25. Vad är vad?

Upplever den där otäcka krypande känslan av ett vakum som sluter sig tätt omkring mig. Sakta, sakta nu för tiden, förr var det där hela tiden, eller kom över mig fort som attan.

Men nu känner jag små saker, spänd och ont i kroppen, käkar som värker, sover dåligt, dricker kaffe fast jag inte borde, vill inte göra saker, orkar inte göra saker, känner mig ängsli, känner mig rädd... Känslorna och smärtan kommer så smygande att jag kan skaka bort dem, gå vidare.

Idag stannade jag upp och insåg att jag absolut inte vill stanna upp, för jag inser att verkligheten kommer ikapp då. Nej för katten, kör på. Men så stannar jag upp i tanken lite till, inte fullt ut, men en liten stund längre än vanligt.

Låter känslor komma fram från botten dit jag tryckt dem, låter smärtan kännas i kroppen, låter magen skrika av det onda kaffet, låter humöret göra som det vill... Japp, där var det. Klumpen med ledsenhet, trötthet och slut på ork.

Första tanken är direkt PANIK, nu blir det akutpsyk, sjukskrivning, återfall i den negativa och destruktiva spiralen. Andra tanken är men hallå, du är förälder till ett litet barn som tröttar ut tålamodet, du har mycket på jobbet och det är helt enkelt mycket på gång. Du behöver inte kalla det sjukdom eller tillstånd, du är människa!

Sen börjar kampen mellan dessa tankar, paniken och det normala. Men hur fasen ska jag veta vad som är vad? Och spelar det egentligen någon roll? Vill gärna att det normala ska vara svaret, vill inte ha några svårigheter. Men inser också att jag inte tagit hand om mig själv särskilt bra den sista tiden. Kört på, låtsats som ingenting. Jag mår ju så bra, jag vill ju inte ens ta livet av mig, då är väl allt lugnt?!

Hua. Idag är det tungt. Myrorna i brallan har flyttat upp till huvudet och lever rövare. Jag vill inte vara med.