onsdag 19 december 2012

Om diagnosens påverkan..,

Nu har jag vetat att jag har adhd inågra veckor. Och jag känner att det påverkar mig mycket i min vardag, till det positiva :)

Det finns många automatiska tankar som fortfarande slår på, som att jag anklagar och straffar mig själv när något går dåligt... Men det är ändå hästlängder ifrån hur det har varit! När en jobbig grej händer nu kan jag fortare sätta punkt och ångesten tar inte över alla funktioner.

Att plötsligt få en förklaring på varför jag är som jag är på vissa punkter är så underbart! Lättnaden är enorm. Och nu inser jag hur mycket ork och tankeverksamhet som har gått åt till att fundera över detta. Fundera över varför saker inte har fungerat, varför jag klarar så mycket ibland och i nästa situation låses helt.

Det här är så härligt och jag känner mig lite nykär. Nykär i min nya kunskap om mig själv, mina förutsättningar och min nya förmåga att kunna se på mig själv med lite mildare ögon!

fredag 7 december 2012

Nu börjar jag på nytt!

Fast jag är den samma och att inget egentligen har ändrats, så är allt förändrat och nytt idag.

Idag vaknar jag utan funderingar om vad det är för fel på mig. Det är första gången på väldigt, väldigt många år. För idag vet jag, jag vet att det inte är fel på mig och vilka förutsättningar jag har. Nu vet jag att jag har adhd. Jag är så glad att tårarna rinner mest hela tiden.

Äntligen har jag fått ett körkort. Med detta inte sagt att alla som har adhd har det lätt med kontakter inom vården, absolut inte! Men jag känner ändå en helt annan trygghet än det som tidigare varit. Äntligen en revansch, efter alla år och alla kontakter inom vården som har tryckt på mig mediciner som en person med adhd absolut inte ska ha, som har sagt till mig att ta det lugnt och sluta stressa, som har suckat när jag kommer och har ont på ännu ett ställe i kroppen.

Många av dessa personer skulle jag vilja träffa igen, gå igenom mitt utredningsresultat, slå på käften, tvinga på kunskap tills de ändrar sitt bemötande mot alla personer med någon form av psykisk ohälsa. Särskilt de vars journaler är sprängfyllda av besök som resulterat i ord som depression, utmattning, stressrelaterade problem, difusa smärtor, konstanta smärtor, medicin som sätts in och inte följs upp hur den fungerar.

Jag känner en lust att slå hårt på något, tills min fasad spricker och tills sjukvårdens system förändras. Men jag är ju inte så bra på att slåss med nävarna, så jag tror hjärnan får ta fighten. Att använda det surrande och snurrande systemet som arbetar för högtryck till något kreativt. Jag vill (som vanligt) förändra världen. För mig och för alla andra. Främst de som inte hittar orden, arenan eller orken att skrika högt. De som är bättre på att slåss med nävarna istället.

Nu vänder jag blad i mitt liv, genom att vara densamma, men nu med en stor pusselbit som binder ihop så många andra till ett mönster. Mitt mönster, mitt liv. Nu jävlar!

onsdag 5 december 2012

69. om 37,5 timmar...

Får jag resultatet av min utredning. Stressnivån är hög. Vad ska hända, vad händer inte? Det är galet nervöst. Men snart vet jag, äntligen.

Hur det än blir så vet jag snart lite mer om vilka förutsättningar som jag kommer ha framöver. Jag är fortfarande jag och mina svårigheter är vad de är. Men jag har chans att få en förklaring..,

fredag 30 november 2012

68. om strulet..

Det strul som uppstår när inte saker går som de ska är för mig överjävligt jobbigt. Särskilt just nu, när min fysiska hälsa är kass och därmed är orken minimal.

Det är de små sakerna tar som kraft varje dag, att ständigt leta efter saker, att ständigt kolla upp vad det är för dag och vad som står på agendan. När inget får plats eller stannar kvar i skallen skapas också ångest och oro, jag går bara och väntar på att nästa misstag ska ske...Och ångesten, den får på något konstigt vis alltid plats och glöms inte bort.

När jag ibland försöker förklara detta för andra brukar deras reaktion vara men så är det ju för alla. Alla glömmer saker! Även om jag vet att svaret är väl menat gör det mig ledsen. För nej, så mycket har jag förstått av andra att de har det faktiskt inte så här alltid. Alla glömmer och slarvar bort saker, en del mer än andra. Men alla gör det inte femton gånger om dagen. Alla har inte ständig oro och ångest på grund av detta.

Så är det de större sakerna, de som tar ännu mer kraft och ger ännu mer ångest. De saker som att impulsiviteten ibland tar över även hos mig, som mest är impulsiv i tankarna och inte så mycket i handlingarna. Jag kan ibland få en fysisk förnimmelse, ett tryck i huvudet när mina logiska tankar skriker utan att bli hörda, när jag till exempel säger ja till saker fast jag vet att det kommer ställa till det för mig. Igår var en sådan dag, min mentala och fysiska kapacitet var låg. Men hjärnan kokade, tankar flög fram i höga hastigheter och jag kunde nästan känna hur de studsade runt i huvudet och krockade med varandra. Hjärtat slog fort, kroppen darrade. Och vad gjorde munnen? Den log och sa ja men visst, jajjemän, det går bra, jag fixar det. Som om den var frånkopplad från resten av kroppen, som skrek i protest och med alla medel den hade försökte få mig att stanna upp.

Resultatet av gårdagen? Förutom en kollosal trötthet/utmattning, panikångest idag, kräkningar, magknip, yr, sur och tvär. Och vem ska jag skylla på? Jo mig. Och pang så slår hjärtat ännu lite hårdare och ångesten drar åt sitt tag runt bröstet.

Även om jag de senaste 20 åren har blivit mer och mer tålig för ångesten (vi snackar otäck tålig, jag kan ha panikångestattacker samtidigt som jag sitter i möte på jobbet) är den fortfarande min ständige följeslagare. Och fortfarande chockerar den mig när den träder fram så tydligt som idag. När jag inte kan hålla symptomen borta, när ångesten tar över.

Det blir ett jäkla strul av allt strul, små svårigheter som bygger på varandra och skapar ett helvete. Stora svårigheter som jag ignorerar in i det sista eftersom jag vägrar att acceptera att jag, denna förnuftiga människa gör så jävla fel och inte klarar det jag vill och ibland borde. Det tar tid att lära känna sig själv, jag behöver hjälp med det. Jag behöver förklaringar och resonemang om min kapacitet. Nu är det 7 månader sedan adhd utredningen påbörjades, nästa vecka har jag en ny tid för att få mina resultat. Om det blir inställt igen får jag nog be om en säng uppe på psyk. Jag orkar inte mer.


onsdag 28 november 2012

67. Om tidsuppfattning

Konkreta tips för att klara vardagen lite lättare, trots en tidsuppfattning som inte alltid matchar andra människors...
* om du har svårt att komma i tid till jobbet : skaffa ett nytt där du har flextid. Flextiden kommer gå jämt ut trots att du kommer sent ibland, eftersom du då och då kommer glömma att ta rast, lunch eller att gå hem i tid.
* om du delar tvättstuga med andra och måste tvätta på en särskild tid: be någon annan tvätta åt dig, köp nya kläder eller diskutera ett flexiblare system med grannarna. Eller kör på och bli glad de gånger du kommer ihåg att tvätta på rätt dag och tid (bli ännu gladare om du också kommer ihåg att hämta den rena tvätten).
* om du har en mötestid att passa: Boka alla möten hemma hos dig och lämna sedan inte hemmet. På så sätt är du ständigt tillgänglig och missas en tid är det inte på grund av dig (om du stannar hemma). Eftersom du antagligen har gjort dubbelbokningar kommer kanske mirakel att ske, så som att din läkare får träffa din psykolog eller prata med din handläggare på Försäkringskassan.
* om du har barn som ska hämtas på förskola: dela vårdnaden med någon annan. Bäst är någon som uppfattar tid på ett liknande sätt som förskolepersonalen.
* om du vill se ett tvprogram: se till att ha en bra internetuppkoppling + dator så du kan se allt via alla kanalers playfunktion. Du hinner se programmen i lugn och ro en annan gång, till exempel när du glömmer att det är läggdags, dags att gå till jobbet eller dags att hämta tvätten.
* om du lånar en bok på biblioteket: ge bibliotikarien en femhundring vid lånetillfället och meddela att du redan nu tar ansvar för dina handlingar och återkommer med boken när det är dags enligt din inbyggda klocka. Femhundringen täcker förhoppningsvis delar av förseningsavgiften, resten kan du betala en annan gång.

måndag 26 november 2012

66. Om att rensa upp

Just nu har jag ett sjuhelsikkes behov av att rensa upp saker. Stryka att göra saker från listan, sortera allt jag äger efter logiska system och gärna slänga en massa saker.

Ibland blir det så här, när jag har en viss mängd virr varr av tankar i huvudet. Inte för mycket, då händer inget. (tänkte nu skriva inte för lite, stannade upp, skrattade åt mig själv och går vidare. Som om det skulle hända. Ha ha). Men så där lagom mycket surr, så jag blir lite hyper och måste få ordning på torpet. Men då tankarna är svårare att sortera är det skönt att sortera saker rent fysiskt. Och jädrigt trevligt för det vardagliga livet när saker faktiskt blir gjorda!!

måndag 5 november 2012

65. Om att upprepa sig och att vara utless

Here we go again.

På finspråk: idag har mina symptom gällande min mentala hälsa visat sig tydligt och har påverkat min förmåga att arbeta och att fungera socialt.

Som det är: har haft en härlig helg där jag bara varit och nej, ingen planering för den kommande veckan gjordes. Det fanns ju inget behov, allt var ju så bra, jag fungerar ju!!

Satan i helvete vad jobbigt det är att efter en natt utan tillräckligt med sömn vakna och känna mig otillräcklig redan från start. Att bara vara existerar inte Visste att jag hade viktiga saker inplanerade på jobbet, ville inte vara den som (för femtioelfte gången) inte dyker upp. Pressar mig genom dagen och motar bort allt jobbigt, hela tiden medveten om att det kommer att straffa sig. Och ja. Alla tidigare upplevelser av kognitiva funktioner som inte riktigt hänger med, visar sig till sin spets. Tårarna trycker på bakom ögonlocken, energin är helt slut och tankarna snurrar fort både framåt och bakåt.

Det älskade barnet, som är värd all energi och kärlek i världen får en grinig mamma som snäser och drar sig undan. Som får så dåligt samvete att det känns som hjärtat ska sprängas. Som pussar, försöker ta igen, lyssna och vara där. Som kanske lyckas lite men som nu sitter här efter läggning och gråter sig förtvivlad och inte orkar mer.

Jag vet att sömnen påverkar mycket. Men vissa dagar blir jag så fruktansvärt medveten och säker på att jag behöver andra förutsättningar i mitt liv. Att det finns något där som stör. Jag tror att det är adhd. Och blir galen av tanken på att det kanske inte är det. Blir ännu galnare av att inte veta. Det är så uttröttande att vänta på svar att jag inte har ord att förklara. Jag behöver veta för att kunna gå vidare. För atg kunna få hjälp. Adhd eller ej, så måste jag fortsätta kämpa med livet, men förutsättningarna blir så olika beroende på den där bokstavskombinationen eller inte...

Jag vet samtidigt att jag är lyckligt lottad jämfört med en del andra, jag har "bara" väntat i ett år och några månader på en utredning. Jag har " bara" varit under utredning i ett halvår. Men jag har också mått dåligt i 20 år. Och varit på gränsen mellan liv och död lika länge. Jag vill vidare, jag bill fungera. Jag vill kunna ha en skitdag på jobbet som inte knäcker mig för veckor framåt för att all energi är slut och självförtroendet är kört i bott. Jag vill kunna visa mitt barn min kärlek. Jag vill orka lyssna och vara med!

Idag är det skit. Men det har jag bestämt att det måste få vara. Tårarna måste ut och idag måste jag faktiskt få tycka att allt är skit och att det är mest synd om mig i hela världen. Annars orkar jag inte stiga upp imorgon.

måndag 22 oktober 2012

64. Om att bli nergrävd

Min son förklarade i helgen för mig att grisar bökar i marken eftersom deras ungar ligger där och sover. Jag fnissade inombords och kom sedan in på en diskussion som innehöll en beskrivning av grisdamernas genitalier. Hm... Det lär väl visa sig i framtiden vilka eventuella men han fick av mammas inlägg i debatten...

Hur som haver. Idag vill jag gräva ner mig i marken under leran och sova. Mörkt, tyst och lugnt. Så kan väl någon vara snäll och böka upp mig ungefär lagom till våren eller så. För nu orkar jag snart inte mycket mer. Har svårt att förhålla mig till livet just nu, bara kör på och håller emot allt som vill ut. Fast jag vet att det inte fungerar i längden. Det är väl satan i gatan vad svårt det ska vara att ta hand om sig själv! Eller ja, att vilja ta hand om sig själv.

Och nej, jag har fortfarande inte fått svar från min utredning. Två veckor sen anhörigintervjun hölls. Ett halvår sedan första besöket hos utredaren. Någon kanske borde böka lite i den leriga marken...

torsdag 4 oktober 2012

63. Om allt pillande...

Jag pillar ständigt med någonting, om det inte finns en penna, en pappersbit eller något annat i närheten, så finns ju alltid håret och mina (stackars) nagelband. Det är något som alltid har stört mig, men det går inte att sluta. Nu, när jag insett hur rastlös jag verkligen är, förstår jag pillandet mer och blir inte lika arg på mig själv som förr.

Idag kom jag till en ny insikt om när jag egentligen gör detta som mest. Jag har sedan tidigare insett att situationer där jag är stressad och osäker får igång detta beteende. Idag kom jag på att det också triggas igång när jag slappnar av. Alltså, när jag är stressad och nervös går så otroligt mycket energi till att fokusera på situationen att rastlösheten smiter ut i fingrarna. När jag slappnar av släpper jag garden och slutar hålla emot. Vips stiger i princip alla symptom (impulsivitet, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet) och pillandet blir stort!

Skumt det där, att slappna av gör liksom att det blir jobbigare, fast ändå skönare. Att hålla emot hela dagarna är förjävligt och tar så fruktansvärt mycket energi!

onsdag 3 oktober 2012

62. Om dagens utmaning

Äter nötter ur påse. Blandade nötter. Ta en näve och du får upp lite av varje. Hm. Det är viktigt med utmaningar har jag hört... Så här ska ätas nötter!

tisdag 2 oktober 2012

61. om de små sakerna i vardagen

Vad ska jag kalla det här mästerverket? Färgerna syns inte så bra, men dilemmat (om du inte redan har förstått det) är att denna Mentosrulle innehåller x antal godisar i olika färger. Dessa godisar har, som jag ser det, slängts i rullen pö om pö, utan eftertanke. Mitt misstag/friskhetstecken var att öppna och ta en godis utan att reagera på färgen. Förstå paniken som uppstod när jag sedan insåg att jag nu omöjligt kunde veta hur många godisar av varje färg det var i rullen och i vilken ordning de skulle intas. Efter att ha tryckt ut dem alla och hetsätit vissa för att få ett jämnt antal godisar av varje färg, kom jag till detta ögonblick. Munnen full med godis, kvar finns symetri + två utbölingar (det som inte kan anas är att utbölingarna har OLIKA nyanser av rosa). Ack och ve denna fasa. Kortet är taget just efter det ögonblick då jag inser vad jag håller på med och börjar fundera över vem som bestämmer... Det är ju jag det. Men det är svårt att stoppa en pågående process, så efter att utbölingarna ätits upp fick de andra bitarna snällt ätas i tur och ordning. Det gick okej, men det är jobbigt när symetrin bryts.

Och jag som i så många år har trott att jag inte har tvång. För jag tvättar ju mig inte 17 gånger om dagen. Det visar sig att tvång kan finnas på olika sätt, mina tvång befinner sig mest i mina tankebanor, men ibland blir tankarna till handling...

___________________________________________________________
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

måndag 1 oktober 2012

60. Om igenkänning och pillerlängtan

I mitt jobb har jag privilegiet att träffa väldigt mycket människor som har olika förutsättningar, men som kämpar för att klara sig och hitta alternativa vägar för att nå sina mål. Jag gillar verkligen mitt jobb och insåg idag vilken bonus det är att få sitta och lyssna på personer som har gjort samma resa som jag är mitt i... Att ha haft en känsla genom hela livet att något inte riktigt stämmer, men inte kunna säga vad, att ha fått råd om att lugna ner sig och att efter mycket stångande ha mött någon som har tagit upp tråden om att det kan finnas orsaker till den psykiska ohälsan. Väntan på utredning, utredning och livet efter det.

Det ger mig hopp och fruktan. I samma ögonblick som jag inser hur långt jag har kommit de senaste åren, inser jag hur långt jag har kvar. Men jag vet ju att det kan vara värre, mycket värre. Så jag andas in och ut och fortsätter. Kanske, kanske, kommer jag om några veckor ha fått ett resultat från min utredning. Definitivt kommer jag att ha nya tankar, frågor och svar då.

Min bild av AHDH-medicin kanske är något förskönad, jag vet att det inte är någon mirakelkur eller något som ens passar alla. Men banne mig att jag vill testa! Jag hör människor berätta om magiska saker, som att kunna tänka en tanke i taget iaf en stund under dagen, att känna sig pigg men inte hyper, att inte vara mentalt slutkörd vareviga dag. Det låter onekligen lite för bra för att vara sant, vill ha!

torsdag 27 september 2012

59. om kroppen och huvudet

Kanske har jag skrivit om det här förut, kanske inte. Hur som haver så påverkar det mig och berör mig! Jag hävdar alltid att den fysiska och psykiska hälsan hänger ihop och att hela jag måste ses som en helhet vid bedömningar hos tex läkare. En del håller med, till exempel den läkare som övertalade mig att åka till psykakuten efter att ha undersökt min arm (och ha ställt rätt frågor om min hälsa...). Det var svårt att hjälpa mig med min smärta i armen när smärtan i själen var så stor att jag inte ville leva. Armen blev bättre efter att själen hade fått lite hjälp!

Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.

Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.

Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!

Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!

tisdag 25 september 2012

58. Om att hylla en hjältinna

Och vips så hade proppen dragits ut och jag vill sitta här en hel dag och skriva av mig! Kanske jag kan komma ihåg att bloggen finns nu, i alla fall ett tag och använda den som den ventil den kan vara.

Hur som haver, jag läser massor av bloggar. För att skratta, gråta eller få veta mer. En blogg som jag läser med spänning/förtjusning/avsmak är Toves blogg på Vårdguiden. Hon beskriver sitt liv så ärligt att jag nästan trillar av stolen. Skrattar gör jag absolut, jag lär mig nya saker och kommer till insikten om att jag inte är ensam. Det är där avsmaken kommer in, för ibland är hennes ord mina tankar. Hennes beteende är mitt. Och jag måste titta inåt, se mig själv från en annan vinkel. Det är skitjobbigt, men samtidigt vill jag. Och jag är så evigt tacksam att Tove vågar, för sin skull och för min skull. Hennes blogg är en av orsakerna i mitt liv till att jag faktiskt tvingar mig själv att vända blicken inåt och det behöver jag. Men jag vill inte alltid.

Så gå in på hennes blogg och läs, kommentera och hylla! Toves blogg

57. Om att se tillbaka och se framåt

Eh... ja, semestern är väl i princip slut nu då. Jag skulle ju kunna dra till med att jag har haft en otroligt långt semester. Eller vara ärlig och meddela att jag totalt har glömt bort detta forum. Det sägs att personer med ADHD kan fokusera/bli besatta/beroende av saker och ägna väldigt mycket tid åt dem för att sedan glömma bort dem hux flux. Well, det kriteriet uppfyller jag definitivt!

Så, en uppdatering sen sist. Semestern gick bra, trots detta otyg att vara ledig, gick jag med ganska högburet huvud ut ur semesterdimman o tillbaka till jobbet. Eller, nej, nu ljög jag igen. För på semestern började och stannade och började livet igen. Ett plus på ett gravidtest följdes av stor lycka, blod i trosorna följdes av stor sorg, ett litet ettrigt hjärta på ultraljudsmonitorn gjorde att lycka kom tillbaka. (mellan lyckan gick en vecka då sorgen, misslyckandet och helvetet var totalt) Så, när jag nu ska vara glad och åter på mitt arbete ser läget lite annorlunda ut. Jag spyr, spyr och spyr. Däremellan mår jag illa och har ont av foglossningar. Precis som med förra knytet i magen (som nu är en vild familjemedlem i sina bästa år). Så, sjukskriven igen.

Att vara sjukskriven är för mig ett så stort nederlag att jag inte kan beskriva det med ord. För ett år sedan var jag också sjukskriven, men då för depression (och under den ett knyte i magen som inte orkade vidare). Att återigen överge sina kollegor under årets intensivaste period på jobbet. Att återigen veta att jobbet hopar sig och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Att veta att arbetet är med människor, som blir arga, besvikna och ledsna för att de inte får hjälp. Att få en inkomst som är lika med att inte kunna betala räkningarna för sin lön. Att behöva komma ihåg och förstå allt jag måste rodda med, mediciner som ska tas (och då ska de helst finnas hemma), tider hos läkaren som ska passas, Försäkringskassan som ska meddelas om femtioelva grejer men ändå inte kan betala pengar till mig nu, jobbet som ska meddelas... Och... min familj som ska orkas med. Min familj som prioriteras ner hela tiden. Särskilt min sambo.

Samtidigt är det nödvändigt. Jag förstår det. I en depression har jag svårare att förstå det, lättare att köra på. Då får min omgivning skrika på mig och hålla fast mig, förklara att det inte funkar att jobba med panikångesten bultande i halsen. För mig är det normalt beteende, bara att bita ihop. Men nu blir det mer verkligt, att spy tio gånger om dagen gör det svårare att sitta i möten med människor som behöver min hjälp. Jag förstår att mina spyor inte hör hemma i deras oskyldiga knän. Så jag böjer mig, lägger handen på magen och säger nu gör vi detta ihop. Jag lyssnar på kroppen om du överlever.

Och vad mer? Ja just, en liten lätt ångest över hur i helskotta min adhd-utredning går/inte går/aldrig blir färdig. Lögn igen. Ångesten är total och hotar hela in existens. Ena sekunden är jag väääldigt cool och deklarerar för mig själv att jag är densamma utan en diagnos. I nästa skakar jag av ångest och tänker hur fan ska livet bli om det inte är detta, hur ska jag fortsätta få hjälp, hur ska jag kunna förklara detta för mig själv och andra om inte med hjälp av några bokstäver.

Jag har av utredaren fått ett ljus, en hint, en glädje. Men också en sorg och en negativ förväntan. Efter att ha analyserat alla tester lutar bevisen åt adhd (eller add för att vara exakt). Mina perceptionssvårigheter kan förklaras av en hög stressnivå som kommit utav den obehandlade adhdn, aspberger syndrom har uteslutits. Så vad återstår? Jo, ett jävla kriterie. Om dessa symptom har funnits innan 7 års ålder. INTE FAN VET JAG! För jag minns inget. Mitt liv består till väldigt stora delar av svarta luckor, från det att jag var liten till nu... Hur ska jag veta? Ska jag ljuga? Jag har valt att säga sanningen, att jag ta mig tusan inte vet. Nu ska min mamma intervjuas. Min kvalificerade gissning är att min mamma har samma bokstavskombination som jag. Min mamma kommer inte ihåg ett jota. Nu överväger jag om jag ska skriva ihop en berättelse och ge till mamma. Men å andra sidan har hon inte förmågan att plugga in en historia.

Anhörigintervjun är avgörande för min eventuella diagnos. Anhörigintervjun är avgörande för hela min framtid. För hela min familjs framtid. För den hjälp jag ska komma att få/inte få, medicinskt och terapeutiskt. Känn ingen press, tänk på barnet i magen. Eller hur, eller hur....

måndag 9 juli 2012

56. om dag fem på semestern..

In på affären för att köpa en ost, mantra i huvudet: betala inte med kontanter, dem måste du ha till att köpa jordgubbar. Och mantrat funkade, har två lådor fina gubbar med mig hem! Tyvärr dock inte osten, den ligger betald och klar på affären... Än en gång undrar jag vem som uppfann dessa "varusamlingsutrymmen" längst ner efter rullbandet vid kassorna! Jag vill ha mina grejer i näven, för då vet jag var jag har dem! I alla fall just då...

Semestern fortsätter. Planerad i grova drag. Jag måste bara komma ihåg att planera detaljerna, så att jag verkligen sover, äter och har trevligt och inte sorterar om böckerna i bokhyllan fram till det är dags att jobba igen. Och då är så slut att jag inte orkar jobba. Nu kör vi!

onsdag 4 juli 2012

55. om att behöva påminna sig själv ibland

Dagens påminnelse: JAG bestämmer över mitt liv! Omständigheter som jag inte rår för kan påverka mitt liv, men det är jag som bestämmer hur jag ska hantera det och hur jag ska låta det påverka mig. Slut på meddelandet.

söndag 1 juli 2012

54. om glömska..

Jag tyckte det kändes lite konstigt idag när jag stack till jobbet. Konstigt för att jag var i tid och kunde ine komma på att jag hade glömt något.

Cyklade till jobbet, kom fram och insåg att min cykelhjälm redan låg på jobbet. Just det, glömde den förra veckan på vägen hem, det var därför det kändes konstigt imorse!

Efter en stund på jobbet går jag på toa och ser då att cykelhjälmen inte var dagens glömska.... Jag har ju för fanken inte tvättat mitt hår. Inte ett jätteproblem egentligen, men för mig är det här med utseende jobbigt. Jag lägger ner nästan ingen tid alls på att se fin ut, men förväntar mig stora resultat. Hm... Hur som haver, jag brukar alltid se till att håret iaf ser fräscht ut. För då känner hela jag mig lite fräschare. Idag är håret rent ut sagt äckligt och verkligen i behov av en tvätt.

Ja, ja... Jag har ju iaf kläder på mig. Rena dessutom! (eller ja, tröjan o underkläderna iaf, man kan inte få allt ;)


____________________________________________________________________________

Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/

onsdag 27 juni 2012

53. om sommaren (igen)

Idag kom jag hela vägen in på min psykologs rum innan tårarna rann. Det höll på att brista redan från entren och in genom korridorerna. Suck.

Hur som haver, vi gjorde en plan. En plan för hur jag ska kunna klara semestern. (förra året ledde semestern till tre månaders sjukskrivning) Det känns bra, det var en stor sten som föll!

Nu måste jag se till att göra en plan och att våga prata med min sambo om att jag måste ha en plan. Det är jobbigt! Han tycker det är skönt att slippa planera och strukturera, då är han ledig och slappnar av. Och jag går sönder utan planering och struktur. Hur fanken kan man mötas på mitten då??!!

52. om väntan (del femtioelva)

Denna eviga väntan. Alla väntar på sommaren och semestern. Jag väntar på en förklaring, kanske (troligtvis/förhoppningsvis) en diagnos. Det känns som livet inom psykiatrin och vården är en evig väntan. Köer hit, köer dit. Så vips har du blivit bortglömd i en kö eller att läkaren glömde skicka ett recept och saker tar längre tid.

JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!

Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.

Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.

Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.


____________________________________________________________________________

Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/

söndag 24 juni 2012

51. om besökare och dess inverkan...

Jag tycker faktiskt att det är trevligt med besök, trots att jag inte är flitig på att bjuda in folk. Hur som haver, vi har haft en släkting här hela veckan. Jag var lite nervös innan och funderade på hur det skulle bli. Men veckan har varit super och vi har haft trevligt! Jag inser att det passar mig bättre att vara på hemmaplan och träffa folk, då är ju iaf miljön densamma.

Men så igår åkte besöket hem. Och nu är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen... Somnar mitt i leken med sonen, sluddrar och orkar knappt stå på benen. Gå till doktorn säger släktingar som ser mig. Jo visst, men jag orkar inte bli undersökt och få veta att det inte finns något fysiskt fel. Inte en gång till. Orkar inte höra att jag ska ta det lugnt, inte stressa, inte oroa mig och ta hjälp av andra. Visst är det sant, men om det är just det jag tror att jag gjort i veckan och ändå ramlar ihop, vad gör man då??!!

Kanske finns det fysiska orsaker till vissa av mina symptom, men jag orkar inte fortsätta ränna till doktorn så fort det är något.

Suck. Det är lite tungt idag.

onsdag 20 juni 2012

50. om stunden innan...

Idag ska jag göra tredje etappen av min ADHD-utredning. Är inte alls nervös, mer förväntansfull på att få se vad jag ska göra...

Den ständiga väntan på att komma vidare finns dock där som ett surrande i huvudet. Kom igen nu, nu vill jag snart ha svar!

måndag 18 juni 2012

49. Om entreer och hårfina gränser

I staden där jag hör hemma ligger entren till den psykiatriska mottagningen endast 50-100 meter från entren till akutpsyk.

Jag knatar in genom dörrarna till mottagningen minst en gång i veckan för min älskade terapi (och nu för tiden min adhdutredning också..). Jag ser akuten varje gång och det knyter sig lite i magen. För ofta är jag i ett skick som skulle tas emot på akuten, men jag vill inte dit. Jag stångar mig blodig istället och försöker läka såren så gott det går...

Gränsen mellan vardag och behov av vård är hårfin för mig!

söndag 17 juni 2012

48. om att köra på känn

Att inte planera vardagen utan istället köra på känn ger direkt utslag på kaosmätaren i form av:
* förjädrigt matintag. Har knappt lagat mat alls under veckan som var, köpt färdig...
* 36 kr på kontot där jag var säker på att jag iaf hade 500 kr. Detta är en direkt effekt från ungefär hälften av dagens punkter...
* x antal felköp av saker som jag inte behöver, men har köpt ändå. Har tex prioriterat blomlådor istället för mat. Inte helt optimalt.
* glömska från helvetet. Mina kollegor, vänner och min familj berättar saker för mig om sommarplaner, semesterveckor, midsommarfirandeoch studenter. Om och om igen frågar jag om dessa ämnen och har ingen aning om att jag har frågat förut. Känner oftast inte igen deras svar fören i slutet av historien om resan, festen eller vad det än är. Blir generad, hasplar fram att jag nog frågat förut och känner mig dum. Alternativt blir svaret på mina frågor att det pratade vi ju om... Sårade miner och ursäkter från mig.
* tröstätande från helvetet även det. Frisk från ätstörningarna brukar jag säga, note to myself: jag ljuger. (detta är också en del i att ha 36 kr på kontot. Det kostar att äta!)
* otaliga bråk med barnet och sambon pga att jag är så irriterad och trött hela tiden att jag smäller för minsta lilla.
* sagt ja och amen till en rad saker som jag nu måste ställa in/genomlida/boka om.
* har kört en massa bil (punka på cykeln, som jag kors i taket har lämnat till verkstan, men sedan glömt att hämta). För att ta mig fram och för att lämna tillbaka felköp och köpa annat. Jag och bilar fungerar inte så bra ihop...

* ångest pga alla ovanstående punkter, men mest för att jag inte lär mig, inte förutser vad som kommer hända. Men JAG ORKAR INTE!!! Och vem ska hjälpa mig?

lördag 16 juni 2012

47. Om surret

Jag har väl egentligen haft en bra dag idag, men har ändå en klump i magen och ett jädra surr i skallen.

Jag upplever ofta att jag är i en bubbla där jag kan göra saker och vara med på samma sätt som andra, men är ändå frånvarande. I situationerna, som idag, har allt flutit på hyfsat, men det är ett surr som startar i huvudet... Och vips så somnar jag en stund, vips så sitter jag här nu långt efter nattning och är så trött att jag inte orkar ta mig till sängen. Trött, men blir inte kvitt surret i hjärnan.

Det är lite jobbigt att vara jag just nu.

Hjärnkoll.se - ni kikar väl in där??!!

tisdag 12 juni 2012

46. Om orsaker och ursäkter

Jag tror att min (eventuella) Adhd är orsaken till att vissa grejer inte fungerar så bra för mig.

Men frågan är om det ursäktar mitt beteende kring mig själv, att jag inte tar hand om mig.

Problemen orsakar definitivt en osäkerhet, missnöjdsamhet mot mig själv och dålig självkänsla och självförtroende.

Idag har jag fått ytterligare bevis på att jag inte tar hand om mig själv på det fysiska planet. Smärta och helvete från kroppen som egentligen bara försöker meddela mig att det inte funkar. Men inte lyssnar jag...

Det börjar bli dags att vända på steken, mota olle i grind, våga hoppa från avsatsen. Eller ja, bara börja med att acceptera mig själv som den jag är. Och att ta hand om mig och lyssna på min kropp, både på musklerna och på hjärnan. För egentligen vet jag ju vad som behövs för att hålla mig över ytan! Det svåra är bara att få det gjort...

måndag 11 juni 2012

45. Om att ta in allt eller inte

Stod idag och lagade en sats med supergoda raw foodbollar. Har gjort dem tidigare och irriterade mig på hur jobbigt det är att mixa ihop smeten, det blir så mastigt... Funderade på hur erfarna kockar kan tänka så besvärligt.

När jag står där och irriterar mig på deras okunnighet tittar jag ner i kokboken. Under alla ingredienser står något mer, en beskrivning. Hm. Tydligen hade den erfarne kocken tänkt. Men hen hade inte tänkt på att en del människor tappar koncentrationen innan de läst klart.. Ha ha :)

onsdag 6 juni 2012

44. Om kommentarer som får mig att vilja skrika, gråta och slåss...

- men du kan ju inte ha adhd, du är ju så ordentlig och duktig
- sluta stressa så mår du bättre
- sluta oroa dig
- men skit i att planera allt, det löser sig ändå
- släpp loss!
- du är ett kontrollfreak, du behöver inte ha kontroll över allt

Mina svar har hittills varit i stil med: nej, jag vet, jag måste skärpa mig...

De svar som jag från och med nu vill ge: du sårar och kränker mig när du säger så! Det som inte syns utåt är också verkligt! Jag har inte förutsättningar för att klara vissa saker på ett visst sätt, men jag jobbar på att hitta lösningar som passar mig!

(Tankar som den lille djävulen på axeln tänker: jag påpekar inte dina brister var och varannan minut och försöker respektera dig för den du är. Så hur i helvete vore det om du bara höll käften och gick hem och jobbade lite med dig själv?!)

tisdag 5 juni 2012

43. om hoppet, ledsenheten och förvirringen! (I väntan på en diagnos...)

Jag funderar så väldigt mycket på det här med ADHD just nu att jag är alldeles snurrig.. Läser om symptom, blir nervös och tror aldrig att jag kommer få en diagnos. Blir ledsen. Skiter i det ett tag.

Så läser jag lite igen, andra sökord på google, hittar en ny blogg eller artikel och vips så är jag ledsen igen, men nu för igenkänningsfaktorn är så hög. De skriver ju om MIG!

Jag har läst en hel del om kvinnor och ADHD, eller ja, det finns ju inte alls så mycket information som är önskvärt... Men det är ändå spännande att läsa om hur olika ADHD ter sig hos olika människor och vilka skillnader det finns mellan könen. Jag och en kompis är båda på väg mot varsin ADHD-diagnos. Vi har mycket gemensamt, men våra svårigheter tar sig olika uttryck! Kanske för att han är man och jag kvinna eller bara för att vi är två olika individer...

Jag har också läst om samsjukligheten mellan ADHD och till exempel GAD och OCD. Oj, oj... Kom över en artikel som beskrev denna samsjuklighet som att båda diagnoserna kan vara ett symptom av en obehandlad ADHD. Spännande och jag tror absolut att det ligger något i det!

Idag var jag på en konferens om ADHD, en heldagsutbildning annordnad av Dubbelt utsatt (Bräcke diakoni) och Attention. Utbildningen var otroligt intressant, men ack så jobbigt det var! För där kom det igen, längtan efter att få en förklaring på mina svårigheter, igenkänning men också saker som inte alls passar in på mig. När jag tog mig hem kom tårarna och ångesten. Hopp och förtvivlan på en och samma gång! Hoppet om att kunna få svar och förklaringar, förtvivlan över vad som händer sen. För tyvärr bekräftades mina farhågor om landstingets habilitering, vars stöd inte existerar om du inte har "haft turen" att utredas av deras utredningsteam (haft turen = fått stå i kö i flera år). Om jag nu får en diagnos hänvisas jag därför till primärvårdens arbetsterapeuter. Det finns 8 sådana TOTALT i hela landstinget, vilka arbetar med alla patienter. (Läs= när du har stått i kö för att äntligen få träffa en sådan kan du säkert få bra hjälp, men det blir inget långvarigt samarbete)

Eftersom jag blev förbannad och ledsen av att höra detta har jag nu fyllt i en anmälan om att bli medlem i Attention. Kanske kan jag påverka på något sätt... Kanske kan jag våga söka stöttning av andra i samma situation...

På torsdag är det en månad sedan jag påbörjade min utredning, men  jag har fortfarande bara gjort "intelligens-delen". Efter att ha samlat mod och blivit pushad av mina nära o kära ringde jag förra veckan och bad den som utreder mig att höra av sig, så vi kan boka fler tider. Jag måste få veta när det blir, det är så otroligt stressande att inte komma framåt! Hur som haver, igår ringde psykologen upp mig och vi bokade två tider innan midsommar. I det här tempot kommer jag inte få något utlåtande innan semestern. Suck! Jag hade verkligen hoppats på det!

Som jag har sagt femtioelva gånger tidigare och säkert kommer hinna säga femtioelva gånger till... DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART!


________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

söndag 27 maj 2012

42. om läget...

Helt plötsligt kom lusten att skriva av mig i detta forum. Men innan jag började skriva så kikade jag in hos "Add-Cilla" och läste hennes inlägg från igår. Jag fnissar lite, för inlägget är ungefär detsamma som det jag hade tänkt formulera... Läs det HÄR

Hur som haver, förutom en trötthet som kan liknas vid att vara gravid (i början av mina graviditeter har jag somnat på stående fot, lagt mig kl 20 på kvällen, somnar överallt osv...), känns maj månad som en enda lång väntan. Väntan på utredning.

Jag har gjort den första delen, den som ofta kallas för intelligenstest. Det var kul! Eller ja, delarna med matriser, klossar och allt som har med bilder och mönster att göra. De övningarna bekräftar verkligen mitt sätt att tänka, hur jag kategoriserar saker i ett system och sätter ramar kring dem. Om det inte går fungerar det väldigt dåligt för mig. Så var det övningarna som fokuserar på minnet. Ojsan, där tog det emot vill jag lova! Med gråten i halsen stapplade jag fram några siffror och bokstäver och var inte alls bekväm. Det blev också ett bekräftande av hur jag fungerar.... Det ska bli rysligt spännande att se resultaten!

Men... detta var nu 2 och en halv vecka sedan och jag vill bara vidare. Ta nästa steg i utredningen och komma närmare ett resultat. Tyvärr kommer ju sommaren närmare och närmare och det är ju så att alla ska ha semester... Det vore väldigt skönt att kunna gå på semester med ett färdigt resultat!!

Jag har tänkt mycket på hur olika diagnoskriterier för ADHD stämmer in på mig eller inte gör det... Om och om igen har jag (mycket tack vare min psykolog!!!) insett hur mycket av dessa som sitter på insidan av mig. Förra terapisessionen pratade vi om gränsdragning och kom in på hur jag påverkas av andra människors känslor. Jag kan liksom inte släppa att mina nära och kära mår dåligt, det sänker mig också och jag vet inte hur jag ska hantera det. Efter att vi hade pratat en stund (och jag har utvecklat mina funderingar om att inte kunna släppa andras känslolägen + en rad annat) säger psykologen att det är ett tecken på uppmärksamhetsproblem. Vips! Så öppnade sig ett helt nytt sätt att se på saken. Självklart finns ju problemen kvar, men jag kan se dem från ett annat perspektiv. Underbar känsla att ta sig framåt i problemområden som har funnits i en sisådär 25-30 år!!!

Mina tankar finns, de kan jag inte ta bort och vill inte det heller. Men jag kan bestämma hur jag vill hantera dem! De älskade mindfullnessövningarna hjälper mig mycket. Så, nu kör vi igenom denna dagen också!


___________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

måndag 30 april 2012

41. om min barndom

Efter att ha varit på bedömningssamtal har jag fastnat väldigt i tankar om min barndom. Jag tycker mig ha hyfsad koll på hur jag är just nu, men hur sjuttan har det varit tidigare?

Jag vet ju att mina föräldrar kommer att intervjuas om min barndom, men jag är skiträdd att jag ska ha klarat mig för bra i livet för att få en diagnos.

Hur var ni andra när ni var små? Jag minns inte mycket alls från min barndom... Frågan är om mor o far gör det...

40. Viktigt!


Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)



måndag 16 april 2012

39. om det ena och det andra...

Bedömningssamtalet gick bra, en go tjej som höll i det och vi fick bra kontakt. Har ju varit på en rad bedömningssamtal tidigare, men det som skillde sig nu var att detta är mer specifikt inriktat mot ett visst problemområde. Det gjorde det lättare för mig. Håller tummarna för att utredningen ska komma igång redan nästa vecka, vilket det finns en möjlighet att den gör. Tjoho!

Så har jag börjat min nedtrappning av Sertralin. Det ska ske lugnt och fint, så små steg i taget som möjligt. Men det känns himla bra att jag har bestämt mig och att jag tar ansvar över mitt mående och vad jag stoppar i mig för piller!

De senaste veckorna har jag varit grymt trött, jag vet inte riktigt vad det beror på. Troligtvis en kombination av allergimedicin, nedtrappning av sertralin (iaf de sista dagarna) och det vanliga måendet... Det tar onekligen på krafterna att försöka må bra! Och nu, när en oro inför kommande utredning och eventuell diagnos finns med hela dagarna blir jag väl inte direkt piggare...Får se vad som händer de närmaste dagarna, blir det för illa så får jag nog snällt stanna hemma från jobbet!

torsdag 12 april 2012

38. Mina tankar för dagen...

Jag har sedan i höstas varit, enligt mig, cool i tanken att en ADHD/ADD diagnos inte spelar så stor roll för mig. Huvudsaken är att jag inser vem jag är och vilka mina behov är, inte vad för bokstäver som står på ett papper...

Imorgon ska jag på bedömningssamtal inför eventuell utredning och nu är nagelbanden upptuggade av nervositet. Helt plötsligt blir det verklighet. Imorgon ska jag bli bedömd. Och detta är bara första steget, sen kommer ännu en väntan på att få veta OM det blir en utredning eller inte. Om det blir en utredning kommer sedan väntan nummer två, på att den verkligen ska göras. Sen kommer väntan på ett resultat. Och sen.... kan jag förhålla mig till resultatet.

När jag besökte min psykolog idag smilade han lite och sa att mina tankar i alla fall bekräftar att diagnosen GAD finns hos mig... Och jag smilade tillbaka och höll med. He he.. Det känns konstigt, men bra, att de där bokstäverna (GAD och OCD) finns på papper. För då finns det en förklaring till varför jag är som jag är, i alla fall vissa delar av mig.

Håll tummarna imorgon för att jag är tillräckligt dålig för att kunna få möjligheten att bli tillräckligt bra!

torsdag 22 mars 2012

37. Lina Sjöbergs tankar för dagen

Har tack vare Hjärnkoll hittat ett radioprogram på P1 som heter  Tankar för dagen. Jag har lyssnat på en del avsnitt och flera är riktigt, riktigt bra. De jag rekommenderar mest är de av Lina Sjöberg. Jag lyssnade på hennes senaste inlägg, i förra veckan, om biopolär sjukdom. Det var så kloka ord att jag nästan tappade andan en stund! Det här inslaget kommer jag lyssna på många gånger och tipsa folk om så mycket jag bara kan. Lyssna och njut!

onsdag 21 mars 2012

36. om känslor och medicin

Igår satt jag på ett möte på jobbet. Ett informellt sådant där det skojades, skrattades och var en allmänt härlig stämning. Flera gånger under mötet brast alla upp i gapskratt, men inte jag.

Det här är inget nytt, jag skrattar väldigt sällan. Ler gör jag ofta, ibland lite för ofta. Men att skratta riktigt, det sker nästan aldrig. När det väl sker brukar det vara i samband med att min son eller sambo kläcker ur sig en rolig kommentar, aldrig vid tillfällen som igår, när jag kollar på roliga klipp på nätet eller läser något kul.

Det känns som att glädjen finns där, men det ligger ett stort lock på. Precis samma är det med alla mina känslor. Jag blir ledsen, men gråter inte. Det där locket dämpar det där sista i känslorna.

Jag misstänker starkt att detta har med min medicinering att göra (jag äter 100 mg Sertralin om dagen). Jag vill egentligen inte ha någon antidepressiv medicin alls, men vågar inte riktigt sluta heller. Nu äter jag den av ren slentrian. Medicinen sattes in i en kaotisk situation, när jag var längst nere på botten och var inlagd på akutpsyk. Jag var helt enkelt för dålig för att orka kämpa emot och svalde snällt pillrena...  Jag har tidigare ätit Zoloft i 6-7 år, men hade ett uppehåll på cirka 2 år innan jag började med Sertralin. När jag trappade ner Zoloften kändes det som att det där locket öppnades upp mer och mer ju mindre medicin jag åt.

Hur gör ni, käkar ni medicin och hur påverkar de er?

tisdag 20 mars 2012

35. Om att komma av sig

Har helt kommit av mig känns det som. En envis förkylning för mig och resten av familjen och en pencillinkur på det gör att jag är rättså mör vill jag lova!

Men så fick jag ett himla trevligt mail från Hjärnkoll om att jag numera kan titulera mig som en av deras samarbetspartners i form av bloggare. Himla trevligt! Kika gärna in på deras hemsida, det finns mycket information och många bra bloggtips.

Mitt psykiska mående har gått hand i hand med den fysiska hälsan, det vill säga sisådär. Men så var jag på terapi i förra veckan igen (efter att ha fått ställa in då febern kom rusande) och vips så lyftes jag ett snäpp. För mig är det en av de största poängerna med terapin, att bli påmind om att jag är jag. Det är svårt att fly från sina svårigheter om man en gång i veckan ska prata om dem i 50 minuter...

Mina tvång blir bättre och bättre, men det är fortfarande så att jag upptäcker nya saker hos mig själv så fort något annat lugnar ner sig. Det kan vara tufft och blir för mig lätt negativt! Ett exempel är nu i terapin, jag har varit låg en period och haft svårt att motivera mig till att få något gjort, inte orkat mycket överhuvudtaget. Men så kom terapisessionen och dess hemuppgifter. Och vips så gör jag saker. Jag gör mina hemuppgifter och lyfts av att klara dem. Jag får ramar och då kan jag köra på hur långt som helst känns det...

Det negativa är att jag då blir nedstämd för att jag inte kan klara saker själv. Jag skulle så gärna vilja klara mig själv! Detta är ett hjärnspöke som jag har brottats med i hela mitt liv, enligt mina föräldrar började det väl ungefär vid befruktningen  ;)  Det är svårt, riktigt svårt, att acceptera mig för den jag är och alla delar av mig. Men nu har jag ork, så tänker jag ge mig själv ytterligare en hemuppgift. ACCEPTANS. Att öva mig på att acceptera mig själv och mina svårigheter är ingen ny övning för mig, men banne mig att jag behöver repetera den!

söndag 4 mars 2012

34. Dagens att göra lista

* hålla ryggen rak och huvudet högt. Jag är bra och jag kan mitt jobb!
* andas. Vara medveten om att jag andas.
* planera min dag på jobbet och följa den planeringen. En meditationsstund ska ingå i planen.
* fokusera på en sak i taget. Saker blir bättre gjorda om jag stänger ute omvärlden och bara löser uppgiften.

Vad ska ni göra idag?

fredag 2 mars 2012

33. stormen efter stormen?

Ordspråket lugnet efter stormen har jag aldrig riktigt förstått mig på. För mig är det mer utmattning efter orkan som kan beskriva mitt inre.

Just nu befinner jag mig mitt i en storm på jobbet, då det är stressigt som attan, mycket konflikter runt mig och en hel del ouppklarade stora frågor. Samtidigt har jag fått ett väldigt glädjande besked iform av att ha blivit anställd och numera slippa vara vikarie. Underbara trygghet!

Ändå känner jag att jag behöver tid för att förstå att jag kan släppa ångesten för hur länge jag får stanna på jobbet, om jag ska bli arbetslös, vad som händer ekonomiskt och så vidare... För oron och ångesten sitter där, hjärnan har inte riktigt insett att den kan släcka ner den verksamheten än. Tvärtemot bubblar det av alla känslor samtidigt och det är då det känns stormigt värre!

Jag har bestämt mig för att jag vill må bra. Jag vet att jag mår sämre om jag fokuserar på det negativa. Alltså är det dags att vända om, att fokusera på det positiva för att orka må bättre. Igår berömde en kollega mig i många fina ord för min insats på ett möte. Kanske kan det vara så att jag ska lyssna på dessa ord, kanske försökte hon inte bara vara snäll, kanske hon menade det? Det är dags att lita på att andra människor faktiskt tycker gott om mig. Och då kanske jag kan tycka lite gott om mig själv också?!

onsdag 29 februari 2012

32. om splittring

Jag är så galet splittrad just nu! Tankarna flyger fram, fortare än jag hinner med. På jobbet är det stressigt, min värk i kroppen är snart olidlig och jag är förvirrad.

Vad är balans i livet för mig? Ingen aning, eftersom jag aldrig har varit där. Hm... Ska till min psykolog i eftermiddag, det är efterlängtat vill jag lova. Samtidigt skräckinjagande, för hos honom kan jag inte värja mot mig själv. Det är fruktansvärt jobbigt, men ack så nyttigt.

Slut på svammlet, åter till något annat. Vad det nu var jag höll på med...

lördag 25 februari 2012

31.

På en medicinstudents blogg hittade jag ett klockrent citat:

Typically, the problem for people suffering from ADD is not that they won't turn on their brain and get to work; rather, it is that they can't shut off their brains to focus on their work.

Så sant som det var sagt! Eller skrivet i det här fallet  ;)  Även om jag inte har någon ADHD-diagnos (än?!) så skriver jag under på att det är så det känns även i min hjärna.

fredag 10 februari 2012

30. Om att ta nya tag, för att jag måste

Jag har skrivit om det innan, hur svårt jag har att acceptera mig själv och min situation. Men jag inser mer och mer att jag inte kan bortse ifrån vad jag behöver för att må bra. För det är ju det jag strävar efter, att må bra...

Det har varit lågt den sista tiden. I veckan insåg jag en av orsakerna, mens. Blir både fysiskt och psykiskt utmattad av denna skit. För ja, skit är vad det känns som när man som vi längtar efter en bebis.

Men, jag kan inte bara skylla på min kropp. För jag har slarvat med mig själv. Inte mycket till planering, stress, inte mycket motion, ätit socker och kolhydrater i massor, skippat avslappningsövningar och inte varit så mindfull. Tro katten att det blir tungt då!

Nu ikväll har jag gett mig själv tid. Först en stund för att träna, sen en stund för att skriva ner mål och plan inför den kommande tiden. Tror det blir bra. Det måste det!

måndag 6 februari 2012

29. eh...

Ja, angående mitt förra inlägg... Det är en strålande lösning om man ser till att stoppa pengarna i plånboken.

Inte som idag, att åka iväg till huvudstaden på tjänsteresa i några dagar utan ett öre. Då får nog kortet användas ändå!

Det var den där biten med att få planeringen att bli handling också... ha ha. Jobbar vidare på det!

28. om pengar

Efter att ha läst en annan mammas  inlägg om pengar och budget smilade jag lite och blev samtidigt sorgsen. Det är väl sjuttan att saker ska vara så svåra, trots att duktigheten är stor. Jag är nänligen likadan, familjen har en budget, vi följer den till punkt och pricka. Allt flyter på. Men så har vi lite fickpengar, där jag ensam ansvarar för min del av kakan. För det mesta är dessa pengar slut långt innan månaden är det och ändå har jag inte köpt något. Det går inte riktigt ihop sig.

Jag behöver nya kläder, klippa mig, skulle gärna vilja gå ut och käka, köpa en present till någon eller någon annan lyxig sysselsättning. Istället är pengarna vips borta och jag förstår inte vad jag gör...


Men, nu tror jag att jag har kommit på en lösning. Jag är en flitig användare av betalkort, smidigt värre ju. Nackdelen är att konsumtionen inte syns, det blir inte tomt i plånboken, mitt kort ser likadant ut om det är minus eller plus på kontot. En ännu större nackdel är att kortet skapar ångest hos mig, jag vet att jag inte har kontroll när jag bara dra kortet hipp som happ. Vågar sedan inte gå in och titta på kontots saldo, får mer ångest och ja, så är ångestsspiralen igång. Men lösningen då, vad är det? Jo, förra månaden tog jag ut alla fickpengar för månaden i kontanter. Sedan delade jag upp summan på de fyra veckor som jag hade till nästa lön.

Jag snålade lite för att testa mig själ och bara någon hundring fick vara i plånboken. Resten låg hemma i ett kuvert. Resultatet? Tja, på fredag ska jag gå och klippa mig och färga håret. Något som jag inte haft råd med tidigare. Men förra månaden sparade jag hälften av fickpengarna och upplevde ändå inte att jag snålade under veckorna. Jag har både fikat, gått på bio och köpt en present. Tjoho! Kanske detta kan vara en fin fin lösning för att kunna få till vardagen lite bättre  :)

torsdag 26 januari 2012

27. om intrycken som stannar

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg idag om intryck har mina tankar spunnit vidare på ämnet hela eftermiddagen...

Jag har funderat på de intryck som stannar. Och nu är jag inte inne på de fina intrycken som stannar som en guldklimp i själen, utan de intryck som geggar sig fast på näthinnan/i tankarna/i öronen. Jag har insett att vissa saker liksom fastnar på ett nästan läskigt sätt. Det kan vara allt ifrån att nynna på en låt till förbannelse, om och om igen se "bilder" av situationer jag har upplevt och att höra vissa fraser som jag eller någon annan har sagt.

Det som geggar sig fast är oftast kopplat till ångest på något sätt, eller ja, kanske inte låtarna som trallas i huvudet, de känns som ett verk av min rastlöshet. Men de andra sakerna, när jag till exempel säger något som jag är osäker på och därmed får ökad oro och ångest för: vips så repeteras den meningen/det ordet inom mig och driver mig till vansinne. Ångesten körs upp ett snäpp för varje repetition, hur sa jag det, hur lät det, vem hörde, vad tror de om mig, hur ska jag göra nu och så vidare...

Någon som är likadan?

26. om intryck

Det här med intryck är svårt. På ett sätt jagar jag intryck som kan få mig att känna, att stimuleras och att utvecklas. Jag kan ha svårt att sortera dessa intryck, elller rättare sagt i vilken grad och mängd jag ska ta in saker för att det ska bli bra för mig. Ofta är nog jakten ett sät att bota rastlösheten, i stil med om jag bara pluggar en kurs i ett annat ämne får jag nog inspiration till mina andra studier, om jag har ett jobb till så lär jag mig nya saker, om jag arbetar friviligt för en hjälporganisation är jag en god människa, om jag....

Så finns det de intryck som jag inte kan välja. När jag inte vill eller orkar. Här är jag lite periodare, om allt är okej så orkar jag en högre belastning av intryck. Om jag har det lite rörigt, är ledsen, stressad eller nedsatt på något sätt är det kaos. Då attackeras jag av intrycken. Ett (skräck-)exempel är att gå på stan. Det är något jag egentligen gillar, att strosa runt, kika här, kika där. Men... det är mycket att ta in. Då pumpar hjärtat fort, fort och rastlösheten trycker på och vill ut. Den känns som jag ska sprängas...

Den här simulatorn gillar jag, testa den och känn igen dig själv eller testa den och få förståelse för hur någon du känner, någon på bussen eller din chef har det idag! Kognitionssimulatorn

onsdag 25 januari 2012

25. Vad är vad?

Upplever den där otäcka krypande känslan av ett vakum som sluter sig tätt omkring mig. Sakta, sakta nu för tiden, förr var det där hela tiden, eller kom över mig fort som attan.

Men nu känner jag små saker, spänd och ont i kroppen, käkar som värker, sover dåligt, dricker kaffe fast jag inte borde, vill inte göra saker, orkar inte göra saker, känner mig ängsli, känner mig rädd... Känslorna och smärtan kommer så smygande att jag kan skaka bort dem, gå vidare.

Idag stannade jag upp och insåg att jag absolut inte vill stanna upp, för jag inser att verkligheten kommer ikapp då. Nej för katten, kör på. Men så stannar jag upp i tanken lite till, inte fullt ut, men en liten stund längre än vanligt.

Låter känslor komma fram från botten dit jag tryckt dem, låter smärtan kännas i kroppen, låter magen skrika av det onda kaffet, låter humöret göra som det vill... Japp, där var det. Klumpen med ledsenhet, trötthet och slut på ork.

Första tanken är direkt PANIK, nu blir det akutpsyk, sjukskrivning, återfall i den negativa och destruktiva spiralen. Andra tanken är men hallå, du är förälder till ett litet barn som tröttar ut tålamodet, du har mycket på jobbet och det är helt enkelt mycket på gång. Du behöver inte kalla det sjukdom eller tillstånd, du är människa!

Sen börjar kampen mellan dessa tankar, paniken och det normala. Men hur fasen ska jag veta vad som är vad? Och spelar det egentligen någon roll? Vill gärna att det normala ska vara svaret, vill inte ha några svårigheter. Men inser också att jag inte tagit hand om mig själv särskilt bra den sista tiden. Kört på, låtsats som ingenting. Jag mår ju så bra, jag vill ju inte ens ta livet av mig, då är väl allt lugnt?!

Hua. Idag är det tungt. Myrorna i brallan har flyttat upp till huvudet och lever rövare. Jag vill inte vara med.

måndag 23 januari 2012

24. Var är jag?

Testar att blogga från mobilen, som ett led i att det ska bli mer tillgängligt för mig att blogga. Jag gillar ju att skriva, men vips så har jag glömt att jag har en blogg. Suck.

Mår nog rätt bra just nu, saker faller på plats och allt fungerar skapligt. Konstigt, men bra!