18. om ett litet hjärta...

För cirka fyra-fem veckor sedan slutade ett hjärta att slå. Det lilla hjärtat tillhörde ett foster som hade slagit sig till ro i min livmoder. För mig tillhörde det mitt framtida barn, min bebis, min lycka.

Igår såg jag blod, inte mycket, men för mig är inte blod och graviditet något som hör ihop. Jag blev hysterisk, ringde gyn och grät som en tok. Efter att ha hört att det nog inte är någon fara, grät jag lite till. Jag och min sambo fick komma in och jag blev undersökt. På skärmen såg vi en liten, liten plutt. Enligt vad jag kan läsa mig till var fostret stort som en torkad ärta. Läkaren pekade på skärmen och visade oss var hjärtat var. Det hjärta som inte slog.

Den lilla ärtan hade gett upp för länge sen. Under tiden har min mage och mina bröst växt, jag har mått illa, haft cravings, varit trött och börjat berätta och visa för omgivningen vad som varit på gång.

Det lilla hjärtat hade slutat slå för länge sen, igår tog våra hjärtan en paus. Efter liter av tårar, mängder av kramar och med fickan full av mediciner åkte vi hem. Det första jag gjorde var att gå in på vår sons rum och bara andas. Andas den luft som han har andats innan han blev hämtad av mormor och morfar, innan mamma grät. Då kom hjärtat igång igen. Det finns saker att leva för och det tänker jag göra!