Jag tar steg framåt. Steg som kanske ser ut som små myrsteg, men som känns som elefantsteg.
De senaste två veckorna har jag bland annat berättat för andra människor om hur jag mår, bett om hjälp, inte gjort saker för att jag "måste" utan vilat istället och struntat i en hel del saker som tynger.
Idag pratade jag med min läkare (min superba läkare) som har följt mig ett tag. Utan att tveka sjukskrev hon mig på halvtid två veckor till, utöver denna och bokade en uppföljning. Jag bad om detta, jag fick det och jag tog emot det.
Nu har jag alltså tre veckor framför mig med halva arbetsdagar och sedan vila, vila och vila. Det känns underbart! Jag har tid att läka och jag ger mig själv möjlighet att göra det! För första gången någonsin. Helt otrolig upplevelse som jag knappt vet hur jag ska hantera... Vill gråta och skratta på samma gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar