Tja, besöket gick väl okej antar jag. Jag hade ju som sagt förberett mig, men kanske inte på det som faktiskt hände. Läkaren verkade kunnig, men hade en väldigt dämpad framtoning. Han mumlade när han väl sa något, vilket gjorde det svårt att höra vad han sa. Att han inte heller sa så mycket och därmed inte drev samtalet gjorde att jag blev lite stressad och fick kämpa för att inte ta över samtalet, utan hålla mig till tråden. Jag fick också hålla mig lite för skratt när jag började fundera på om det var det sista testet, att kolla hur en person med adhd-diagnos klarar ett samtal som inte förs.. He he. Kan meddela att jag i så fall får behålla diagnosen ;)
Hur som, så slutade det med att jag nu har den plan som jag har önskat. Läkaren kommer vara den som skriver ut medicinen till mig, men kontakten sker via sjuksköterskor som arbetar med detta dagligen och vet det mesta om biverkningar, effekter av medicinen och inställning av medicin. Jag kommer få kontakt med en av dessa ssk:or redan nu, när jag sedan har fött barn och eventuellt ammat ringer jag bara och meddelar att jag vill ha medicin. Då ska vi kunna köra igång omgående, eftersom kontakten redan finns med både ssk och läkare. Det låter för mig helt suveränt! Jag känner mig väldigt lättad och det ska bli spännande att påbörja nästa steg i denna resa.
Hos läkaren blev det, återigen, tydligt för mig att detta verkligen har varit (och fortfarande är) en resa. Han läste i min journal och frågade om tidigare kontakter med psykiatrin. Så, jag gjorde en sammanfattning av mitt liv, där ena halvan består av att vara barn och inte må hundra och den andra halvan av att bli vuxen och må skit. Jag funderar på hur denna sammanfattning på en fem-tio minuter låter för någon utomstående, läkaren är ju van, men om jag skulle dra den på fikarasten på jobbet till exempel...
Termer som antidepressiva, benso, depression, självmordstankar, ätstörningar, tvångstankar, rastlöshet, beroenden, sömnmedel, terapi, akutpsyk, inläggning och så vidare är vardag för mig i vissa sammanhang. Som hos läkaren, där jag rabblade detta sakligt och med så stor precision som möjligt. Där känns det naturligt, vi talar samma språk. Men att bara nämna ett av orden jag just rabblat upp för mina föräldrar, jobbarkompisar eller andra dagisföräldrar är absolut stopp och känns lika naturligt och realistiskt som att åka till månen imorgon. Den största orsaken till detta har jag skrivit om tidigare, att jag som berättare måste orka med bemötandet från personen jag berättar för. Och det är tufft, för är det något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan veta hur någon reagerar. Och att jag inte ännu har lärt mig att inte suga upp reaktionerna och belasta mig själv med dem... Att hålla tyst är inte ett alternativ för mig, men jag tror att det sundaste är att ta ett av orden ur historien i taget. Ett steg i taget. För att själv orka.
Visar inlägg med etikett Läkare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Läkare. Visa alla inlägg
måndag 4 februari 2013
söndag 3 februari 2013
Men hallå!
Jag har helt glömt av att skriva här, trots att jag vet hur mycket det hjälper att skriva av sig ibland. Ja, ja. Jag har helt enkelt haft annat för mig.
Då jag är gravid och har det tufft med graviditeten är vardagen lite kämpig. Vissa saker blir dock väldigt tydliga, så som att min hjärnas tempo inte alltid överensstämmer med kroppens, he he... Det är otroligt svårt för mig att anpassa mig till att inte kunna flänga runt, varken hemma eller någon annanstans. Den tickande klockan i kroppen, rastlösheten, är ju densamma och det är svårt att hantera. Dock går det faktiskt bättre än vad det någonsin har gjort, mycket tror jag beror på det jag skrev om sist, att jag numera, med adhd-facit i hand vet varför rastlösheten finns där. Jag behöver inte längre fundera på varför och anklagelserna mot mig själv blir inte lika många. Det är lättare att acceptera läget då!
Imorgon har jag en tid hos en läkare som jag ska diskutera medicinering med. Detta har jag längtat efter länge och jag är så glad över att snabbt ha fått hjälp med denna kontakt och att nu kunna göra en plan för medicinering... Ändå är jag nervös och rädd. Kanske inte så konstigt eftersom det bemötande från personer inom vården som jag är van vid, tyvärr inte är det bästa. Jag ska inte dra alla över en kant, det finns otroligt fina guldkorn som jag vill hylla i all evighet! Men så finns det de där andra, vars ord, blickar, handlingar, suckar, rekommendationer och frågor har sänkt mig så lågt. Som har fått mitt mod och min kraft att försvinna i långa perioder. Detta har lett till att jag inför varje nytt möte inom vården blir otroligt nervös och osäker. Men den positiva skillnaden nu, jämfört med fem, tio eller femton år sedan, är att jag kan förbereda mig. För mig handlar förberedelsen om att tänka igenom vad jag vill med mötet och sedan formulera det i ord på ett papper eller i telefonen. Och att också skriva ner varenda fråga som snurrar i skallen. Detta hjälper mig otroligt mycket. Vissa gånger, de bra dagarna, när fokuset finns och koncentrationen kan hållas behöver jag aldrig titta på mina anteckningar. Andra dagar, när koncentrationen är lika med noll, när det svartnar framför ögonen, när nagelbanden blöder för att jag bitit sönder dem, när jag kräkts upp all mat på grund av nervositeten och tvången tar över.... De dagarna kan jag faktiskt genomföra ett möte om jag har förberett midjan måste titta på mina anteckningar hela tiden och läsa om, anteckna svar och fundera. Men det går.
Så, imorgon ska jag vandra in till läkaren med rak rygg och påminna mig om att jag numera har ett körkort, en diagnos som jag faktiskt kan få hjälp för. Och jag och min familj behöver ha en plan inför att vår nya familjemedlem ska komma till oss. Förberedelser var ordet....
Då jag är gravid och har det tufft med graviditeten är vardagen lite kämpig. Vissa saker blir dock väldigt tydliga, så som att min hjärnas tempo inte alltid överensstämmer med kroppens, he he... Det är otroligt svårt för mig att anpassa mig till att inte kunna flänga runt, varken hemma eller någon annanstans. Den tickande klockan i kroppen, rastlösheten, är ju densamma och det är svårt att hantera. Dock går det faktiskt bättre än vad det någonsin har gjort, mycket tror jag beror på det jag skrev om sist, att jag numera, med adhd-facit i hand vet varför rastlösheten finns där. Jag behöver inte längre fundera på varför och anklagelserna mot mig själv blir inte lika många. Det är lättare att acceptera läget då!
Imorgon har jag en tid hos en läkare som jag ska diskutera medicinering med. Detta har jag längtat efter länge och jag är så glad över att snabbt ha fått hjälp med denna kontakt och att nu kunna göra en plan för medicinering... Ändå är jag nervös och rädd. Kanske inte så konstigt eftersom det bemötande från personer inom vården som jag är van vid, tyvärr inte är det bästa. Jag ska inte dra alla över en kant, det finns otroligt fina guldkorn som jag vill hylla i all evighet! Men så finns det de där andra, vars ord, blickar, handlingar, suckar, rekommendationer och frågor har sänkt mig så lågt. Som har fått mitt mod och min kraft att försvinna i långa perioder. Detta har lett till att jag inför varje nytt möte inom vården blir otroligt nervös och osäker. Men den positiva skillnaden nu, jämfört med fem, tio eller femton år sedan, är att jag kan förbereda mig. För mig handlar förberedelsen om att tänka igenom vad jag vill med mötet och sedan formulera det i ord på ett papper eller i telefonen. Och att också skriva ner varenda fråga som snurrar i skallen. Detta hjälper mig otroligt mycket. Vissa gånger, de bra dagarna, när fokuset finns och koncentrationen kan hållas behöver jag aldrig titta på mina anteckningar. Andra dagar, när koncentrationen är lika med noll, när det svartnar framför ögonen, när nagelbanden blöder för att jag bitit sönder dem, när jag kräkts upp all mat på grund av nervositeten och tvången tar över.... De dagarna kan jag faktiskt genomföra ett möte om jag har förberett midjan måste titta på mina anteckningar hela tiden och läsa om, anteckna svar och fundera. Men det går.
Så, imorgon ska jag vandra in till läkaren med rak rygg och påminna mig om att jag numera har ett körkort, en diagnos som jag faktiskt kan få hjälp för. Och jag och min familj behöver ha en plan inför att vår nya familjemedlem ska komma till oss. Förberedelser var ordet....
torsdag 27 september 2012
59. om kroppen och huvudet
Kanske har jag skrivit om det här förut, kanske inte. Hur som haver så påverkar det mig och berör mig! Jag hävdar alltid att den fysiska och psykiska hälsan hänger ihop och att hela jag måste ses som en helhet vid bedömningar hos tex läkare. En del håller med, till exempel den läkare som övertalade mig att åka till psykakuten efter att ha undersökt min arm (och ha ställt rätt frågor om min hälsa...). Det var svårt att hjälpa mig med min smärta i armen när smärtan i själen var så stor att jag inte ville leva. Armen blev bättre efter att själen hade fått lite hjälp!
Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.
Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.
Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!
Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!
Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.
Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.
Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!
Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!
onsdag 27 juni 2012
52. om väntan (del femtioelva)
Denna eviga väntan. Alla väntar på sommaren och semestern. Jag väntar på en förklaring, kanske (troligtvis/förhoppningsvis) en diagnos. Det känns som livet inom psykiatrin och vården är en evig väntan. Köer hit, köer dit. Så vips har du blivit bortglömd i en kö eller att läkaren glömde skicka ett recept och saker tar längre tid.
JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!
Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.
Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.
Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.
____________________________________________________________________________
JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!
Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.
Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.
Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.
____________________________________________________________________________
Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/
söndag 24 juni 2012
51. om besökare och dess inverkan...
Jag tycker faktiskt att det är trevligt med besök, trots att jag inte är flitig på att bjuda in folk. Hur som haver, vi har haft en släkting här hela veckan. Jag var lite nervös innan och funderade på hur det skulle bli. Men veckan har varit super och vi har haft trevligt! Jag inser att det passar mig bättre att vara på hemmaplan och träffa folk, då är ju iaf miljön densamma.
Men så igår åkte besöket hem. Och nu är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen... Somnar mitt i leken med sonen, sluddrar och orkar knappt stå på benen. Gå till doktorn säger släktingar som ser mig. Jo visst, men jag orkar inte bli undersökt och få veta att det inte finns något fysiskt fel. Inte en gång till. Orkar inte höra att jag ska ta det lugnt, inte stressa, inte oroa mig och ta hjälp av andra. Visst är det sant, men om det är just det jag tror att jag gjort i veckan och ändå ramlar ihop, vad gör man då??!!
Kanske finns det fysiska orsaker till vissa av mina symptom, men jag orkar inte fortsätta ränna till doktorn så fort det är något.
Suck. Det är lite tungt idag.
Men så igår åkte besöket hem. Och nu är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen... Somnar mitt i leken med sonen, sluddrar och orkar knappt stå på benen. Gå till doktorn säger släktingar som ser mig. Jo visst, men jag orkar inte bli undersökt och få veta att det inte finns något fysiskt fel. Inte en gång till. Orkar inte höra att jag ska ta det lugnt, inte stressa, inte oroa mig och ta hjälp av andra. Visst är det sant, men om det är just det jag tror att jag gjort i veckan och ändå ramlar ihop, vad gör man då??!!
Kanske finns det fysiska orsaker till vissa av mina symptom, men jag orkar inte fortsätta ränna till doktorn så fort det är något.
Suck. Det är lite tungt idag.
måndag 5 september 2011
14. Om steglängd
Jag tar steg framåt. Steg som kanske ser ut som små myrsteg, men som känns som elefantsteg.
De senaste två veckorna har jag bland annat berättat för andra människor om hur jag mår, bett om hjälp, inte gjort saker för att jag "måste" utan vilat istället och struntat i en hel del saker som tynger.
Idag pratade jag med min läkare (min superba läkare) som har följt mig ett tag. Utan att tveka sjukskrev hon mig på halvtid två veckor till, utöver denna och bokade en uppföljning. Jag bad om detta, jag fick det och jag tog emot det.
Nu har jag alltså tre veckor framför mig med halva arbetsdagar och sedan vila, vila och vila. Det känns underbart! Jag har tid att läka och jag ger mig själv möjlighet att göra det! För första gången någonsin. Helt otrolig upplevelse som jag knappt vet hur jag ska hantera... Vill gråta och skratta på samma gång!
De senaste två veckorna har jag bland annat berättat för andra människor om hur jag mår, bett om hjälp, inte gjort saker för att jag "måste" utan vilat istället och struntat i en hel del saker som tynger.
Idag pratade jag med min läkare (min superba läkare) som har följt mig ett tag. Utan att tveka sjukskrev hon mig på halvtid två veckor till, utöver denna och bokade en uppföljning. Jag bad om detta, jag fick det och jag tog emot det.
Nu har jag alltså tre veckor framför mig med halva arbetsdagar och sedan vila, vila och vila. Det känns underbart! Jag har tid att läka och jag ger mig själv möjlighet att göra det! För första gången någonsin. Helt otrolig upplevelse som jag knappt vet hur jag ska hantera... Vill gråta och skratta på samma gång!
onsdag 24 augusti 2011
12. tankar om ett läkarbesök
Idag kl. 9.10 hade jag en tid hos en läkare på min vårdcentral, denna tid fick jag förra fredagen. Det var inte min vanliga läkare (läs ovanlig, för detta är en kvinna som ser mig i ögonen, lyssnar på mig och tar mig på allvar, trots att jag inte alltid själv vet vad jag dillar om), för hon är på semester. Detta fick jag också reda på i fredags och panikade rätt länge för detta. Jag upplevde alla hemska läkarbesök sen 1999, hemskt bemötande, bara fokus på medicin och ingen som lyssnar. Så sa jag STOPP till mig själv. Ajabaja, inte leva i dåtid, inte spekulera i hur framtiden kommer bli. Här och nu! Vad kan jag göra inför läkarbesöket för att göra det så bra som möjligt? Jo, jag kan formulera min smärta och min önskan om hjälp. (Här kommer ett till STOPP, för det här är stora grejer. Att JAG själv kan tänka stopp och be om hjälp, det har liksom knappt aldrig hänt förut!)
Så jag har tänkt efter, inte grubblat utan bara tänkt på hur jag ska ta mig fram i livet den närmaste tiden. Så blev min önskan: att vara helt sjukskriven resten av denna veckan + hela nästa. Därefter arbeta 50% i några veckor, för att sedan gå upp till 75% , med slutmålet att kunna jobba 100% igen. För första gången någonsin har jag hittat min handbroms och vill dra i den. Hårt, för att effekterna ska sitta i länge.
Så... vad hände kl. 9.10? Läkaren tar emot mig, jag börjar berätta hur det här året har varit. Då meddelar han att han har läst i min journal. Skönt tänker jag, då hänger han med! Jag berättar hur jag mår nu, om ångest, trötthet och ledsamhet. Om hur underbar terapin är, men hur mycket som väcks inom mig... Om mina diagnoser GAD och OCD och om en kommande ADHD utredning. Läkaren frågar lite om mitt jobb, om min familjesituation... När jag säger att jag är så oändligt trött frågar han om jag inte har haft semester? Jo, det hade jag. Han hummar, slår lite på datorn, letar upp en bok som han också slår i. Frågar om jag tar min medicin varje dag? Ja, det gör jag. Samma dos som när jag började ja. Då frågar han: Tror du att det hjälper med mer medicin? Vad ska jag svara tänker jag, ingen aning blir svaret. Medicinen har hjälpt mig i vår, men det är svårt att veta vad som är vad också! Han hummar lite till och frågar vad jag vill. Jag berättar då om min plan, att vara borta från jobbet helt för att vila och arbeta vidare med de tekniker som jag får med mig från terapin, för att sedan kunna komma tillbaka i lugnt tempo till jobbet. Då tar han fram sin almanacka, hummandes och kollar datum.
9.35 går jag ut ur läkarens rum. Läkaren har då hunnit gäspa 4-5 gånger under mitt besök, några gånger helt öppet, några gånger försökte han dölja det med handen. Han har fixat en sjukskrivning i en vecka, sen får jag jobba halvtid i en och en halv. Tårarna bränner bakom ögonlocken, kroppen är så spänd att jag har svårt att gå normalt. Tankarna snurrar, ångesten är enorm och tvångstankarna och handlingarna är igång till max.
Som tur väl var hade jag kl. 10.00 en tid hos min psykolog. Jag lyckades på något sätt ta mig det med hjälp av min cykel, vet knappt vilken väg jag tog, vet bara att jag valde en lite ödsligare väg sista biten, eftersom tårarna forsade. Efter att ha gråtit hysteriskt på toaletten innan besöket, kom tårfloderna igen inne på hans rum. Jag berättade vad som hade hänt och vi jobbade vidare...
Jag är så innerligt förbannad på att mina svårigheter, min smärta och mitt lidande inte syns eller räknas som något allvarligt. Jag klarar mig för bra i livet för att få den hjälp jag behöver. Ibland tänker jag att det skulle kanske vara lättare att få hjälp om jag hade några självmordsförsök med mig i bagaget och inte skötte mitt barn... Men det är ju inte jag. Jag kan så mycket, jag behöver bara hjälp med att göra det jag kan!!!
Så jag har tänkt efter, inte grubblat utan bara tänkt på hur jag ska ta mig fram i livet den närmaste tiden. Så blev min önskan: att vara helt sjukskriven resten av denna veckan + hela nästa. Därefter arbeta 50% i några veckor, för att sedan gå upp till 75% , med slutmålet att kunna jobba 100% igen. För första gången någonsin har jag hittat min handbroms och vill dra i den. Hårt, för att effekterna ska sitta i länge.
Så... vad hände kl. 9.10? Läkaren tar emot mig, jag börjar berätta hur det här året har varit. Då meddelar han att han har läst i min journal. Skönt tänker jag, då hänger han med! Jag berättar hur jag mår nu, om ångest, trötthet och ledsamhet. Om hur underbar terapin är, men hur mycket som väcks inom mig... Om mina diagnoser GAD och OCD och om en kommande ADHD utredning. Läkaren frågar lite om mitt jobb, om min familjesituation... När jag säger att jag är så oändligt trött frågar han om jag inte har haft semester? Jo, det hade jag. Han hummar, slår lite på datorn, letar upp en bok som han också slår i. Frågar om jag tar min medicin varje dag? Ja, det gör jag. Samma dos som när jag började ja. Då frågar han: Tror du att det hjälper med mer medicin? Vad ska jag svara tänker jag, ingen aning blir svaret. Medicinen har hjälpt mig i vår, men det är svårt att veta vad som är vad också! Han hummar lite till och frågar vad jag vill. Jag berättar då om min plan, att vara borta från jobbet helt för att vila och arbeta vidare med de tekniker som jag får med mig från terapin, för att sedan kunna komma tillbaka i lugnt tempo till jobbet. Då tar han fram sin almanacka, hummandes och kollar datum.
9.35 går jag ut ur läkarens rum. Läkaren har då hunnit gäspa 4-5 gånger under mitt besök, några gånger helt öppet, några gånger försökte han dölja det med handen. Han har fixat en sjukskrivning i en vecka, sen får jag jobba halvtid i en och en halv. Tårarna bränner bakom ögonlocken, kroppen är så spänd att jag har svårt att gå normalt. Tankarna snurrar, ångesten är enorm och tvångstankarna och handlingarna är igång till max.
Som tur väl var hade jag kl. 10.00 en tid hos min psykolog. Jag lyckades på något sätt ta mig det med hjälp av min cykel, vet knappt vilken väg jag tog, vet bara att jag valde en lite ödsligare väg sista biten, eftersom tårarna forsade. Efter att ha gråtit hysteriskt på toaletten innan besöket, kom tårfloderna igen inne på hans rum. Jag berättade vad som hade hänt och vi jobbade vidare...
Jag är så innerligt förbannad på att mina svårigheter, min smärta och mitt lidande inte syns eller räknas som något allvarligt. Jag klarar mig för bra i livet för att få den hjälp jag behöver. Ibland tänker jag att det skulle kanske vara lättare att få hjälp om jag hade några självmordsförsök med mig i bagaget och inte skötte mitt barn... Men det är ju inte jag. Jag kan så mycket, jag behöver bara hjälp med att göra det jag kan!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)