Nya perspektiv

Sedan barn nummer två kom till världen har allt verkligen satts på sin spets här hemma. Plötsligt finns det en människa till att oroa sig för och att räcka till för... 

Sist skrev jag att arbetet med mig själv måste fortsätta och det gör det! Det är grymt häftigt att inse hur annorlunda jag reflekterar över saker som jag tänker och gör numera, med en diagnos i bagaget. Som jag nämnt tidigare är det så mycket skam och självklanderi som har försvunnit för mig. 

Att kunna resa sig upp en jävlig dag och säga till sin man att idag är det skit och rastlösheten håller på att knäcka mig... det är stort! För då blottar jag min evigt surrande motor som jag alltid alltid har försökt (och fortfarande försöker) gömma. Men nu kan jag förstå och acceptera att den finns där, ibland kan jag till och med gilla den. 

Tänk att det ska vara så svårt att prata med varandra när det gör ont i själen! Särskilt när de flesta av oss kan prata frikostigt om fysisk smärta, ibland in i minsta detalj... Och tänk hur många vi är som kryper inåt, längre in under fasaden och pressar oss för att passa in. 

Min fasad är hårdare än mycket annat, men för varje flisa som lossnar ser jag världen där utanför lite tydligare. Och jag kan samtidigt se på vilka sätt jag passar in, att jag faktiskt kan göra det mesta. Bara jag får göra saker utifrån mina förutsättningar!