Det nya livet

Som ni märker finns det många saker att göra förutom att blogga. Till exempel att föda barn. Jag kan nu titulera mig tvåbarnsmor och är galet lycklig över detta. Ett till underverk har anlänt till vår familj och ännu en graviditet är över. Nu är jag föräldraledig och ska alltså försöka hitta en vardag där två barns behov ska fyllas och en mammas och en pappas och ett förhållandes och.....

Jag har redan gått igenom så mycket sen förlossningen och har redan fått ett antal insikter om hur jag funkar och inte funkar. En stor skillnad är som jag skrivit innan, stt jag nu vet om att jag har adhd och därmed vet lite mer om mina förutsättningar. Jag kan bara inte sluta tjata om hur viktigt det är för mig att ha fått en diagnos och att ha kunskap om hur den fungerar generellt, men såklart mest för hur den påverkar mig i mitt liv.

Jag ser inte mig själv som en person som också har adhd, jag ser mig som en hel person med förutsättningar som påverkas av att jag har adhd. Och av att jag är kvinna, av min barndom, av att jag har barn, av att jag gillar vissa saker och ogillar andra... Jag är jag helt enkelt!

Lika lätt som det är att skriva dessa kloka ord, eller att säga dem till någon annan... Lika svårt kan det vara att faktiskt säga dem till mig själv och att då lyssna på dem! Just nu, i min nya livssitustion har mina förutsättningar förändrats på grund av att ett barn har fötts. Att anpassa sig till det nya är svårt, men jag lär mig samtidigt så mycket om mig själv. En sak som jag snabbt har insett är att jag måste ge mig själv tid att tänka, reflektera och stanna upp ibland. Det hårda arbete med mig själv och mina tankemönster som jag har skött under så många år måste fortsätta. Kanske inte på samma sätt som tidigare, men det får inte glömmas bort. Och då menar jag inte älta och grubbla, utan verkligen seriöst reflektera, lära sig och gå vidare. Nu har jag skrivit ner detta här och jag hoppas kunna fortsätta skriva ner saker här. För det behöver jag och jag är viktig! Även om jag är förbenat duktig på att säga motsatsen till mig själv...

----------------------------------        ----------------------------------           -----------------------------------
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Resultatet av läkarbesöket

Tja, besöket gick väl okej antar jag. Jag hade ju som sagt förberett mig, men kanske inte på det som faktiskt hände. Läkaren verkade kunnig, men hade en väldigt dämpad framtoning. Han mumlade när han väl sa något, vilket gjorde det svårt att höra vad han sa. Att han inte heller sa så mycket och därmed inte drev samtalet gjorde att jag blev lite stressad och fick kämpa för att inte ta över samtalet, utan hålla mig till tråden. Jag fick också hålla mig lite för skratt när jag började fundera på om det var det sista testet, att kolla hur en person med adhd-diagnos klarar ett samtal som inte förs.. He he. Kan meddela att jag i så fall får behålla diagnosen ;)

Hur som, så slutade det med att jag nu har den plan som jag har önskat. Läkaren kommer vara den som skriver ut medicinen till mig, men kontakten sker via sjuksköterskor som arbetar med detta dagligen och vet det mesta om biverkningar, effekter av medicinen och inställning av medicin. Jag kommer få kontakt med en av dessa ssk:or redan nu, när jag sedan har fött barn och eventuellt ammat ringer jag bara och meddelar att jag vill ha medicin. Då ska vi kunna köra igång omgående, eftersom kontakten redan finns med både ssk och läkare. Det låter för mig helt suveränt! Jag känner mig väldigt lättad och det ska bli spännande att påbörja nästa steg i denna resa.

Hos läkaren blev det, återigen, tydligt för mig att detta verkligen har varit (och fortfarande är) en resa. Han läste i min journal och frågade om tidigare kontakter med psykiatrin. Så, jag gjorde en sammanfattning av mitt liv, där ena halvan består av att vara barn och inte må hundra och den andra halvan av att bli vuxen och må skit. Jag funderar på hur denna sammanfattning på en fem-tio minuter låter för någon utomstående, läkaren är ju van, men om jag skulle dra den på fikarasten på jobbet till exempel...

Termer som antidepressiva, benso, depression, självmordstankar, ätstörningar, tvångstankar, rastlöshet, beroenden, sömnmedel, terapi, akutpsyk, inläggning och så vidare är vardag för mig i vissa sammanhang. Som hos läkaren, där jag rabblade detta sakligt och med så stor precision som möjligt. Där känns det naturligt, vi talar samma språk. Men att bara nämna ett av orden jag just rabblat upp för mina föräldrar, jobbarkompisar eller andra dagisföräldrar är absolut stopp och känns lika naturligt och realistiskt som att åka till månen imorgon. Den största orsaken till detta har jag skrivit om tidigare, att jag som berättare måste orka med bemötandet från personen jag berättar för. Och det är tufft, för är det något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan veta hur någon reagerar. Och att jag inte ännu har lärt mig att inte suga upp reaktionerna och belasta mig själv med dem... Att hålla tyst är inte ett alternativ för mig, men jag tror att det sundaste är att ta ett av orden ur historien i taget. Ett steg i taget. För att själv orka.

Men hallå!

Jag har helt glömt av att skriva här, trots att jag vet hur mycket det hjälper att skriva av sig ibland.  Ja, ja. Jag har helt enkelt haft annat för mig.

Då jag är gravid och har det tufft med graviditeten är vardagen lite kämpig. Vissa saker blir dock väldigt tydliga, så som att min hjärnas tempo inte alltid överensstämmer med kroppens, he he... Det är otroligt svårt för mig att anpassa mig till att inte kunna flänga runt, varken hemma eller någon annanstans. Den tickande klockan i kroppen, rastlösheten, är ju densamma och det är svårt att hantera. Dock går det faktiskt bättre än vad det någonsin har gjort, mycket tror jag beror på det jag skrev om sist, att jag numera, med adhd-facit i hand vet varför rastlösheten finns där. Jag behöver inte längre fundera på varför och anklagelserna mot mig själv blir inte lika många. Det är lättare att acceptera läget då!

Imorgon har jag en tid hos en läkare som jag ska diskutera medicinering med.  Detta har jag längtat efter länge och jag är så glad över att snabbt ha fått hjälp med denna kontakt och att nu kunna göra en plan för medicinering... Ändå är jag nervös och rädd. Kanske inte så konstigt eftersom det bemötande  från personer inom vården som jag är van vid, tyvärr inte är det bästa. Jag ska inte dra alla över en kant, det finns otroligt fina guldkorn som jag vill hylla i all evighet! Men så finns det de där andra, vars ord, blickar, handlingar, suckar, rekommendationer och frågor har sänkt mig så lågt. Som har fått mitt mod och min kraft att försvinna i långa perioder. Detta har lett till att jag inför varje nytt möte inom vården blir otroligt nervös och osäker.  Men den positiva skillnaden nu, jämfört med fem, tio eller femton år sedan, är att jag kan förbereda mig. För mig handlar förberedelsen om att tänka igenom vad jag vill med mötet och sedan formulera det i ord på ett papper eller i telefonen. Och att också skriva ner varenda fråga som snurrar i skallen. Detta hjälper mig otroligt mycket. Vissa gånger, de bra dagarna, när fokuset finns och koncentrationen kan hållas behöver jag aldrig titta på mina anteckningar. Andra dagar, när koncentrationen är lika med noll, när det svartnar framför ögonen, när nagelbanden blöder för att jag bitit sönder dem, när jag kräkts upp all mat på grund av nervositeten och tvången tar över.... De dagarna kan jag faktiskt genomföra ett möte om jag har förberett midjan måste titta på mina anteckningar hela tiden och läsa om, anteckna svar och fundera. Men det går.

Så, imorgon ska jag vandra in till läkaren med rak rygg och påminna mig om att jag numera har ett körkort, en diagnos som jag faktiskt kan få hjälp för. Och jag och min familj behöver ha en plan inför att vår nya familjemedlem ska komma till oss. Förberedelser var ordet....

59. om kroppen och huvudet

Kanske har jag skrivit om det här förut, kanske inte. Hur som haver så påverkar det mig och berör mig! Jag hävdar alltid att den fysiska och psykiska hälsan hänger ihop och att hela jag måste ses som en helhet vid bedömningar hos tex läkare. En del håller med, till exempel den läkare som övertalade mig att åka till psykakuten efter att ha undersökt min arm (och ha ställt rätt frågor om min hälsa...). Det var svårt att hjälpa mig med min smärta i armen när smärtan i själen var så stor att jag inte ville leva. Armen blev bättre efter att själen hade fått lite hjälp!

Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.

Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.

Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!

Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!

52. om väntan (del femtioelva)

Denna eviga väntan. Alla väntar på sommaren och semestern. Jag väntar på en förklaring, kanske (troligtvis/förhoppningsvis) en diagnos. Det känns som livet inom psykiatrin och vården är en evig väntan. Köer hit, köer dit. Så vips har du blivit bortglömd i en kö eller att läkaren glömde skicka ett recept och saker tar längre tid.

JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!

Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.

Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.

Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.


____________________________________________________________________________

Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/

38. Mina tankar för dagen...

Jag har sedan i höstas varit, enligt mig, cool i tanken att en ADHD/ADD diagnos inte spelar så stor roll för mig. Huvudsaken är att jag inser vem jag är och vilka mina behov är, inte vad för bokstäver som står på ett papper...

Imorgon ska jag på bedömningssamtal inför eventuell utredning och nu är nagelbanden upptuggade av nervositet. Helt plötsligt blir det verklighet. Imorgon ska jag bli bedömd. Och detta är bara första steget, sen kommer ännu en väntan på att få veta OM det blir en utredning eller inte. Om det blir en utredning kommer sedan väntan nummer två, på att den verkligen ska göras. Sen kommer väntan på ett resultat. Och sen.... kan jag förhålla mig till resultatet.

När jag besökte min psykolog idag smilade han lite och sa att mina tankar i alla fall bekräftar att diagnosen GAD finns hos mig... Och jag smilade tillbaka och höll med. He he.. Det känns konstigt, men bra, att de där bokstäverna (GAD och OCD) finns på papper. För då finns det en förklaring till varför jag är som jag är, i alla fall vissa delar av mig.

Håll tummarna imorgon för att jag är tillräckligt dålig för att kunna få möjligheten att bli tillräckligt bra!

37. Lina Sjöbergs tankar för dagen

Har tack vare Hjärnkoll hittat ett radioprogram på P1 som heter  Tankar för dagen. Jag har lyssnat på en del avsnitt och flera är riktigt, riktigt bra. De jag rekommenderar mest är de av Lina Sjöberg. Jag lyssnade på hennes senaste inlägg, i förra veckan, om biopolär sjukdom. Det var så kloka ord att jag nästan tappade andan en stund! Det här inslaget kommer jag lyssna på många gånger och tipsa folk om så mycket jag bara kan. Lyssna och njut!

35. Om att komma av sig

Har helt kommit av mig känns det som. En envis förkylning för mig och resten av familjen och en pencillinkur på det gör att jag är rättså mör vill jag lova!

Men så fick jag ett himla trevligt mail från Hjärnkoll om att jag numera kan titulera mig som en av deras samarbetspartners i form av bloggare. Himla trevligt! Kika gärna in på deras hemsida, det finns mycket information och många bra bloggtips.

Mitt psykiska mående har gått hand i hand med den fysiska hälsan, det vill säga sisådär. Men så var jag på terapi i förra veckan igen (efter att ha fått ställa in då febern kom rusande) och vips så lyftes jag ett snäpp. För mig är det en av de största poängerna med terapin, att bli påmind om att jag är jag. Det är svårt att fly från sina svårigheter om man en gång i veckan ska prata om dem i 50 minuter...

Mina tvång blir bättre och bättre, men det är fortfarande så att jag upptäcker nya saker hos mig själv så fort något annat lugnar ner sig. Det kan vara tufft och blir för mig lätt negativt! Ett exempel är nu i terapin, jag har varit låg en period och haft svårt att motivera mig till att få något gjort, inte orkat mycket överhuvudtaget. Men så kom terapisessionen och dess hemuppgifter. Och vips så gör jag saker. Jag gör mina hemuppgifter och lyfts av att klara dem. Jag får ramar och då kan jag köra på hur långt som helst känns det...

Det negativa är att jag då blir nedstämd för att jag inte kan klara saker själv. Jag skulle så gärna vilja klara mig själv! Detta är ett hjärnspöke som jag har brottats med i hela mitt liv, enligt mina föräldrar började det väl ungefär vid befruktningen  ;)  Det är svårt, riktigt svårt, att acceptera mig för den jag är och alla delar av mig. Men nu har jag ork, så tänker jag ge mig själv ytterligare en hemuppgift. ACCEPTANS. Att öva mig på att acceptera mig själv och mina svårigheter är ingen ny övning för mig, men banne mig att jag behöver repetera den!