torsdag 26 september 2013

Förklaringar...

Jag tänker så väldigt mycket på hur jag ska må bra, vilka strategier jag behöver använda för att fungera och ta mig framåt och inte bli hindrad eller sjuk av min funktionsnedsättning, vem jag är...

I mitt huvud, i text, i samtal med min psykolog, min bästa vän eller min man kan jag se hur min adhd fungerar, påverkar min vardag och jobba på utifrån det. Då känner jag mig stark och insiktsfull!

Men så hamnar jag ibland i situationer då andra människor inte alls förstår hur jag kan ha adhd. Jag verkar ju inte ha några svårigheter som är värre än någon annans?  Då tar det stopp för mig. Jag har så svårt att formulera mig, att förklara helheten. Och även om jag vet att frågorna speglas av okunskap men också ställs av omtanke, så skäms jag. För det har jag vant mig vid att göra, sen jag var liten... Skämmas för att jag inte är som andra, men inte vet vad som är fel. 

Men i och med några bokstäver på ett papper, så vet jag så otroligt mycket mer om mig själv och har också möjlighet att lära mig mer om mig själv! Hur ska jag då kunna förmedla detta till andra? Tja... Den strategin får jag helt enkelt jobba på. Och jag har hittat en utmärkt material att använda som grund för denna strategi, kolla du också: http://m.kaosteknik.webnode.se/kaostekniskt-material/att-forklara-for-andra/

tisdag 24 september 2013

Detta konstiga liv...

Jag har börjat äta Concerta och går just nu igenom en väldigt konstig fas... För jag tror mig veta att det är en fas, något jag måste trycka mig igenom för att komma ut på andra sidan. 

Mina förväntningar inför medicineringen var egentligen lite luddiga. De positiva effekter andra har pratat om så som att det blir lugnare i huvudet, du kan tänka en tanke i taget osv har för mig låtit som hokus pokus. Alltså något som inte existerar på riktigt, men som jag gärna skulle vilja ha tillgång till. Som jultomten ungefär, he he. Samtidigt har jag hört skräckhistorier om personer som inte har fått önskad effekt, utan bara fått hemska biverkningar. 

När jag svalde det första pillret grät jag. Av nervositet, lycka, rädsla och anspänning. 

Nu har jag ätit dem några veckor och kan snabbt konstatera att jag har turen att tillhöra de personer som får en bra effekt av medicinen och där biverkningarna är jävliga, men släpper hyfsat snabbt. 

Det som har varit/är den största chocken för mig är hur stor skillnaden är. Jag brukar jämföra saker med dag o natt, men den här skillnaden är större än så. Att inse hur det kan vara/är påverkar mig på mängder av sätt. Insikterna om det som varit (dvs en hel barndom, skolgång, tonår, vuxenliv, relationer, föräldraskap...) blir extrema och plötsligt minns jag händelser, platser och känslor som poppar upp och klumpar ihop sig till röda trådar. 

Det är en väldigt jobbig process, men samtidigt stärker den mig. För nu vet jag vad jag har för förutsättningar, min ständiga frågeställning VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?? har fått ett svar. Svaret visade sig vara att det faktiskt inte är något fel på mig, jag fungerar bara på ett annat sätt än många andra. Så äntligen kan jag sluta försöka göra, vara och känna som andra. Kampen är över! Eller i alla fall förändrad. Och numera lite mer fruktsam, då kämpandet nu ger resultat. 

För första gången på väldigt många år kan jag se framåt med en nyfikenhet och ett ljus som jag aldrig tidigare har upplevt, bara drömt om. Det är konstigt, men på ett bra sätt.