tisdag 18 oktober 2011

19. att vara stark?!

Jag har så länge jag kan minnas sett mig själv som svag. En känslig person som inte pallar så mycket, för då bryter jag ihop.

Nu har jag börjat tänka om. När jag vänder på tankarna så ser jag att det finns en styrka, det är något som jag har fått höra av andra, men aldrig trott på. Det tydligaste exemplet är viljan att leva. Innan har tanken varit jag vill dö... Det är inte så konstigt, om jag funderar på hur mycket ångest jag har haft. Då får tankar om döden stor växtkraft. För mig har det alltid varit ett tecken på svaghet och feghet, att vilja fly från allt och bara dö. Det har gnagt i mig och mitt självförtroende har tagit stryk. Nu tänker jag istället, ja, jag har velat dö och varit uppfylld av dödstankar väldigt mycket. MEN, jag lever. Jag har faktiskt tagit mig ur situation efter situation och jag lever än! Det måste banne mig vara starkt.

Jag är fortfarande en känslig person, men jag är faktiskt stark också. Jag klarar saker som jag inte tror jag ska klara. Och jag reser mig upp varje dag, jag tar inte livet av mig.

Den största orsaken till detta är människorna runt mig, som har tröstat, stärkt och kramat mig när jag har behövt det. Så att min inre styrka har kunnat komma fram och visa sig för mig. För snart tre år sedan kom det ultimata beviset på styrka, den lilla människan som nu sitter och tittar på Bolibompa på tvn och säger bajskorv i varannan mening. Han ger mig styrka att vilja överleva!

söndag 16 oktober 2011

18. om ett litet hjärta...

För cirka fyra-fem veckor sedan slutade ett hjärta att slå. Det lilla hjärtat tillhörde ett foster som hade slagit sig till ro i min livmoder. För mig tillhörde det mitt framtida barn, min bebis, min lycka.

Igår såg jag blod, inte mycket, men för mig är inte blod och graviditet något som hör ihop. Jag blev hysterisk, ringde gyn och grät som en tok. Efter att ha hört att det nog inte är någon fara, grät jag lite till. Jag och min sambo fick komma in och jag blev undersökt. På skärmen såg vi en liten, liten plutt. Enligt vad jag kan läsa mig till var fostret stort som en torkad ärta. Läkaren pekade på skärmen och visade oss var hjärtat var. Det hjärta som inte slog.

Den lilla ärtan hade gett upp för länge sen. Under tiden har min mage och mina bröst växt, jag har mått illa, haft cravings, varit trött och börjat berätta och visa för omgivningen vad som varit på gång.

Det lilla hjärtat hade slutat slå för länge sen, igår tog våra hjärtan en paus. Efter liter av tårar, mängder av kramar och med fickan full av mediciner åkte vi hem. Det första jag gjorde var att gå in på vår sons rum och bara andas. Andas den luft som han har andats innan han blev hämtad av mormor och morfar, innan mamma grät. Då kom hjärtat igång igen. Det finns saker att leva för och det tänker jag göra!