Bortrest

Klockan är 04.09, jag har varit vaken sen runt kl 2. Bebisen vaknade, ammade och somnade om. Mamman ligger kvar med en ångest som river i bröstet...

Vi är på semester. Träffar släkten. Och än en gång inser jag att mina filter inte fungerar. Jag träffar de närmaste här, de som betyder mest. Och när de inte mår bra drabbar det mig som en känslomässig tornado som knockar mig. Ångesten river, tankarna far runt i en enda sörja. 

Vad kan jag göra? Vad är min roll i detta? Svaret blir oftast bara att finnas till och att göra det som åskådare. Det är det logiska svaret. Det som händer hos mig, inom mig, är fullt ångestpåslag. Ingen får må dåligt, allt är mitt fel. Jag är otillräcklig som inte kan lösa allas problem. 

Tankarna mal. Kroppen försvarar sig med allt den sätter igång en klåda som inte är av denna värld och sätter fullt blås på tvången. 

Min energi dras ur mig och jag känner mig som ett kvarglömt äpple. I

Nya perspektiv

Sedan barn nummer två kom till världen har allt verkligen satts på sin spets här hemma. Plötsligt finns det en människa till att oroa sig för och att räcka till för... 

Sist skrev jag att arbetet med mig själv måste fortsätta och det gör det! Det är grymt häftigt att inse hur annorlunda jag reflekterar över saker som jag tänker och gör numera, med en diagnos i bagaget. Som jag nämnt tidigare är det så mycket skam och självklanderi som har försvunnit för mig. 

Att kunna resa sig upp en jävlig dag och säga till sin man att idag är det skit och rastlösheten håller på att knäcka mig... det är stort! För då blottar jag min evigt surrande motor som jag alltid alltid har försökt (och fortfarande försöker) gömma. Men nu kan jag förstå och acceptera att den finns där, ibland kan jag till och med gilla den. 

Tänk att det ska vara så svårt att prata med varandra när det gör ont i själen! Särskilt när de flesta av oss kan prata frikostigt om fysisk smärta, ibland in i minsta detalj... Och tänk hur många vi är som kryper inåt, längre in under fasaden och pressar oss för att passa in. 

Min fasad är hårdare än mycket annat, men för varje flisa som lossnar ser jag världen där utanför lite tydligare. Och jag kan samtidigt se på vilka sätt jag passar in, att jag faktiskt kan göra det mesta. Bara jag får göra saker utifrån mina förutsättningar!