Har helt kommit av mig känns det som. En envis förkylning för mig och resten av familjen och en pencillinkur på det gör att jag är rättså mör vill jag lova!
Men så fick jag ett himla trevligt mail från Hjärnkoll om att jag numera kan titulera mig som en av deras samarbetspartners i form av bloggare. Himla trevligt! Kika gärna in på deras hemsida, det finns mycket information och många bra bloggtips.
Mitt psykiska mående har gått hand i hand med den fysiska hälsan, det vill säga sisådär. Men så var jag på terapi i förra veckan igen (efter att ha fått ställa in då febern kom rusande) och vips så lyftes jag ett snäpp. För mig är det en av de största poängerna med terapin, att bli påmind om att jag är jag. Det är svårt att fly från sina svårigheter om man en gång i veckan ska prata om dem i 50 minuter...
Mina tvång blir bättre och bättre, men det är fortfarande så att jag upptäcker nya saker hos mig själv så fort något annat lugnar ner sig. Det kan vara tufft och blir för mig lätt negativt! Ett exempel är nu i terapin, jag har varit låg en period och haft svårt att motivera mig till att få något gjort, inte orkat mycket överhuvudtaget. Men så kom terapisessionen och dess hemuppgifter. Och vips så gör jag saker. Jag gör mina hemuppgifter och lyfts av att klara dem. Jag får ramar och då kan jag köra på hur långt som helst känns det...
Det negativa är att jag då blir nedstämd för att jag inte kan klara saker själv. Jag skulle så gärna vilja klara mig själv! Detta är ett hjärnspöke som jag har brottats med i hela mitt liv, enligt mina föräldrar började det väl ungefär vid befruktningen ;) Det är svårt, riktigt svårt, att acceptera mig för den jag är och alla delar av mig. Men nu har jag ork, så tänker jag ge mig själv ytterligare en hemuppgift. ACCEPTANS. Att öva mig på att acceptera mig själv och mina svårigheter är ingen ny övning för mig, men banne mig att jag behöver repetera den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar