10 hade jag en tid hos en läkare på min vårdcentral, denna tid fick jag förra fredagen. Det var inte min vanliga läkare (läs ovanlig, för detta är en kvinna som ser mig i ögonen, lyssnar på mig och tar mig på allvar, trots att jag inte alltid själv vet vad jag dillar om), för hon är på semester. Detta fick jag också reda på i fredags och panikade rätt länge för detta. Jag upplevde alla hemska läkarbesök sen 1999, hemskt bemötande, bara fokus på medicin och ingen som lyssnar. Så sa jag STOPP till mig själv. Ajabaja, inte leva i dåtid, inte spekulera i hur framtiden kommer bli. Här och nu! Vad kan jag göra inför läkarbesöket för att göra det så bra som möjligt? Jo, jag kan formulera min smärta och min önskan om hjälp. (Här kommer ett till STOPP, för det här är stora grejer. Att JAG själv kan tänka stopp och be om hjälp, det har liksom knappt aldrig hänt förut!)

Så jag har tänkt efter, inte grubblat utan bara tänkt på hur jag ska ta mig fram i livet den närmaste tiden. Så blev min önskan: att vara helt sjukskriven resten av denna veckan + hela nästa. Därefter arbeta 50% i några veckor, för att sedan gå upp till 75% , med slutmålet att kunna jobba 100% igen. För första gången någonsin har jag hittat min handbroms och vill dra i den. Hårt, för att effekterna ska sitta i länge.

Så... vad hände kl. 9.10? Läkaren tar emot mig, jag börjar berätta hur det här året har varit. Då meddelar han att han har läst i min journal. Skönt tänker jag, då hänger han med! Jag berättar hur jag mår nu, om ångest, trötthet och ledsamhet. Om hur underbar terapin är, men hur mycket som väcks inom mig... Om mina diagnoser GAD och OCD och om en kommande ADHD utredning. Läkaren frågar lite om mitt jobb, om min familjesituation... När jag säger att jag är så oändligt trött frågar han om jag inte har haft semester? Jo, det hade jag. Han hummar, slår lite på datorn, letar upp en bok som han också slår i. Frågar om jag tar min medicin varje dag? Ja, det gör jag. Samma dos som när jag började ja. Då frågar han: Tror du att det hjälper med mer medicin? Vad ska jag svara tänker jag, ingen aning blir svaret. Medicinen har hjälpt mig i vår, men det är svårt att veta vad som är vad också! Han hummar lite till och frågar vad jag vill. Jag berättar då om min plan, att vara borta från jobbet helt för att vila och arbeta vidare med de tekniker som jag får med mig från terapin, för att sedan kunna komma tillbaka i lugnt tempo till jobbet. Då tar han fram sin almanacka, hummandes och kollar datum.

9.35 går jag ut ur läkarens rum. Läkaren har då hunnit gäspa 4-5 gånger under mitt besök, några gånger helt öppet, några gånger försökte han dölja det med handen. Han har fixat en sjukskrivning i en vecka, sen får jag jobba halvtid i en och en halv. Tårarna bränner bakom ögonlocken, kroppen är så spänd att jag har svårt att gå normalt. Tankarna snurrar, ångesten är enorm och tvångstankarna och handlingarna är igång till max.

Som tur väl var hade jag kl. 10.00 en tid hos min psykolog. Jag lyckades på något sätt ta mig det med hjälp av min cykel, vet knappt vilken väg jag tog, vet bara att jag valde en lite ödsligare väg sista biten, eftersom tårarna forsade. Efter att ha gråtit hysteriskt på toaletten innan besöket, kom tårfloderna igen inne på hans rum. Jag berättade vad som hade hänt och vi jobbade vidare...

Jag är så innerligt förbannad på att mina svårigheter, min smärta och mitt lidande inte syns eller räknas som något allvarligt. Jag klarar mig för bra i livet för att få den hjälp jag behöver. Ibland tänker jag att det skulle kanske vara lättare att få hjälp om jag hade några självmordsförsök med mig i bagaget och inte skötte mitt barn... Men det är ju inte jag. Jag kan så mycket, jag behöver bara hjälp med att göra det jag kan!!!

måndag 22 augusti 2011

11. Det finns fler som lilla jag!!! + ett beslut

Idag hittade jag till Kaosbloggen och måste genast skriva om denna underbara blogg. En man med ADD som lever ihop med en kvinna utan ADD. Om livet tillsammans med varandra och med bokstäverna.

Jag gråter av lycka och känner mig alldeles pirrig. Det finns fler som jag!!! Det finns fler som tar sig till stan på ett sätt och kommer hem på ett annat, fler som handlar mat till ett recept men lagar något helt annat och så vidare...

Så har jag tagit ett stort beslut. Vilket inte alls hänger ihop med bloggen ovan, att läsa dess inlägg idag på morgonen har bara bekräftat att jag är rätt ute. Enligt mig har mina svårigheter (bokstäver, förvirring eller vad det än må vara) varit ett problem för mig sedan i tonåren. Kanske innan dess också, men då funkade det... Jag har sedan dess använt mig av olika strategier, tekniker, mediciner och stöd för att komma vidare. Om vi räknar bort några månader, halvår hit och dit som har funkat okej så blir det väl ungefär en 15 år som inte har funkat okej. Gemensamt för dessa 15 år är att köra på. Att må dåligt och inte få ihop livet och inte vilja leva. Men att ändå köra på, helst lägga till några extra aktiviteter. Om man redan pluggar på heltid så varför inte jobba som volontär, jobba extra i vården, vara engagerad i en förening och festa som en galning också? Om man har gått i väggen, legat drogad på akutpsyk i några dygn, för att sedan bli hemhämtad av sina föräldrar... Då börjar man ett nytt jobb, så man inte ska behöva vara sjukskriven (självklart ett timvik med möjlighet till att arbeta i princip dygnet runt...) och samtidigt starta en volontärverksamhet och ta hand om sin ensamma släkting. Och så vidare och så vidare...

Nu får det fan i mig vara bra! Jag har ett jobb och jag har en familj. Jag kan inte se hur någon av dessa instanser vinner på att jag är aktiv 24 timmar om dygnet. Eller ja, i organisationen jag arbetar skulle det nog gillas, men det skiter jag helt i nu. JAG vill må bra och få ordning på torpet! JAG har insett att det som verkligen, verkligen betyder något är min familj. Hur jag än vrider och vänder på det så fastnar jag vid min underbara sambo och son, mina föräldrar, syskon och vänner. Det är med dem som jag vill orka!

I nuläget lägger jag all energi på att att orka hålla fasaden uppe på jobbet, att finnas där för mina besökare, kollegor och för organisationen. Jag gillar mitt jobb väldigt mycket, mina kollegor likaså. Men jag är inte längre villig att lägga all energi där, för att sedan vara ett vrak med dem jag älskar.

Som mamma är min tanke att jag ibland måste välja bort mitt barn för att må bättre. Om jag till exempel ger mig ut och springer någon gång i veckan, istället för att leka med min son den timmen, blir jag faktiskt en bättre mamma. För då kommer jag att orka med alla de andra timmarna som vi leker. Orka att vara uppmärksam och delaktig i leken.

Nu har jag spottat ut en massa ord, i ingen ordning men med en ärlighet. Har under tiden lyckats kolla mailen, dricka kaffe, smsa, spela ett spel på mobilen, hämtat vatten, läst ett inlägg på en blogg, läst om ADD på en annan blog, glömt att jag hade vatten och skulle hämta nytt, på vägen till köket såg jag tvätt, bar den till tvättkorgen, blev sugen på kaffe, behövde kolla min mail (som redan var kollad kom jag på när jag loggade in), såg kaffekoppen (tom men varm, jag har alltså druckti upp kaffet), hittar vattenglaset och dricker upp det, hittar denna sidan och kommer ihåg att jag skrev på ett blogginlägg och här är jag nu...

Problem med uppmärksamheten, JAG?? he he... Nu ska jag samla mig lite och försöka planera framåt, för hur JAG vill ha det. För när de gamla fasaderna rivs, då visar sig svårigheterna vääldigt mycket och det är dags för mig att börja om, hålla kvar vid det som fungerar och strunta i det som inte fungerar.

onsdag 17 augusti 2011

10. har gjort det!

Idag fick jag nog. Jag bad min chef om några minuters uppmärksamhet i avskildhet och berättade hur jag mår.

På vägen till jobbet bestämde jag mig att det skulle ske och gick igenom vad jag ville säga och hur. Det kändes bra, jag kände mig peppad och stark.

Mitt emot min förstående chef som tittar mig i ögonen brast det totalt. Jag hann säga ungefär tre ord... jo, min psykiska hälsa är inte så bra... Sen kom tårarna. Det var två timmar sen och jag har inte slutat böla än.

Att bli medveten om sina svårigheter och diagnoser är bra. Att acceptera dem är svårt! Men jag har ÄNTLIGEN tagit ett första steg. Efter att ha suttit på jobbet och försökt svara på mail och storggråta samtidigt gav jag upp och åkte hem. Har också sagt till att jag kommer vara borta imorgon.

Det är bra. Det är ett första myrsteg. I eftermiddag ska jag till min psykolog, hoppas han har fyllt på näsduksförrådet!

onsdag 10 augusti 2011

9. resultat av eftermiddagen

Som ett vrak kom jag in till psykologen, det kändes som jag vägde ett ton eller två... Jag lämnade bygget mycket lättare och med en minskad oro för bokstäver och framtiden.

En så kallad ADD screening gjordes. 40 frågor som poängsätts. Om dina poäng överstiger 55 är en adhd diagnos trolig. Under 55 kan det vara adhd men också annat. Ännu lägre poäng och du är utan bokstäver och lider av åkomman att vara mänsklig :)
Jag fick 63 poäng. Mina största problem finns i uppmärksamheten och känslohanteringen. Inget jag kan säga emot precis!

Nu väntar år av väntan på en utredning. År som ska gå innan jag vet om jag kan få stopp på några radioapparater i skallen o några myror i brallan med annan medicin. Inte så käckt kanske. Men å andra sidan har jag fortsatt tillgång till min psykolog som kör en behandling utifrån den problematik jag har, adhd diagnos eller ej. Och jag står ju i alla fall i kö nu. Det är ett steg längre fram än i morse!

8. oro för bokstäver

Idag är det tungt. Har en planerat besök hos min psykolog i eftermiddag, första efter hans fem veckor långa semester. Vi avslutade förra sesionen med att göra en så kallad första screening för adhd. Tjoho! Har ju en del kunskap om adhd och känner igen mig i en del av symptomen, medan andra inte känns alls bekanta. Men om man jämför GAD och OCD med adhd (eller rättare sagt add i mitt fall) ser man direkt att det finns mycket likheter och att det ena inte behöver utesluta det andra.

Sen jag fick min GAD diagnos öppnades världen för mig, ÄNTLIGEN fanns en förklaring till varför jag är som jag är. OCD diagnosen har också förklarat en hel del för mig... Frågan är om jag vill göra en adhd utredning?

Som jag har skrivit om tidigare har jag under de senaste månaderna kommit till insikt med otroligt mycket om mig själv och mina tanke- och handlingsmönster blir tydligare. Jag inser hur otroligt mycket jag kompenserar för olika saker och hur mycket energi jag lägger på att försöka fungera.

Kanske skulle en eventuell add-diagnos kunna hjälpa mig till en medicinering som passar mig och till att ge mig en ökad förståelse för hur jag fungerar och hur jag kanske kan jag sluta kompensera så jääädra mycket.

Jag är så otroligt nervös för mitt besök hos psykologen i eftermiddag. Han är en klippa och jag känner fullt förtroende för honom, det är lugnt. Men mig själv, vad tusan vet jag om mig själv? Och hur mår jag, vad tänker jag och vem är jag? När jag sitter hos min psykolog försöker jag under en timme räta ut dessa frågetecken och det är så galet jobbigt. Ändå vet jag att det är detta jag vill, jag vill ha svaren och hjälpen. Men orkar jag? Suck.

tisdag 9 augusti 2011

7. idag är lyckan...

* att jag har dragit ner på untaget av kolhydrater igen efter att ha frossat under semestern och vips så höjs humöret och magen hålls i trim. Me like!

* att jag har gjort mina mindfullnessövningar två dagar i rad, bra jobbat! Fokuset på här och nu börjar smyga sig in i livet igen efter några ångestveckor utan fokus nånstans annat än på oro och grubbel...

* att jag har rört på mig lite mer de sista dagarna efter att ha varit årets latmask under semestern...

Grunden till ett sundare liv är väl för alla människor att äta bra, röra på sig och inte stressa för mycket. För mig är det inte bara nyckeln till ett sundare liv, det är nyckeln till överlevnad! Utan att ha koll på dessa punkter får jag direkt bakslag, jag orkar liksom inte arbeta med mitt mående då och mår istället sämre. Ett klockrent exempel är nu under semestern, då jag helt enkelt har skitit i allt. Vips, så är magkatarren och ledvärken här som ett brev på posten. Och ångesten, grubblandet, ältandet ökar....

Jag har en bra kontakt med en psykolog som jag träffar en gång i veckan, han är kbt-inriktad, vilket passar mig suveränt! Men för att jag ska orka arbeta med mig själv och mitt mående måste verkligen "grunderna" funka. Någon som är likadan?

måndag 8 augusti 2011

6. om att komma ut...

Inom hbt-världen används uttrycket att komma ut ganska ofta. Jag känner att jag behöver komma ut ur min garderob, som är fylld av mina psykiska besvär. De som vet hur jag egentligen mår är nämligen inte så många... Jag har svårt att prata om hur jag mår! Samtidigt som jag vill att folk runt omkring mig ska veta att det finns något där bakom som stör och påverkar min vardag är jag rädd om min fasad. Även om jag egentligen inte tycker om den!

Nu har jag bestämt mig för att jag måste berätta för min chef på jobbet + mina närmaste kollegor hur det egentligen står till, för jag är så less på att förtränga en del av mig 10 timmar om dagen och samtidigt fokusera på att lära mig leva med mina svårigheter. Det går bara inte ihop.

Så vad är jag rädd för? Varje gång jag säger högt att jag inte mår bra blir det verkligt. Det är läskigt, men samtidigt skönt och gör att det lättar lite i sinnet. Men samtidigt måste jag stå för den jag är och mina problem, som jag själv inte alltid kan förstå. Det är där det svåra börjar och vips är ekorrhjulet av grubbel och ångest igång.

Nu är det banne mig dags att lätta på trycket för mig och för alla andra som inte mår bra. Psykisk ohälsa 'är otroligt vanligt och ju mindre vi pratar om det, dessto mindre förståelse får vår problematik... Önska mig lycka till, för nu är jag på väg att öppna dörren till garderoben och komma ut!

fredag 5 augusti 2011

5. om tvång...

För några år sedan, när jag var hemma med bebis, hoppade jag över en fest för att jag helt enkelt inte orkade ta mig dit. Trots att det var nära och festdeltagarna trevliga. Efteråt pratade jag med värdinnan för partajet och sa som det var, att jag helt enkelt inte orkade! Hon har barn sedan tidigare och jag frågade henne därför HUR i sjuttan man ska orka med ett socialt liv när man har en bebis? Svaret från henne blev: man tvingar sig.

Då såg jag ett mönster i mitt liv. Det som jag tidigare hade anat och inte kunnat sätta ord på blev plötsligt solklart... Jag tvingar ju mig för tusan till allt! Hur ska jag kunna tvinga mig en växel till? Under väldigt lång tid har jag tvingat mig själv till en rad saker som inte har varit bra för mig. Jag är en mästare på att hålla masken och tvinga fram än det ena än det andra. För mig har det varit/är det oförståerligt hur man fungerar utan att tvinga sig till allt, kan man alltså bara göra saker utan att pusha sig själv till utmattning? Denna ständiga oro för allt och alla gör att jag fastnar i mitt ältande och måste tvinga mig därifrån för att göra andra saker, gå på toa, jobba, gå på fest, duscha, ja, vad som helst... Den ständiga oron och rastlösheten har jag ett namn på idag, GAD - generaliserat ångestsyndrom (Läs mer här).

Det senaste halvåret har det på sätt och vis blivit bättre. Jag har knappt haft några självmordstankar, vilket är en befrielse. Jag behöver alltså inte tvinga mig till att vinna över självmordstankarna varje dag. Det har gett mer energi till annat. Till att ta itu med andra tankar, bena ut dem, försöka acceptera dem och försöka gå vidare.

Det är i dena utbening av tankar som ordet tvång kommer tillbaka. Fast nu i formen av en diagnos, ett tillstånd, en sjukdom... OCD - tvångssyndrom (Läs mer här). För mig har en person med tvångssyndrom varit en person som tvättar sig överdrivet mycket eller kollar så dörren är låst många gånger innan personen kan gå. Detta gör inte jag, alltså har tanken aldrig slagit mig att jag skulle kunna passa in i detta syndrom, eller snarare syndromet i mig. Men när självmordstankarna har skingrats och andra tankar kan ta större plats, har jag insett hur mycket mitt liv påverkas av mitt ältande och grubblande samt vilka tricks jag tar till för att dämpa min ångest. Mina tvång är flera, det största är att jag räknar. Jag som inte är bra på matte, lägger alltså otroligt mycket tid och kraft på att räkna. Räkna bort ångest.

Jag kan meddela att det inte fungerar i längden... Om det var någon som trodde det. Så, nu väntar en tuff höst med intensivt arbete i terapin för att orka befinna mig i olika känslor och framförallt i min ångest - utan att räkna, kontrollera, eller något annat smidigt trick för att fly ifrån känslan här och nu.

GAD och OCD försvinner inte, men mitt liv kan bli lättare att leva. Och nu, när jag börjar inse att jag faktiskt vill leva, då ska jag ta mig tusan kämpa!