måndag 27 januari 2014

Jag ligger inte under en gravsten. Jag lever.

Tårarna bränner bakom ögonlocken just nu och jag kämpar för att hålla dem kvar där. Trots att klumpen i halsen växer... För återigen har jag hört en argumentation där flera personer menade att diagnostisering av np-diagnoser är överdriven. Medicineringen är fel, det är droger som delas ut till människor som inte kan skärpa sig. 

Begreppen jobba med och lära känna sig själv är min vardag. För jag har haft tur i helvetet och haft en inre drivkraft som trots allt har hållt mig vid liv. Och de gånger som drivkraften har sjunkt eller helt stannat har jag haft underbara människor omkring mig som har tagit över. Som har kramat mig, berättat att de vill att jag ska leva, kört mig till psykiska mottagningar för att få träffa experterna, hållt mig i handen och låtit mig gå själv när jag har klarat det. Om och om igen. 

Jag mår ju bra nu. Jag är fylld av insikter om hur jag fungerar. Plötsligt börjar jag förstå att jag är bra, att jag kan saker, att jag är värd att leva. I de situationer där det kör ihop sig för mig har jag börjat kunna agera och ändra på saker. För att jag ska må bättre och för att de personer som är nära ska må bättre. 

Jag har valt livet. För det låter ändå bättre med ett liv i helvetet än inget alls. För i mitt helvete finns det också ljuspunkter, till exempel de där personerna som lyfter mig. Om och om igen. 

Jag har accepterat att jag befinner mig i ett helvete. Men att det är värt det. Och att acceptera det har varit oerhört svårt. Att välja livet har varit oerhört svårt. 

Så ändrades livet. Några ihophäftade A4-papper med svart text och en underskrift med blå bläckpenna. De ser inte mycket ut för världen, men för mig är de allt. Den vackraste meningen i papprena är den där orden diagnos och adhd står. 

Dessa ord på de där vita papprena har gett mig livet. Jag som trodde jag hade valt det bästa liv som gick att få för mig, hade så väldigt fel. 

Med rätt ord på pappret har jag fått ett mörkrosa piller. Concerta 54mg står det på. I ett hus längre bort i stan arbetar en psykolog som jag har träffat länge. Nu när orden står på pappret får vi fortsätta träffas ett tag till. 

Helvetet är inte kvar här nu. Det är dagsljus varje dag, solen skiner inte hela tiden, det blir både mörkt, stormigt och regningt. Men jag får se dagsljus varje dag. Och när det är oväder går det över. 

Jag vill leva. Jag accepterar inte ett helvete längre. Jag accepterar mitt liv och mina förutsättningar. Jag accepterar ljuset och mörkret. Men mest av allt lever jag! När mina barn pratar med mig hör jag vad de säger, när de säger det och kan svara. När min man säger att han älskar mig så tror jag honom, för jag tror att jag är möjlig att älskas. 

Min tur går knappt att beskriva. Tur med att ha en inre drivkraft, ett socialt nätverk, att ha träffat en person i vården som ser mig och att min hjärna gillar Concerta. Jag vet att situationen ser olika ut för alla, alla har för det första inte samma tur som mig... 

Men tackvare diagnos och medicin så lever jag. Mina barn har en mamma, min man har en fru, mina föräldrar har en dotter, mina syskon har en syster, mina vänner har en vän, mina kollegor har en kollega... Som lever. Som inte ligger under en gravsten. Det är vad diagnosen och medicinen har gjort med mig. 




1 kommentar: