16. om tid

Jag är sjukskriven på halvtid, för att få tid att samla energi, läka ut och kunna komma tillbaka bättre rustad för livet.

Det är dock lite skrattretande att det som nu händer i veckorna är att jag arbetar 8-12. Övriga timmar ska jag: träffa psykologen en gång i veckan, träffa sjukgymnastern en gång i veckan, ha kontakt med vårdcentralen/min läkare vid behov (dvs runt en gång i veckan), lämna sjukintyg till jobbet, lämna sjukintyg till Försäkringskassan, ansöka om sjukpenning hos FK, skriva rehabiliteringsplan med sjukgymnasten, ta blodprover för att ställa in ny medicin (var fjärde vecka, nu på ett nytt ställe)...
Göra avslappningsövningar, träna medveten närvaro, planera min vardag, titta i min almanacka för att se hur jag har planerat min vardag, motionera, äta mat (helst lagom mycket också...).

Vid sidan av detta har jag också en familj, en sambo som jag har en relation med som jag vill och måste underhålla, en son som kräver mammas närvaro, vänner som jag vill träffa (win/win, jag får energi av desociala kontakterna och samtidigt en övning i att just ha sociala kontakter), tvätt som ska tvättas, disk som ska diskas, dagis som vill veta hur barnet tänker vara där, sambon som ska iväg en vecka med jobbet, mormor som är gammal och ledsen, räkningarna som inte betalas av sig själva...

Va fasen! Det är det som är att leva. Att ta hand om sig själv och sin vardag. Jag kan ju det, bara det att i vissa perioder, som nu, blir fokuset på mig enormt. Men någonstans är det ju värt det, i det långa loppet. För allt jag testat hittills har varit korta intensiva insatser som jag har slopat efter ett tag när jag inte har orkat längre. Nu ska jag härda ut, andas långsamt och härda ut. För till sist ger jag mig fasen på att saker hamnar på sin rätta plats.