Nu börjar jag på nytt!

Fast jag är den samma och att inget egentligen har ändrats, så är allt förändrat och nytt idag.

Idag vaknar jag utan funderingar om vad det är för fel på mig. Det är första gången på väldigt, väldigt många år. För idag vet jag, jag vet att det inte är fel på mig och vilka förutsättningar jag har. Nu vet jag att jag har adhd. Jag är så glad att tårarna rinner mest hela tiden.

Äntligen har jag fått ett körkort. Med detta inte sagt att alla som har adhd har det lätt med kontakter inom vården, absolut inte! Men jag känner ändå en helt annan trygghet än det som tidigare varit. Äntligen en revansch, efter alla år och alla kontakter inom vården som har tryckt på mig mediciner som en person med adhd absolut inte ska ha, som har sagt till mig att ta det lugnt och sluta stressa, som har suckat när jag kommer och har ont på ännu ett ställe i kroppen.

Många av dessa personer skulle jag vilja träffa igen, gå igenom mitt utredningsresultat, slå på käften, tvinga på kunskap tills de ändrar sitt bemötande mot alla personer med någon form av psykisk ohälsa. Särskilt de vars journaler är sprängfyllda av besök som resulterat i ord som depression, utmattning, stressrelaterade problem, difusa smärtor, konstanta smärtor, medicin som sätts in och inte följs upp hur den fungerar.

Jag känner en lust att slå hårt på något, tills min fasad spricker och tills sjukvårdens system förändras. Men jag är ju inte så bra på att slåss med nävarna, så jag tror hjärnan får ta fighten. Att använda det surrande och snurrande systemet som arbetar för högtryck till något kreativt. Jag vill (som vanligt) förändra världen. För mig och för alla andra. Främst de som inte hittar orden, arenan eller orken att skrika högt. De som är bättre på att slåss med nävarna istället.

Nu vänder jag blad i mitt liv, genom att vara densamma, men nu med en stor pusselbit som binder ihop så många andra till ett mönster. Mitt mönster, mitt liv. Nu jävlar!