Jag ligger inte under en gravsten. Jag lever.

Tårarna bränner bakom ögonlocken just nu och jag kämpar för att hålla dem kvar där. Trots att klumpen i halsen växer... För återigen har jag hört en argumentation där flera personer menade att diagnostisering av np-diagnoser är överdriven. Medicineringen är fel, det är droger som delas ut till människor som inte kan skärpa sig. 

Begreppen jobba med och lära känna sig själv är min vardag. För jag har haft tur i helvetet och haft en inre drivkraft som trots allt har hållt mig vid liv. Och de gånger som drivkraften har sjunkt eller helt stannat har jag haft underbara människor omkring mig som har tagit över. Som har kramat mig, berättat att de vill att jag ska leva, kört mig till psykiska mottagningar för att få träffa experterna, hållt mig i handen och låtit mig gå själv när jag har klarat det. Om och om igen. 

Jag mår ju bra nu. Jag är fylld av insikter om hur jag fungerar. Plötsligt börjar jag förstå att jag är bra, att jag kan saker, att jag är värd att leva. I de situationer där det kör ihop sig för mig har jag börjat kunna agera och ändra på saker. För att jag ska må bättre och för att de personer som är nära ska må bättre. 

Jag har valt livet. För det låter ändå bättre med ett liv i helvetet än inget alls. För i mitt helvete finns det också ljuspunkter, till exempel de där personerna som lyfter mig. Om och om igen. 

Jag har accepterat att jag befinner mig i ett helvete. Men att det är värt det. Och att acceptera det har varit oerhört svårt. Att välja livet har varit oerhört svårt. 

Så ändrades livet. Några ihophäftade A4-papper med svart text och en underskrift med blå bläckpenna. De ser inte mycket ut för världen, men för mig är de allt. Den vackraste meningen i papprena är den där orden diagnos och adhd står. 

Dessa ord på de där vita papprena har gett mig livet. Jag som trodde jag hade valt det bästa liv som gick att få för mig, hade så väldigt fel. 

Med rätt ord på pappret har jag fått ett mörkrosa piller. Concerta 54mg står det på. I ett hus längre bort i stan arbetar en psykolog som jag har träffat länge. Nu när orden står på pappret får vi fortsätta träffas ett tag till. 

Helvetet är inte kvar här nu. Det är dagsljus varje dag, solen skiner inte hela tiden, det blir både mörkt, stormigt och regningt. Men jag får se dagsljus varje dag. Och när det är oväder går det över. 

Jag vill leva. Jag accepterar inte ett helvete längre. Jag accepterar mitt liv och mina förutsättningar. Jag accepterar ljuset och mörkret. Men mest av allt lever jag! När mina barn pratar med mig hör jag vad de säger, när de säger det och kan svara. När min man säger att han älskar mig så tror jag honom, för jag tror att jag är möjlig att älskas. 

Min tur går knappt att beskriva. Tur med att ha en inre drivkraft, ett socialt nätverk, att ha träffat en person i vården som ser mig och att min hjärna gillar Concerta. Jag vet att situationen ser olika ut för alla, alla har för det första inte samma tur som mig... 

Men tackvare diagnos och medicin så lever jag. Mina barn har en mamma, min man har en fru, mina föräldrar har en dotter, mina syskon har en syster, mina vänner har en vän, mina kollegor har en kollega... Som lever. Som inte ligger under en gravsten. Det är vad diagnosen och medicinen har gjort med mig. 

Förklaringar...

Jag tänker så väldigt mycket på hur jag ska må bra, vilka strategier jag behöver använda för att fungera och ta mig framåt och inte bli hindrad eller sjuk av min funktionsnedsättning, vem jag är...

I mitt huvud, i text, i samtal med min psykolog, min bästa vän eller min man kan jag se hur min adhd fungerar, påverkar min vardag och jobba på utifrån det. Då känner jag mig stark och insiktsfull!

Men så hamnar jag ibland i situationer då andra människor inte alls förstår hur jag kan ha adhd. Jag verkar ju inte ha några svårigheter som är värre än någon annans?  Då tar det stopp för mig. Jag har så svårt att formulera mig, att förklara helheten. Och även om jag vet att frågorna speglas av okunskap men också ställs av omtanke, så skäms jag. För det har jag vant mig vid att göra, sen jag var liten... Skämmas för att jag inte är som andra, men inte vet vad som är fel. 

Men i och med några bokstäver på ett papper, så vet jag så otroligt mycket mer om mig själv och har också möjlighet att lära mig mer om mig själv! Hur ska jag då kunna förmedla detta till andra? Tja... Den strategin får jag helt enkelt jobba på. Och jag har hittat en utmärkt material att använda som grund för denna strategi, kolla du också: http://m.kaosteknik.webnode.se/kaostekniskt-material/att-forklara-for-andra/

Detta konstiga liv...

Jag har börjat äta Concerta och går just nu igenom en väldigt konstig fas... För jag tror mig veta att det är en fas, något jag måste trycka mig igenom för att komma ut på andra sidan. 

Mina förväntningar inför medicineringen var egentligen lite luddiga. De positiva effekter andra har pratat om så som att det blir lugnare i huvudet, du kan tänka en tanke i taget osv har för mig låtit som hokus pokus. Alltså något som inte existerar på riktigt, men som jag gärna skulle vilja ha tillgång till. Som jultomten ungefär, he he. Samtidigt har jag hört skräckhistorier om personer som inte har fått önskad effekt, utan bara fått hemska biverkningar. 

När jag svalde det första pillret grät jag. Av nervositet, lycka, rädsla och anspänning. 

Nu har jag ätit dem några veckor och kan snabbt konstatera att jag har turen att tillhöra de personer som får en bra effekt av medicinen och där biverkningarna är jävliga, men släpper hyfsat snabbt. 

Det som har varit/är den största chocken för mig är hur stor skillnaden är. Jag brukar jämföra saker med dag o natt, men den här skillnaden är större än så. Att inse hur det kan vara/är påverkar mig på mängder av sätt. Insikterna om det som varit (dvs en hel barndom, skolgång, tonår, vuxenliv, relationer, föräldraskap...) blir extrema och plötsligt minns jag händelser, platser och känslor som poppar upp och klumpar ihop sig till röda trådar. 

Det är en väldigt jobbig process, men samtidigt stärker den mig. För nu vet jag vad jag har för förutsättningar, min ständiga frågeställning VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?? har fått ett svar. Svaret visade sig vara att det faktiskt inte är något fel på mig, jag fungerar bara på ett annat sätt än många andra. Så äntligen kan jag sluta försöka göra, vara och känna som andra. Kampen är över! Eller i alla fall förändrad. Och numera lite mer fruktsam, då kämpandet nu ger resultat. 

För första gången på väldigt många år kan jag se framåt med en nyfikenhet och ett ljus som jag aldrig tidigare har upplevt, bara drömt om. Det är konstigt, men på ett bra sätt. 

Det nya livet

Som ni märker finns det många saker att göra förutom att blogga. Till exempel att föda barn. Jag kan nu titulera mig tvåbarnsmor och är galet lycklig över detta. Ett till underverk har anlänt till vår familj och ännu en graviditet är över. Nu är jag föräldraledig och ska alltså försöka hitta en vardag där två barns behov ska fyllas och en mammas och en pappas och ett förhållandes och.....

Jag har redan gått igenom så mycket sen förlossningen och har redan fått ett antal insikter om hur jag funkar och inte funkar. En stor skillnad är som jag skrivit innan, stt jag nu vet om att jag har adhd och därmed vet lite mer om mina förutsättningar. Jag kan bara inte sluta tjata om hur viktigt det är för mig att ha fått en diagnos och att ha kunskap om hur den fungerar generellt, men såklart mest för hur den påverkar mig i mitt liv.

Jag ser inte mig själv som en person som också har adhd, jag ser mig som en hel person med förutsättningar som påverkas av att jag har adhd. Och av att jag är kvinna, av min barndom, av att jag har barn, av att jag gillar vissa saker och ogillar andra... Jag är jag helt enkelt!

Lika lätt som det är att skriva dessa kloka ord, eller att säga dem till någon annan... Lika svårt kan det vara att faktiskt säga dem till mig själv och att då lyssna på dem! Just nu, i min nya livssitustion har mina förutsättningar förändrats på grund av att ett barn har fötts. Att anpassa sig till det nya är svårt, men jag lär mig samtidigt så mycket om mig själv. En sak som jag snabbt har insett är att jag måste ge mig själv tid att tänka, reflektera och stanna upp ibland. Det hårda arbete med mig själv och mina tankemönster som jag har skött under så många år måste fortsätta. Kanske inte på samma sätt som tidigare, men det får inte glömmas bort. Och då menar jag inte älta och grubbla, utan verkligen seriöst reflektera, lära sig och gå vidare. Nu har jag skrivit ner detta här och jag hoppas kunna fortsätta skriva ner saker här. För det behöver jag och jag är viktig! Även om jag är förbenat duktig på att säga motsatsen till mig själv...

----------------------------------        ----------------------------------           -----------------------------------
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Resultatet av läkarbesöket

Tja, besöket gick väl okej antar jag. Jag hade ju som sagt förberett mig, men kanske inte på det som faktiskt hände. Läkaren verkade kunnig, men hade en väldigt dämpad framtoning. Han mumlade när han väl sa något, vilket gjorde det svårt att höra vad han sa. Att han inte heller sa så mycket och därmed inte drev samtalet gjorde att jag blev lite stressad och fick kämpa för att inte ta över samtalet, utan hålla mig till tråden. Jag fick också hålla mig lite för skratt när jag började fundera på om det var det sista testet, att kolla hur en person med adhd-diagnos klarar ett samtal som inte förs.. He he. Kan meddela att jag i så fall får behålla diagnosen ;)

Hur som, så slutade det med att jag nu har den plan som jag har önskat. Läkaren kommer vara den som skriver ut medicinen till mig, men kontakten sker via sjuksköterskor som arbetar med detta dagligen och vet det mesta om biverkningar, effekter av medicinen och inställning av medicin. Jag kommer få kontakt med en av dessa ssk:or redan nu, när jag sedan har fött barn och eventuellt ammat ringer jag bara och meddelar att jag vill ha medicin. Då ska vi kunna köra igång omgående, eftersom kontakten redan finns med både ssk och läkare. Det låter för mig helt suveränt! Jag känner mig väldigt lättad och det ska bli spännande att påbörja nästa steg i denna resa.

Hos läkaren blev det, återigen, tydligt för mig att detta verkligen har varit (och fortfarande är) en resa. Han läste i min journal och frågade om tidigare kontakter med psykiatrin. Så, jag gjorde en sammanfattning av mitt liv, där ena halvan består av att vara barn och inte må hundra och den andra halvan av att bli vuxen och må skit. Jag funderar på hur denna sammanfattning på en fem-tio minuter låter för någon utomstående, läkaren är ju van, men om jag skulle dra den på fikarasten på jobbet till exempel...

Termer som antidepressiva, benso, depression, självmordstankar, ätstörningar, tvångstankar, rastlöshet, beroenden, sömnmedel, terapi, akutpsyk, inläggning och så vidare är vardag för mig i vissa sammanhang. Som hos läkaren, där jag rabblade detta sakligt och med så stor precision som möjligt. Där känns det naturligt, vi talar samma språk. Men att bara nämna ett av orden jag just rabblat upp för mina föräldrar, jobbarkompisar eller andra dagisföräldrar är absolut stopp och känns lika naturligt och realistiskt som att åka till månen imorgon. Den största orsaken till detta har jag skrivit om tidigare, att jag som berättare måste orka med bemötandet från personen jag berättar för. Och det är tufft, för är det något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan veta hur någon reagerar. Och att jag inte ännu har lärt mig att inte suga upp reaktionerna och belasta mig själv med dem... Att hålla tyst är inte ett alternativ för mig, men jag tror att det sundaste är att ta ett av orden ur historien i taget. Ett steg i taget. För att själv orka.

Men hallå!

Jag har helt glömt av att skriva här, trots att jag vet hur mycket det hjälper att skriva av sig ibland.  Ja, ja. Jag har helt enkelt haft annat för mig.

Då jag är gravid och har det tufft med graviditeten är vardagen lite kämpig. Vissa saker blir dock väldigt tydliga, så som att min hjärnas tempo inte alltid överensstämmer med kroppens, he he... Det är otroligt svårt för mig att anpassa mig till att inte kunna flänga runt, varken hemma eller någon annanstans. Den tickande klockan i kroppen, rastlösheten, är ju densamma och det är svårt att hantera. Dock går det faktiskt bättre än vad det någonsin har gjort, mycket tror jag beror på det jag skrev om sist, att jag numera, med adhd-facit i hand vet varför rastlösheten finns där. Jag behöver inte längre fundera på varför och anklagelserna mot mig själv blir inte lika många. Det är lättare att acceptera läget då!

Imorgon har jag en tid hos en läkare som jag ska diskutera medicinering med.  Detta har jag längtat efter länge och jag är så glad över att snabbt ha fått hjälp med denna kontakt och att nu kunna göra en plan för medicinering... Ändå är jag nervös och rädd. Kanske inte så konstigt eftersom det bemötande  från personer inom vården som jag är van vid, tyvärr inte är det bästa. Jag ska inte dra alla över en kant, det finns otroligt fina guldkorn som jag vill hylla i all evighet! Men så finns det de där andra, vars ord, blickar, handlingar, suckar, rekommendationer och frågor har sänkt mig så lågt. Som har fått mitt mod och min kraft att försvinna i långa perioder. Detta har lett till att jag inför varje nytt möte inom vården blir otroligt nervös och osäker.  Men den positiva skillnaden nu, jämfört med fem, tio eller femton år sedan, är att jag kan förbereda mig. För mig handlar förberedelsen om att tänka igenom vad jag vill med mötet och sedan formulera det i ord på ett papper eller i telefonen. Och att också skriva ner varenda fråga som snurrar i skallen. Detta hjälper mig otroligt mycket. Vissa gånger, de bra dagarna, när fokuset finns och koncentrationen kan hållas behöver jag aldrig titta på mina anteckningar. Andra dagar, när koncentrationen är lika med noll, när det svartnar framför ögonen, när nagelbanden blöder för att jag bitit sönder dem, när jag kräkts upp all mat på grund av nervositeten och tvången tar över.... De dagarna kan jag faktiskt genomföra ett möte om jag har förberett midjan måste titta på mina anteckningar hela tiden och läsa om, anteckna svar och fundera. Men det går.

Så, imorgon ska jag vandra in till läkaren med rak rygg och påminna mig om att jag numera har ett körkort, en diagnos som jag faktiskt kan få hjälp för. Och jag och min familj behöver ha en plan inför att vår nya familjemedlem ska komma till oss. Förberedelser var ordet....

Om diagnosens påverkan..,

Nu har jag vetat att jag har adhd inågra veckor. Och jag känner att det påverkar mig mycket i min vardag, till det positiva :)

Det finns många automatiska tankar som fortfarande slår på, som att jag anklagar och straffar mig själv när något går dåligt... Men det är ändå hästlängder ifrån hur det har varit! När en jobbig grej händer nu kan jag fortare sätta punkt och ångesten tar inte över alla funktioner.

Att plötsligt få en förklaring på varför jag är som jag är på vissa punkter är så underbart! Lättnaden är enorm. Och nu inser jag hur mycket ork och tankeverksamhet som har gått åt till att fundera över detta. Fundera över varför saker inte har fungerat, varför jag klarar så mycket ibland och i nästa situation låses helt.

Det här är så härligt och jag känner mig lite nykär. Nykär i min nya kunskap om mig själv, mina förutsättningar och min nya förmåga att kunna se på mig själv med lite mildare ögon!

Nu börjar jag på nytt!

Fast jag är den samma och att inget egentligen har ändrats, så är allt förändrat och nytt idag.

Idag vaknar jag utan funderingar om vad det är för fel på mig. Det är första gången på väldigt, väldigt många år. För idag vet jag, jag vet att det inte är fel på mig och vilka förutsättningar jag har. Nu vet jag att jag har adhd. Jag är så glad att tårarna rinner mest hela tiden.

Äntligen har jag fått ett körkort. Med detta inte sagt att alla som har adhd har det lätt med kontakter inom vården, absolut inte! Men jag känner ändå en helt annan trygghet än det som tidigare varit. Äntligen en revansch, efter alla år och alla kontakter inom vården som har tryckt på mig mediciner som en person med adhd absolut inte ska ha, som har sagt till mig att ta det lugnt och sluta stressa, som har suckat när jag kommer och har ont på ännu ett ställe i kroppen.

Många av dessa personer skulle jag vilja träffa igen, gå igenom mitt utredningsresultat, slå på käften, tvinga på kunskap tills de ändrar sitt bemötande mot alla personer med någon form av psykisk ohälsa. Särskilt de vars journaler är sprängfyllda av besök som resulterat i ord som depression, utmattning, stressrelaterade problem, difusa smärtor, konstanta smärtor, medicin som sätts in och inte följs upp hur den fungerar.

Jag känner en lust att slå hårt på något, tills min fasad spricker och tills sjukvårdens system förändras. Men jag är ju inte så bra på att slåss med nävarna, så jag tror hjärnan får ta fighten. Att använda det surrande och snurrande systemet som arbetar för högtryck till något kreativt. Jag vill (som vanligt) förändra världen. För mig och för alla andra. Främst de som inte hittar orden, arenan eller orken att skrika högt. De som är bättre på att slåss med nävarna istället.

Nu vänder jag blad i mitt liv, genom att vara densamma, men nu med en stor pusselbit som binder ihop så många andra till ett mönster. Mitt mönster, mitt liv. Nu jävlar!

69. om 37,5 timmar...

Får jag resultatet av min utredning. Stressnivån är hög. Vad ska hända, vad händer inte? Det är galet nervöst. Men snart vet jag, äntligen.

Hur det än blir så vet jag snart lite mer om vilka förutsättningar som jag kommer ha framöver. Jag är fortfarande jag och mina svårigheter är vad de är. Men jag har chans att få en förklaring..,

68. om strulet..

Det strul som uppstår när inte saker går som de ska är för mig överjävligt jobbigt. Särskilt just nu, när min fysiska hälsa är kass och därmed är orken minimal.

Det är de små sakerna tar som kraft varje dag, att ständigt leta efter saker, att ständigt kolla upp vad det är för dag och vad som står på agendan. När inget får plats eller stannar kvar i skallen skapas också ångest och oro, jag går bara och väntar på att nästa misstag ska ske...Och ångesten, den får på något konstigt vis alltid plats och glöms inte bort.

När jag ibland försöker förklara detta för andra brukar deras reaktion vara men så är det ju för alla. Alla glömmer saker! Även om jag vet att svaret är väl menat gör det mig ledsen. För nej, så mycket har jag förstått av andra att de har det faktiskt inte så här alltid. Alla glömmer och slarvar bort saker, en del mer än andra. Men alla gör det inte femton gånger om dagen. Alla har inte ständig oro och ångest på grund av detta.

Så är det de större sakerna, de som tar ännu mer kraft och ger ännu mer ångest. De saker som att impulsiviteten ibland tar över även hos mig, som mest är impulsiv i tankarna och inte så mycket i handlingarna. Jag kan ibland få en fysisk förnimmelse, ett tryck i huvudet när mina logiska tankar skriker utan att bli hörda, när jag till exempel säger ja till saker fast jag vet att det kommer ställa till det för mig. Igår var en sådan dag, min mentala och fysiska kapacitet var låg. Men hjärnan kokade, tankar flög fram i höga hastigheter och jag kunde nästan känna hur de studsade runt i huvudet och krockade med varandra. Hjärtat slog fort, kroppen darrade. Och vad gjorde munnen? Den log och sa ja men visst, jajjemän, det går bra, jag fixar det. Som om den var frånkopplad från resten av kroppen, som skrek i protest och med alla medel den hade försökte få mig att stanna upp.

Resultatet av gårdagen? Förutom en kollosal trötthet/utmattning, panikångest idag, kräkningar, magknip, yr, sur och tvär. Och vem ska jag skylla på? Jo mig. Och pang så slår hjärtat ännu lite hårdare och ångesten drar åt sitt tag runt bröstet.

Även om jag de senaste 20 åren har blivit mer och mer tålig för ångesten (vi snackar otäck tålig, jag kan ha panikångestattacker samtidigt som jag sitter i möte på jobbet) är den fortfarande min ständige följeslagare. Och fortfarande chockerar den mig när den träder fram så tydligt som idag. När jag inte kan hålla symptomen borta, när ångesten tar över.

Det blir ett jäkla strul av allt strul, små svårigheter som bygger på varandra och skapar ett helvete. Stora svårigheter som jag ignorerar in i det sista eftersom jag vägrar att acceptera att jag, denna förnuftiga människa gör så jävla fel och inte klarar det jag vill och ibland borde. Det tar tid att lära känna sig själv, jag behöver hjälp med det. Jag behöver förklaringar och resonemang om min kapacitet. Nu är det 7 månader sedan adhd utredningen påbörjades, nästa vecka har jag en ny tid för att få mina resultat. Om det blir inställt igen får jag nog be om en säng uppe på psyk. Jag orkar inte mer.

65. Om att upprepa sig och att vara utless

Here we go again.

På finspråk: idag har mina symptom gällande min mentala hälsa visat sig tydligt och har påverkat min förmåga att arbeta och att fungera socialt.

Som det är: har haft en härlig helg där jag bara varit och nej, ingen planering för den kommande veckan gjordes. Det fanns ju inget behov, allt var ju så bra, jag fungerar ju!!

Satan i helvete vad jobbigt det är att efter en natt utan tillräckligt med sömn vakna och känna mig otillräcklig redan från start. Att bara vara existerar inte Visste att jag hade viktiga saker inplanerade på jobbet, ville inte vara den som (för femtioelfte gången) inte dyker upp. Pressar mig genom dagen och motar bort allt jobbigt, hela tiden medveten om att det kommer att straffa sig. Och ja. Alla tidigare upplevelser av kognitiva funktioner som inte riktigt hänger med, visar sig till sin spets. Tårarna trycker på bakom ögonlocken, energin är helt slut och tankarna snurrar fort både framåt och bakåt.

Det älskade barnet, som är värd all energi och kärlek i världen får en grinig mamma som snäser och drar sig undan. Som får så dåligt samvete att det känns som hjärtat ska sprängas. Som pussar, försöker ta igen, lyssna och vara där. Som kanske lyckas lite men som nu sitter här efter läggning och gråter sig förtvivlad och inte orkar mer.

Jag vet att sömnen påverkar mycket. Men vissa dagar blir jag så fruktansvärt medveten och säker på att jag behöver andra förutsättningar i mitt liv. Att det finns något där som stör. Jag tror att det är adhd. Och blir galen av tanken på att det kanske inte är det. Blir ännu galnare av att inte veta. Det är så uttröttande att vänta på svar att jag inte har ord att förklara. Jag behöver veta för att kunna gå vidare. För atg kunna få hjälp. Adhd eller ej, så måste jag fortsätta kämpa med livet, men förutsättningarna blir så olika beroende på den där bokstavskombinationen eller inte...

Jag vet samtidigt att jag är lyckligt lottad jämfört med en del andra, jag har "bara" väntat i ett år och några månader på en utredning. Jag har " bara" varit under utredning i ett halvår. Men jag har också mått dåligt i 20 år. Och varit på gränsen mellan liv och död lika länge. Jag vill vidare, jag bill fungera. Jag vill kunna ha en skitdag på jobbet som inte knäcker mig för veckor framåt för att all energi är slut och självförtroendet är kört i bott. Jag vill kunna visa mitt barn min kärlek. Jag vill orka lyssna och vara med!

Idag är det skit. Men det har jag bestämt att det måste få vara. Tårarna måste ut och idag måste jag faktiskt få tycka att allt är skit och att det är mest synd om mig i hela världen. Annars orkar jag inte stiga upp imorgon.

64. Om att bli nergrävd

Min son förklarade i helgen för mig att grisar bökar i marken eftersom deras ungar ligger där och sover. Jag fnissade inombords och kom sedan in på en diskussion som innehöll en beskrivning av grisdamernas genitalier. Hm... Det lär väl visa sig i framtiden vilka eventuella men han fick av mammas inlägg i debatten...

Hur som haver. Idag vill jag gräva ner mig i marken under leran och sova. Mörkt, tyst och lugnt. Så kan väl någon vara snäll och böka upp mig ungefär lagom till våren eller så. För nu orkar jag snart inte mycket mer. Har svårt att förhålla mig till livet just nu, bara kör på och håller emot allt som vill ut. Fast jag vet att det inte fungerar i längden. Det är väl satan i gatan vad svårt det ska vara att ta hand om sig själv! Eller ja, att vilja ta hand om sig själv.

Och nej, jag har fortfarande inte fått svar från min utredning. Två veckor sen anhörigintervjun hölls. Ett halvår sedan första besöket hos utredaren. Någon kanske borde böka lite i den leriga marken...

57. Om att se tillbaka och se framåt

Eh... ja, semestern är väl i princip slut nu då. Jag skulle ju kunna dra till med att jag har haft en otroligt långt semester. Eller vara ärlig och meddela att jag totalt har glömt bort detta forum. Det sägs att personer med ADHD kan fokusera/bli besatta/beroende av saker och ägna väldigt mycket tid åt dem för att sedan glömma bort dem hux flux. Well, det kriteriet uppfyller jag definitivt!

Så, en uppdatering sen sist. Semestern gick bra, trots detta otyg att vara ledig, gick jag med ganska högburet huvud ut ur semesterdimman o tillbaka till jobbet. Eller, nej, nu ljög jag igen. För på semestern började och stannade och började livet igen. Ett plus på ett gravidtest följdes av stor lycka, blod i trosorna följdes av stor sorg, ett litet ettrigt hjärta på ultraljudsmonitorn gjorde att lycka kom tillbaka. (mellan lyckan gick en vecka då sorgen, misslyckandet och helvetet var totalt) Så, när jag nu ska vara glad och åter på mitt arbete ser läget lite annorlunda ut. Jag spyr, spyr och spyr. Däremellan mår jag illa och har ont av foglossningar. Precis som med förra knytet i magen (som nu är en vild familjemedlem i sina bästa år). Så, sjukskriven igen.

Att vara sjukskriven är för mig ett så stort nederlag att jag inte kan beskriva det med ord. För ett år sedan var jag också sjukskriven, men då för depression (och under den ett knyte i magen som inte orkade vidare). Att återigen överge sina kollegor under årets intensivaste period på jobbet. Att återigen veta att jobbet hopar sig och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Att veta att arbetet är med människor, som blir arga, besvikna och ledsna för att de inte får hjälp. Att få en inkomst som är lika med att inte kunna betala räkningarna för sin lön. Att behöva komma ihåg och förstå allt jag måste rodda med, mediciner som ska tas (och då ska de helst finnas hemma), tider hos läkaren som ska passas, Försäkringskassan som ska meddelas om femtioelva grejer men ändå inte kan betala pengar till mig nu, jobbet som ska meddelas... Och... min familj som ska orkas med. Min familj som prioriteras ner hela tiden. Särskilt min sambo.

Samtidigt är det nödvändigt. Jag förstår det. I en depression har jag svårare att förstå det, lättare att köra på. Då får min omgivning skrika på mig och hålla fast mig, förklara att det inte funkar att jobba med panikångesten bultande i halsen. För mig är det normalt beteende, bara att bita ihop. Men nu blir det mer verkligt, att spy tio gånger om dagen gör det svårare att sitta i möten med människor som behöver min hjälp. Jag förstår att mina spyor inte hör hemma i deras oskyldiga knän. Så jag böjer mig, lägger handen på magen och säger nu gör vi detta ihop. Jag lyssnar på kroppen om du överlever.

Och vad mer? Ja just, en liten lätt ångest över hur i helskotta min adhd-utredning går/inte går/aldrig blir färdig. Lögn igen. Ångesten är total och hotar hela in existens. Ena sekunden är jag väääldigt cool och deklarerar för mig själv att jag är densamma utan en diagnos. I nästa skakar jag av ångest och tänker hur fan ska livet bli om det inte är detta, hur ska jag fortsätta få hjälp, hur ska jag kunna förklara detta för mig själv och andra om inte med hjälp av några bokstäver.

Jag har av utredaren fått ett ljus, en hint, en glädje. Men också en sorg och en negativ förväntan. Efter att ha analyserat alla tester lutar bevisen åt adhd (eller add för att vara exakt). Mina perceptionssvårigheter kan förklaras av en hög stressnivå som kommit utav den obehandlade adhdn, aspberger syndrom har uteslutits. Så vad återstår? Jo, ett jävla kriterie. Om dessa symptom har funnits innan 7 års ålder. INTE FAN VET JAG! För jag minns inget. Mitt liv består till väldigt stora delar av svarta luckor, från det att jag var liten till nu... Hur ska jag veta? Ska jag ljuga? Jag har valt att säga sanningen, att jag ta mig tusan inte vet. Nu ska min mamma intervjuas. Min kvalificerade gissning är att min mamma har samma bokstavskombination som jag. Min mamma kommer inte ihåg ett jota. Nu överväger jag om jag ska skriva ihop en berättelse och ge till mamma. Men å andra sidan har hon inte förmågan att plugga in en historia.

Anhörigintervjun är avgörande för min eventuella diagnos. Anhörigintervjun är avgörande för hela min framtid. För hela min familjs framtid. För den hjälp jag ska komma att få/inte få, medicinskt och terapeutiskt. Känn ingen press, tänk på barnet i magen. Eller hur, eller hur....

50. om stunden innan...

Idag ska jag göra tredje etappen av min ADHD-utredning. Är inte alls nervös, mer förväntansfull på att få se vad jag ska göra...

Den ständiga väntan på att komma vidare finns dock där som ett surrande i huvudet. Kom igen nu, nu vill jag snart ha svar!

46. Om orsaker och ursäkter

Jag tror att min (eventuella) Adhd är orsaken till att vissa grejer inte fungerar så bra för mig.

Men frågan är om det ursäktar mitt beteende kring mig själv, att jag inte tar hand om mig.

Problemen orsakar definitivt en osäkerhet, missnöjdsamhet mot mig själv och dålig självkänsla och självförtroende.

Idag har jag fått ytterligare bevis på att jag inte tar hand om mig själv på det fysiska planet. Smärta och helvete från kroppen som egentligen bara försöker meddela mig att det inte funkar. Men inte lyssnar jag...

Det börjar bli dags att vända på steken, mota olle i grind, våga hoppa från avsatsen. Eller ja, bara börja med att acceptera mig själv som den jag är. Och att ta hand om mig och lyssna på min kropp, både på musklerna och på hjärnan. För egentligen vet jag ju vad som behövs för att hålla mig över ytan! Det svåra är bara att få det gjort...

44. Om kommentarer som får mig att vilja skrika, gråta och slåss...

- men du kan ju inte ha adhd, du är ju så ordentlig och duktig
- sluta stressa så mår du bättre
- sluta oroa dig
- men skit i att planera allt, det löser sig ändå
- släpp loss!
- du är ett kontrollfreak, du behöver inte ha kontroll över allt

Mina svar har hittills varit i stil med: nej, jag vet, jag måste skärpa mig...

De svar som jag från och med nu vill ge: du sårar och kränker mig när du säger så! Det som inte syns utåt är också verkligt! Jag har inte förutsättningar för att klara vissa saker på ett visst sätt, men jag jobbar på att hitta lösningar som passar mig!

(Tankar som den lille djävulen på axeln tänker: jag påpekar inte dina brister var och varannan minut och försöker respektera dig för den du är. Så hur i helvete vore det om du bara höll käften och gick hem och jobbade lite med dig själv?!)

43. om hoppet, ledsenheten och förvirringen! (I väntan på en diagnos...)

Jag funderar så väldigt mycket på det här med ADHD just nu att jag är alldeles snurrig.. Läser om symptom, blir nervös och tror aldrig att jag kommer få en diagnos. Blir ledsen. Skiter i det ett tag.

Så läser jag lite igen, andra sökord på google, hittar en ny blogg eller artikel och vips så är jag ledsen igen, men nu för igenkänningsfaktorn är så hög. De skriver ju om MIG!

Jag har läst en hel del om kvinnor och ADHD, eller ja, det finns ju inte alls så mycket information som är önskvärt... Men det är ändå spännande att läsa om hur olika ADHD ter sig hos olika människor och vilka skillnader det finns mellan könen. Jag och en kompis är båda på väg mot varsin ADHD-diagnos. Vi har mycket gemensamt, men våra svårigheter tar sig olika uttryck! Kanske för att han är man och jag kvinna eller bara för att vi är två olika individer...

Jag har också läst om samsjukligheten mellan ADHD och till exempel GAD och OCD. Oj, oj... Kom över en artikel som beskrev denna samsjuklighet som att båda diagnoserna kan vara ett symptom av en obehandlad ADHD. Spännande och jag tror absolut att det ligger något i det!

Idag var jag på en konferens om ADHD, en heldagsutbildning annordnad av Dubbelt utsatt (Bräcke diakoni) och Attention. Utbildningen var otroligt intressant, men ack så jobbigt det var! För där kom det igen, längtan efter att få en förklaring på mina svårigheter, igenkänning men också saker som inte alls passar in på mig. När jag tog mig hem kom tårarna och ångesten. Hopp och förtvivlan på en och samma gång! Hoppet om att kunna få svar och förklaringar, förtvivlan över vad som händer sen. För tyvärr bekräftades mina farhågor om landstingets habilitering, vars stöd inte existerar om du inte har "haft turen" att utredas av deras utredningsteam (haft turen = fått stå i kö i flera år). Om jag nu får en diagnos hänvisas jag därför till primärvårdens arbetsterapeuter. Det finns 8 sådana TOTALT i hela landstinget, vilka arbetar med alla patienter. (Läs= när du har stått i kö för att äntligen få träffa en sådan kan du säkert få bra hjälp, men det blir inget långvarigt samarbete)

Eftersom jag blev förbannad och ledsen av att höra detta har jag nu fyllt i en anmälan om att bli medlem i Attention. Kanske kan jag påverka på något sätt... Kanske kan jag våga söka stöttning av andra i samma situation...

På torsdag är det en månad sedan jag påbörjade min utredning, men  jag har fortfarande bara gjort "intelligens-delen". Efter att ha samlat mod och blivit pushad av mina nära o kära ringde jag förra veckan och bad den som utreder mig att höra av sig, så vi kan boka fler tider. Jag måste få veta när det blir, det är så otroligt stressande att inte komma framåt! Hur som haver, igår ringde psykologen upp mig och vi bokade två tider innan midsommar. I det här tempot kommer jag inte få något utlåtande innan semestern. Suck! Jag hade verkligen hoppats på det!

Som jag har sagt femtioelva gånger tidigare och säkert kommer hinna säga femtioelva gånger till... DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART!


________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

42. om läget...

Helt plötsligt kom lusten att skriva av mig i detta forum. Men innan jag började skriva så kikade jag in hos "Add-Cilla" och läste hennes inlägg från igår. Jag fnissar lite, för inlägget är ungefär detsamma som det jag hade tänkt formulera... Läs det HÄR

Hur som haver, förutom en trötthet som kan liknas vid att vara gravid (i början av mina graviditeter har jag somnat på stående fot, lagt mig kl 20 på kvällen, somnar överallt osv...), känns maj månad som en enda lång väntan. Väntan på utredning.

Jag har gjort den första delen, den som ofta kallas för intelligenstest. Det var kul! Eller ja, delarna med matriser, klossar och allt som har med bilder och mönster att göra. De övningarna bekräftar verkligen mitt sätt att tänka, hur jag kategoriserar saker i ett system och sätter ramar kring dem. Om det inte går fungerar det väldigt dåligt för mig. Så var det övningarna som fokuserar på minnet. Ojsan, där tog det emot vill jag lova! Med gråten i halsen stapplade jag fram några siffror och bokstäver och var inte alls bekväm. Det blev också ett bekräftande av hur jag fungerar.... Det ska bli rysligt spännande att se resultaten!

Men... detta var nu 2 och en halv vecka sedan och jag vill bara vidare. Ta nästa steg i utredningen och komma närmare ett resultat. Tyvärr kommer ju sommaren närmare och närmare och det är ju så att alla ska ha semester... Det vore väldigt skönt att kunna gå på semester med ett färdigt resultat!!

Jag har tänkt mycket på hur olika diagnoskriterier för ADHD stämmer in på mig eller inte gör det... Om och om igen har jag (mycket tack vare min psykolog!!!) insett hur mycket av dessa som sitter på insidan av mig. Förra terapisessionen pratade vi om gränsdragning och kom in på hur jag påverkas av andra människors känslor. Jag kan liksom inte släppa att mina nära och kära mår dåligt, det sänker mig också och jag vet inte hur jag ska hantera det. Efter att vi hade pratat en stund (och jag har utvecklat mina funderingar om att inte kunna släppa andras känslolägen + en rad annat) säger psykologen att det är ett tecken på uppmärksamhetsproblem. Vips! Så öppnade sig ett helt nytt sätt att se på saken. Självklart finns ju problemen kvar, men jag kan se dem från ett annat perspektiv. Underbar känsla att ta sig framåt i problemområden som har funnits i en sisådär 25-30 år!!!

Mina tankar finns, de kan jag inte ta bort och vill inte det heller. Men jag kan bestämma hur jag vill hantera dem! De älskade mindfullnessövningarna hjälper mig mycket. Så, nu kör vi igenom denna dagen också!


___________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

41. om min barndom

Efter att ha varit på bedömningssamtal har jag fastnat väldigt i tankar om min barndom. Jag tycker mig ha hyfsad koll på hur jag är just nu, men hur sjuttan har det varit tidigare?

Jag vet ju att mina föräldrar kommer att intervjuas om min barndom, men jag är skiträdd att jag ska ha klarat mig för bra i livet för att få en diagnos.

Hur var ni andra när ni var små? Jag minns inte mycket alls från min barndom... Frågan är om mor o far gör det...

39. om det ena och det andra...

Bedömningssamtalet gick bra, en go tjej som höll i det och vi fick bra kontakt. Har ju varit på en rad bedömningssamtal tidigare, men det som skillde sig nu var att detta är mer specifikt inriktat mot ett visst problemområde. Det gjorde det lättare för mig. Håller tummarna för att utredningen ska komma igång redan nästa vecka, vilket det finns en möjlighet att den gör. Tjoho!

Så har jag börjat min nedtrappning av Sertralin. Det ska ske lugnt och fint, så små steg i taget som möjligt. Men det känns himla bra att jag har bestämt mig och att jag tar ansvar över mitt mående och vad jag stoppar i mig för piller!

De senaste veckorna har jag varit grymt trött, jag vet inte riktigt vad det beror på. Troligtvis en kombination av allergimedicin, nedtrappning av sertralin (iaf de sista dagarna) och det vanliga måendet... Det tar onekligen på krafterna att försöka må bra! Och nu, när en oro inför kommande utredning och eventuell diagnos finns med hela dagarna blir jag väl inte direkt piggare...Får se vad som händer de närmaste dagarna, blir det för illa så får jag nog snällt stanna hemma från jobbet!