Resultatet av läkarbesöket

Tja, besöket gick väl okej antar jag. Jag hade ju som sagt förberett mig, men kanske inte på det som faktiskt hände. Läkaren verkade kunnig, men hade en väldigt dämpad framtoning. Han mumlade när han väl sa något, vilket gjorde det svårt att höra vad han sa. Att han inte heller sa så mycket och därmed inte drev samtalet gjorde att jag blev lite stressad och fick kämpa för att inte ta över samtalet, utan hålla mig till tråden. Jag fick också hålla mig lite för skratt när jag började fundera på om det var det sista testet, att kolla hur en person med adhd-diagnos klarar ett samtal som inte förs.. He he. Kan meddela att jag i så fall får behålla diagnosen ;)

Hur som, så slutade det med att jag nu har den plan som jag har önskat. Läkaren kommer vara den som skriver ut medicinen till mig, men kontakten sker via sjuksköterskor som arbetar med detta dagligen och vet det mesta om biverkningar, effekter av medicinen och inställning av medicin. Jag kommer få kontakt med en av dessa ssk:or redan nu, när jag sedan har fött barn och eventuellt ammat ringer jag bara och meddelar att jag vill ha medicin. Då ska vi kunna köra igång omgående, eftersom kontakten redan finns med både ssk och läkare. Det låter för mig helt suveränt! Jag känner mig väldigt lättad och det ska bli spännande att påbörja nästa steg i denna resa.

Hos läkaren blev det, återigen, tydligt för mig att detta verkligen har varit (och fortfarande är) en resa. Han läste i min journal och frågade om tidigare kontakter med psykiatrin. Så, jag gjorde en sammanfattning av mitt liv, där ena halvan består av att vara barn och inte må hundra och den andra halvan av att bli vuxen och må skit. Jag funderar på hur denna sammanfattning på en fem-tio minuter låter för någon utomstående, läkaren är ju van, men om jag skulle dra den på fikarasten på jobbet till exempel...

Termer som antidepressiva, benso, depression, självmordstankar, ätstörningar, tvångstankar, rastlöshet, beroenden, sömnmedel, terapi, akutpsyk, inläggning och så vidare är vardag för mig i vissa sammanhang. Som hos läkaren, där jag rabblade detta sakligt och med så stor precision som möjligt. Där känns det naturligt, vi talar samma språk. Men att bara nämna ett av orden jag just rabblat upp för mina föräldrar, jobbarkompisar eller andra dagisföräldrar är absolut stopp och känns lika naturligt och realistiskt som att åka till månen imorgon. Den största orsaken till detta har jag skrivit om tidigare, att jag som berättare måste orka med bemötandet från personen jag berättar för. Och det är tufft, för är det något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan veta hur någon reagerar. Och att jag inte ännu har lärt mig att inte suga upp reaktionerna och belasta mig själv med dem... Att hålla tyst är inte ett alternativ för mig, men jag tror att det sundaste är att ta ett av orden ur historien i taget. Ett steg i taget. För att själv orka.