torsdag 26 september 2013

Förklaringar...

Jag tänker så väldigt mycket på hur jag ska må bra, vilka strategier jag behöver använda för att fungera och ta mig framåt och inte bli hindrad eller sjuk av min funktionsnedsättning, vem jag är...

I mitt huvud, i text, i samtal med min psykolog, min bästa vän eller min man kan jag se hur min adhd fungerar, påverkar min vardag och jobba på utifrån det. Då känner jag mig stark och insiktsfull!

Men så hamnar jag ibland i situationer då andra människor inte alls förstår hur jag kan ha adhd. Jag verkar ju inte ha några svårigheter som är värre än någon annans?  Då tar det stopp för mig. Jag har så svårt att formulera mig, att förklara helheten. Och även om jag vet att frågorna speglas av okunskap men också ställs av omtanke, så skäms jag. För det har jag vant mig vid att göra, sen jag var liten... Skämmas för att jag inte är som andra, men inte vet vad som är fel. 

Men i och med några bokstäver på ett papper, så vet jag så otroligt mycket mer om mig själv och har också möjlighet att lära mig mer om mig själv! Hur ska jag då kunna förmedla detta till andra? Tja... Den strategin får jag helt enkelt jobba på. Och jag har hittat en utmärkt material att använda som grund för denna strategi, kolla du också: http://m.kaosteknik.webnode.se/kaostekniskt-material/att-forklara-for-andra/

tisdag 24 september 2013

Detta konstiga liv...

Jag har börjat äta Concerta och går just nu igenom en väldigt konstig fas... För jag tror mig veta att det är en fas, något jag måste trycka mig igenom för att komma ut på andra sidan. 

Mina förväntningar inför medicineringen var egentligen lite luddiga. De positiva effekter andra har pratat om så som att det blir lugnare i huvudet, du kan tänka en tanke i taget osv har för mig låtit som hokus pokus. Alltså något som inte existerar på riktigt, men som jag gärna skulle vilja ha tillgång till. Som jultomten ungefär, he he. Samtidigt har jag hört skräckhistorier om personer som inte har fått önskad effekt, utan bara fått hemska biverkningar. 

När jag svalde det första pillret grät jag. Av nervositet, lycka, rädsla och anspänning. 

Nu har jag ätit dem några veckor och kan snabbt konstatera att jag har turen att tillhöra de personer som får en bra effekt av medicinen och där biverkningarna är jävliga, men släpper hyfsat snabbt. 

Det som har varit/är den största chocken för mig är hur stor skillnaden är. Jag brukar jämföra saker med dag o natt, men den här skillnaden är större än så. Att inse hur det kan vara/är påverkar mig på mängder av sätt. Insikterna om det som varit (dvs en hel barndom, skolgång, tonår, vuxenliv, relationer, föräldraskap...) blir extrema och plötsligt minns jag händelser, platser och känslor som poppar upp och klumpar ihop sig till röda trådar. 

Det är en väldigt jobbig process, men samtidigt stärker den mig. För nu vet jag vad jag har för förutsättningar, min ständiga frågeställning VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?? har fått ett svar. Svaret visade sig vara att det faktiskt inte är något fel på mig, jag fungerar bara på ett annat sätt än många andra. Så äntligen kan jag sluta försöka göra, vara och känna som andra. Kampen är över! Eller i alla fall förändrad. Och numera lite mer fruktsam, då kämpandet nu ger resultat. 

För första gången på väldigt många år kan jag se framåt med en nyfikenhet och ett ljus som jag aldrig tidigare har upplevt, bara drömt om. Det är konstigt, men på ett bra sätt. 

onsdag 26 juni 2013

Bortrest

Klockan är 04.09, jag har varit vaken sen runt kl 2. Bebisen vaknade, ammade och somnade om. Mamman ligger kvar med en ångest som river i bröstet...

Vi är på semester. Träffar släkten. Och än en gång inser jag att mina filter inte fungerar. Jag träffar de närmaste här, de som betyder mest. Och när de inte mår bra drabbar det mig som en känslomässig tornado som knockar mig. Ångesten river, tankarna far runt i en enda sörja. 

Vad kan jag göra? Vad är min roll i detta? Svaret blir oftast bara att finnas till och att göra det som åskådare. Det är det logiska svaret. Det som händer hos mig, inom mig, är fullt ångestpåslag. Ingen får må dåligt, allt är mitt fel. Jag är otillräcklig som inte kan lösa allas problem. 

Tankarna mal. Kroppen försvarar sig med allt den sätter igång en klåda som inte är av denna värld och sätter fullt blås på tvången. 

Min energi dras ur mig och jag känner mig som ett kvarglömt äpple. I

måndag 10 juni 2013

Nya perspektiv

Sedan barn nummer två kom till världen har allt verkligen satts på sin spets här hemma. Plötsligt finns det en människa till att oroa sig för och att räcka till för... 

Sist skrev jag att arbetet med mig själv måste fortsätta och det gör det! Det är grymt häftigt att inse hur annorlunda jag reflekterar över saker som jag tänker och gör numera, med en diagnos i bagaget. Som jag nämnt tidigare är det så mycket skam och självklanderi som har försvunnit för mig. 

Att kunna resa sig upp en jävlig dag och säga till sin man att idag är det skit och rastlösheten håller på att knäcka mig... det är stort! För då blottar jag min evigt surrande motor som jag alltid alltid har försökt (och fortfarande försöker) gömma. Men nu kan jag förstå och acceptera att den finns där, ibland kan jag till och med gilla den. 

Tänk att det ska vara så svårt att prata med varandra när det gör ont i själen! Särskilt när de flesta av oss kan prata frikostigt om fysisk smärta, ibland in i minsta detalj... Och tänk hur många vi är som kryper inåt, längre in under fasaden och pressar oss för att passa in. 

Min fasad är hårdare än mycket annat, men för varje flisa som lossnar ser jag världen där utanför lite tydligare. Och jag kan samtidigt se på vilka sätt jag passar in, att jag faktiskt kan göra det mesta. Bara jag får göra saker utifrån mina förutsättningar! 


torsdag 9 maj 2013

Det nya livet

Som ni märker finns det många saker att göra förutom att blogga. Till exempel att föda barn. Jag kan nu titulera mig tvåbarnsmor och är galet lycklig över detta. Ett till underverk har anlänt till vår familj och ännu en graviditet är över. Nu är jag föräldraledig och ska alltså försöka hitta en vardag där två barns behov ska fyllas och en mammas och en pappas och ett förhållandes och.....

Jag har redan gått igenom så mycket sen förlossningen och har redan fått ett antal insikter om hur jag funkar och inte funkar. En stor skillnad är som jag skrivit innan, stt jag nu vet om att jag har adhd och därmed vet lite mer om mina förutsättningar. Jag kan bara inte sluta tjata om hur viktigt det är för mig att ha fått en diagnos och att ha kunskap om hur den fungerar generellt, men såklart mest för hur den påverkar mig i mitt liv.

Jag ser inte mig själv som en person som också har adhd, jag ser mig som en hel person med förutsättningar som påverkas av att jag har adhd. Och av att jag är kvinna, av min barndom, av att jag har barn, av att jag gillar vissa saker och ogillar andra... Jag är jag helt enkelt!

Lika lätt som det är att skriva dessa kloka ord, eller att säga dem till någon annan... Lika svårt kan det vara att faktiskt säga dem till mig själv och att då lyssna på dem! Just nu, i min nya livssitustion har mina förutsättningar förändrats på grund av att ett barn har fötts. Att anpassa sig till det nya är svårt, men jag lär mig samtidigt så mycket om mig själv. En sak som jag snabbt har insett är att jag måste ge mig själv tid att tänka, reflektera och stanna upp ibland. Det hårda arbete med mig själv och mina tankemönster som jag har skött under så många år måste fortsätta. Kanske inte på samma sätt som tidigare, men det får inte glömmas bort. Och då menar jag inte älta och grubbla, utan verkligen seriöst reflektera, lära sig och gå vidare. Nu har jag skrivit ner detta här och jag hoppas kunna fortsätta skriva ner saker här. För det behöver jag och jag är viktig! Även om jag är förbenat duktig på att säga motsatsen till mig själv...

----------------------------------        ----------------------------------           -----------------------------------
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

söndag 10 februari 2013

Tågresan

Jag tänker mycket i bilder och mitt senaste bildspel rörmin ångest. Framför mig ser jag ett tåg, x2000 som går fort. Varje dag kör detta tåg, oftast långt borta, jag vet och känner att det finns där, men det stör mig inte. När jag mår som bäst är det bara loket som åker för sig själv. Men så ökar ångesten av någon orsak och vagnarna börjar kopplas på. Tåget blir tyngre, men kan fortfarande köra snabbt. Och ju fler vagnar som kopplas på, dessto närmare kommer tåget.

Jag står vid spåret och får kämpa för fullt för att inte gå upp på spåret, för att inte höra hur det närmar sig.  Men ju mer jag kämpar emot och vägrar ta emot tåget på min station, dessto fortare kör det oxh dessto fler vagnar kopplas på. Vagnar som inte ens passar ihop med de andra, men trycks fast och åker med. Sm vagnar som egentligen inte alls kan åka på rälsen, får fart av det långa tåget...

Pang så smäller det, tåget stannar inte fint på stationen, eftersom jag vägrar ta emot det. Istället står jag på spåret och försöker vifta bort det ena sekunden och andra vänder jag ryggen till och hoppas att det ska byta spår när jag inte ser. Det funkar inte och jag blir överkörd.  Totalt mosad av lok och vagnar som har stoppat på mig.

Kanske låter mitt resonemang snurrigt och lite naivt. Men det är när jag ser mina känslor och tankemönster som bilder och sekvenser som jag verkligen kan se sambanden och förstå dem på ett djupare plan. För när jag väl har sett det här tåget dundra fram, så kan jag inte längre gömma mig. Då måste jag ta itu med det verkliga problemet för att kunna ta mig framåt och må bättre.

När det gäller mitt dundrande tåg måste jag lära mig att inte koppla på vagnarna, utan ta emot tåget på min station så fort som möjligt och lasta av vagnarna. Längre fram kanske jag till och med kan lära mig att ställa in loket i garaget och låta det stå där....

Men idag är jag överkörd. Vagnarna har blivit många och jag har ignorerat tåget länge. Så nu måste jag resa mig upp igen, tömma vagnarna och vinka av dem!


måndag 4 februari 2013

Resultatet av läkarbesöket

Tja, besöket gick väl okej antar jag. Jag hade ju som sagt förberett mig, men kanske inte på det som faktiskt hände. Läkaren verkade kunnig, men hade en väldigt dämpad framtoning. Han mumlade när han väl sa något, vilket gjorde det svårt att höra vad han sa. Att han inte heller sa så mycket och därmed inte drev samtalet gjorde att jag blev lite stressad och fick kämpa för att inte ta över samtalet, utan hålla mig till tråden. Jag fick också hålla mig lite för skratt när jag började fundera på om det var det sista testet, att kolla hur en person med adhd-diagnos klarar ett samtal som inte förs.. He he. Kan meddela att jag i så fall får behålla diagnosen ;)

Hur som, så slutade det med att jag nu har den plan som jag har önskat. Läkaren kommer vara den som skriver ut medicinen till mig, men kontakten sker via sjuksköterskor som arbetar med detta dagligen och vet det mesta om biverkningar, effekter av medicinen och inställning av medicin. Jag kommer få kontakt med en av dessa ssk:or redan nu, när jag sedan har fött barn och eventuellt ammat ringer jag bara och meddelar att jag vill ha medicin. Då ska vi kunna köra igång omgående, eftersom kontakten redan finns med både ssk och läkare. Det låter för mig helt suveränt! Jag känner mig väldigt lättad och det ska bli spännande att påbörja nästa steg i denna resa.

Hos läkaren blev det, återigen, tydligt för mig att detta verkligen har varit (och fortfarande är) en resa. Han läste i min journal och frågade om tidigare kontakter med psykiatrin. Så, jag gjorde en sammanfattning av mitt liv, där ena halvan består av att vara barn och inte må hundra och den andra halvan av att bli vuxen och må skit. Jag funderar på hur denna sammanfattning på en fem-tio minuter låter för någon utomstående, läkaren är ju van, men om jag skulle dra den på fikarasten på jobbet till exempel...

Termer som antidepressiva, benso, depression, självmordstankar, ätstörningar, tvångstankar, rastlöshet, beroenden, sömnmedel, terapi, akutpsyk, inläggning och så vidare är vardag för mig i vissa sammanhang. Som hos läkaren, där jag rabblade detta sakligt och med så stor precision som möjligt. Där känns det naturligt, vi talar samma språk. Men att bara nämna ett av orden jag just rabblat upp för mina föräldrar, jobbarkompisar eller andra dagisföräldrar är absolut stopp och känns lika naturligt och realistiskt som att åka till månen imorgon. Den största orsaken till detta har jag skrivit om tidigare, att jag som berättare måste orka med bemötandet från personen jag berättar för. Och det är tufft, för är det något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan veta hur någon reagerar. Och att jag inte ännu har lärt mig att inte suga upp reaktionerna och belasta mig själv med dem... Att hålla tyst är inte ett alternativ för mig, men jag tror att det sundaste är att ta ett av orden ur historien i taget. Ett steg i taget. För att själv orka.

söndag 3 februari 2013

Glöm för katten inte Hjärnkoll!

Just det, Hjärnkoll måste ni faktiskt hålla koll på. Det finns mycket information, berättelser och bloggar som ni kan hitta på deras hemsida.. Rekommenderar deras Facebooksida också, då får ni löpande information om spännande saker.

Så: Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Men hallå!

Jag har helt glömt av att skriva här, trots att jag vet hur mycket det hjälper att skriva av sig ibland.  Ja, ja. Jag har helt enkelt haft annat för mig.

Då jag är gravid och har det tufft med graviditeten är vardagen lite kämpig. Vissa saker blir dock väldigt tydliga, så som att min hjärnas tempo inte alltid överensstämmer med kroppens, he he... Det är otroligt svårt för mig att anpassa mig till att inte kunna flänga runt, varken hemma eller någon annanstans. Den tickande klockan i kroppen, rastlösheten, är ju densamma och det är svårt att hantera. Dock går det faktiskt bättre än vad det någonsin har gjort, mycket tror jag beror på det jag skrev om sist, att jag numera, med adhd-facit i hand vet varför rastlösheten finns där. Jag behöver inte längre fundera på varför och anklagelserna mot mig själv blir inte lika många. Det är lättare att acceptera läget då!

Imorgon har jag en tid hos en läkare som jag ska diskutera medicinering med.  Detta har jag längtat efter länge och jag är så glad över att snabbt ha fått hjälp med denna kontakt och att nu kunna göra en plan för medicinering... Ändå är jag nervös och rädd. Kanske inte så konstigt eftersom det bemötande  från personer inom vården som jag är van vid, tyvärr inte är det bästa. Jag ska inte dra alla över en kant, det finns otroligt fina guldkorn som jag vill hylla i all evighet! Men så finns det de där andra, vars ord, blickar, handlingar, suckar, rekommendationer och frågor har sänkt mig så lågt. Som har fått mitt mod och min kraft att försvinna i långa perioder. Detta har lett till att jag inför varje nytt möte inom vården blir otroligt nervös och osäker.  Men den positiva skillnaden nu, jämfört med fem, tio eller femton år sedan, är att jag kan förbereda mig. För mig handlar förberedelsen om att tänka igenom vad jag vill med mötet och sedan formulera det i ord på ett papper eller i telefonen. Och att också skriva ner varenda fråga som snurrar i skallen. Detta hjälper mig otroligt mycket. Vissa gånger, de bra dagarna, när fokuset finns och koncentrationen kan hållas behöver jag aldrig titta på mina anteckningar. Andra dagar, när koncentrationen är lika med noll, när det svartnar framför ögonen, när nagelbanden blöder för att jag bitit sönder dem, när jag kräkts upp all mat på grund av nervositeten och tvången tar över.... De dagarna kan jag faktiskt genomföra ett möte om jag har förberett midjan måste titta på mina anteckningar hela tiden och läsa om, anteckna svar och fundera. Men det går.

Så, imorgon ska jag vandra in till läkaren med rak rygg och påminna mig om att jag numera har ett körkort, en diagnos som jag faktiskt kan få hjälp för. Och jag och min familj behöver ha en plan inför att vår nya familjemedlem ska komma till oss. Förberedelser var ordet....