Jag har helt glömt av att skriva här, trots att jag vet hur mycket det hjälper att skriva av sig ibland. Ja, ja. Jag har helt enkelt haft annat för mig.
Då jag är gravid och har det tufft med graviditeten är vardagen lite kämpig. Vissa saker blir dock väldigt tydliga, så som att min hjärnas tempo inte alltid överensstämmer med kroppens, he he... Det är otroligt svårt för mig att anpassa mig till att inte kunna flänga runt, varken hemma eller någon annanstans. Den tickande klockan i kroppen, rastlösheten, är ju densamma och det är svårt att hantera. Dock går det faktiskt bättre än vad det någonsin har gjort, mycket tror jag beror på det jag skrev om sist, att jag numera, med adhd-facit i hand vet varför rastlösheten finns där. Jag behöver inte längre fundera på varför och anklagelserna mot mig själv blir inte lika många. Det är lättare att acceptera läget då!
Imorgon har jag en tid hos en läkare som jag ska diskutera medicinering med. Detta har jag längtat efter länge och jag är så glad över att snabbt ha fått hjälp med denna kontakt och att nu kunna göra en plan för medicinering... Ändå är jag nervös och rädd. Kanske inte så konstigt eftersom det bemötande från personer inom vården som jag är van vid, tyvärr inte är det bästa. Jag ska inte dra alla över en kant, det finns otroligt fina guldkorn som jag vill hylla i all evighet! Men så finns det de där andra, vars ord, blickar, handlingar, suckar, rekommendationer och frågor har sänkt mig så lågt. Som har fått mitt mod och min kraft att försvinna i långa perioder. Detta har lett till att jag inför varje nytt möte inom vården blir otroligt nervös och osäker. Men den positiva skillnaden nu, jämfört med fem, tio eller femton år sedan, är att jag kan förbereda mig. För mig handlar förberedelsen om att tänka igenom vad jag vill med mötet och sedan formulera det i ord på ett papper eller i telefonen. Och att också skriva ner varenda fråga som snurrar i skallen. Detta hjälper mig otroligt mycket. Vissa gånger, de bra dagarna, när fokuset finns och koncentrationen kan hållas behöver jag aldrig titta på mina anteckningar. Andra dagar, när koncentrationen är lika med noll, när det svartnar framför ögonen, när nagelbanden blöder för att jag bitit sönder dem, när jag kräkts upp all mat på grund av nervositeten och tvången tar över.... De dagarna kan jag faktiskt genomföra ett möte om jag har förberett midjan måste titta på mina anteckningar hela tiden och läsa om, anteckna svar och fundera. Men det går.
Så, imorgon ska jag vandra in till läkaren med rak rygg och påminna mig om att jag numera har ett körkort, en diagnos som jag faktiskt kan få hjälp för. Och jag och min familj behöver ha en plan inför att vår nya familjemedlem ska komma till oss. Förberedelser var ordet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar