Nyss satt jag här och skrev om hur fullt upp det är med diverse besök och allt som ska fixas kring en sjukskrivning. Jag kände mig trots detta hoppfull, att det finns något positiv i detta. Men ibland blir jag bara trött, ledsen och arg...
Det var det där med dagistider. Eftersom det idag är dags att lämna in nya tider tänkte jag ringa och höra hur de vill att jag ska skriva, min arbetstid som jag faktiskt arbetar eller så som jag skulle ha arbetat? Det kändes som ett bra beslut, att jag tar itu med mina funderingar och söker svar. Heja mig. Svaret blev dock inte lika käckt. Jag måste lämna in en kopia på mitt sjukintyg även till dagis, samt agumentera för varför barnet måste vara på dagis när jag är hemma.
Om jag har mått fint just nu hade jag troligtvis tänkt: ja, ja, jag beskriver min bild av saken, jag vet att jag har rätt och det kommer de förstå.
Tankarna som kommer just nu: det är väl helvete att mitt mående ska behöva outas för rektorn på förskolan och att jag ska behöva beskriva hur jag kan ta hand om mitt barn eller inte. Ställa min hälsa mot mitt föräldraskap. Behöver jag tillägga hur förnedrande, ångestframkallande och förbannat detta känns? Jag är sjukskriven för att ta hand om mig själv, så att jag ska kunna vara en bra förälder... Självklart kickar orostankarna in direkt, tänk om de inte godtar det? Vad F*N gör jag då? Lägger mig ner och skriker? Nej, just det, det är sådana utbrott från barnet som jag ska orka bemöta, inte få själv!
Det är tufft att ta reda på hur man mår längst inne, att lyfta på alla gamla stenar och få fram verkligheten. Det är ännu tuffare att lära sig att acceptera denna verklighet och släppa gamla överlevnadsstrategier för att skapa nya. Då är det inte så lattjo att behöva formulera och skatta sitt mående för främmande människor! Det räcker med dem jag litar på: sambon, en del vänner och en del familj. Och de jag måste lita på varesig jag vill eller inte: läkaren, sjukgymnasten, FAR-samordnaren, chefen, en del kollegor och Försäkringskassan.
Jag jobbar stenhårt på att känna mig som en hel människa. Men för varje gång jag måste intyga och förklara hur jag mår, vad jag klarar och inte klarar i detalj, för att få den hjälp jag anser att jag behöver... Då dör en smula inom mig. Idag var det dagis som tog en smula, imorgon kan det vara något annat. Jag hoppas att dessa smulor samlas någonstans så jag kan baka en stenhård limpa av dem framöver, och använda som slagträ när tankarna blir för ettriga och måste motas bort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar