Bortrest

Klockan är 04.09, jag har varit vaken sen runt kl 2. Bebisen vaknade, ammade och somnade om. Mamman ligger kvar med en ångest som river i bröstet...

Vi är på semester. Träffar släkten. Och än en gång inser jag att mina filter inte fungerar. Jag träffar de närmaste här, de som betyder mest. Och när de inte mår bra drabbar det mig som en känslomässig tornado som knockar mig. Ångesten river, tankarna far runt i en enda sörja. 

Vad kan jag göra? Vad är min roll i detta? Svaret blir oftast bara att finnas till och att göra det som åskådare. Det är det logiska svaret. Det som händer hos mig, inom mig, är fullt ångestpåslag. Ingen får må dåligt, allt är mitt fel. Jag är otillräcklig som inte kan lösa allas problem. 

Tankarna mal. Kroppen försvarar sig med allt den sätter igång en klåda som inte är av denna värld och sätter fullt blås på tvången. 

Min energi dras ur mig och jag känner mig som ett kvarglömt äpple. I

Tågresan

Jag tänker mycket i bilder och mitt senaste bildspel rörmin ångest. Framför mig ser jag ett tåg, x2000 som går fort. Varje dag kör detta tåg, oftast långt borta, jag vet och känner att det finns där, men det stör mig inte. När jag mår som bäst är det bara loket som åker för sig själv. Men så ökar ångesten av någon orsak och vagnarna börjar kopplas på. Tåget blir tyngre, men kan fortfarande köra snabbt. Och ju fler vagnar som kopplas på, dessto närmare kommer tåget.

Jag står vid spåret och får kämpa för fullt för att inte gå upp på spåret, för att inte höra hur det närmar sig.  Men ju mer jag kämpar emot och vägrar ta emot tåget på min station, dessto fortare kör det oxh dessto fler vagnar kopplas på. Vagnar som inte ens passar ihop med de andra, men trycks fast och åker med. Sm vagnar som egentligen inte alls kan åka på rälsen, får fart av det långa tåget...

Pang så smäller det, tåget stannar inte fint på stationen, eftersom jag vägrar ta emot det. Istället står jag på spåret och försöker vifta bort det ena sekunden och andra vänder jag ryggen till och hoppas att det ska byta spår när jag inte ser. Det funkar inte och jag blir överkörd.  Totalt mosad av lok och vagnar som har stoppat på mig.

Kanske låter mitt resonemang snurrigt och lite naivt. Men det är när jag ser mina känslor och tankemönster som bilder och sekvenser som jag verkligen kan se sambanden och förstå dem på ett djupare plan. För när jag väl har sett det här tåget dundra fram, så kan jag inte längre gömma mig. Då måste jag ta itu med det verkliga problemet för att kunna ta mig framåt och må bättre.

När det gäller mitt dundrande tåg måste jag lära mig att inte koppla på vagnarna, utan ta emot tåget på min station så fort som möjligt och lasta av vagnarna. Längre fram kanske jag till och med kan lära mig att ställa in loket i garaget och låta det stå där....

Men idag är jag överkörd. Vagnarna har blivit många och jag har ignorerat tåget länge. Så nu måste jag resa mig upp igen, tömma vagnarna och vinka av dem!

68. om strulet..

Det strul som uppstår när inte saker går som de ska är för mig överjävligt jobbigt. Särskilt just nu, när min fysiska hälsa är kass och därmed är orken minimal.

Det är de små sakerna tar som kraft varje dag, att ständigt leta efter saker, att ständigt kolla upp vad det är för dag och vad som står på agendan. När inget får plats eller stannar kvar i skallen skapas också ångest och oro, jag går bara och väntar på att nästa misstag ska ske...Och ångesten, den får på något konstigt vis alltid plats och glöms inte bort.

När jag ibland försöker förklara detta för andra brukar deras reaktion vara men så är det ju för alla. Alla glömmer saker! Även om jag vet att svaret är väl menat gör det mig ledsen. För nej, så mycket har jag förstått av andra att de har det faktiskt inte så här alltid. Alla glömmer och slarvar bort saker, en del mer än andra. Men alla gör det inte femton gånger om dagen. Alla har inte ständig oro och ångest på grund av detta.

Så är det de större sakerna, de som tar ännu mer kraft och ger ännu mer ångest. De saker som att impulsiviteten ibland tar över även hos mig, som mest är impulsiv i tankarna och inte så mycket i handlingarna. Jag kan ibland få en fysisk förnimmelse, ett tryck i huvudet när mina logiska tankar skriker utan att bli hörda, när jag till exempel säger ja till saker fast jag vet att det kommer ställa till det för mig. Igår var en sådan dag, min mentala och fysiska kapacitet var låg. Men hjärnan kokade, tankar flög fram i höga hastigheter och jag kunde nästan känna hur de studsade runt i huvudet och krockade med varandra. Hjärtat slog fort, kroppen darrade. Och vad gjorde munnen? Den log och sa ja men visst, jajjemän, det går bra, jag fixar det. Som om den var frånkopplad från resten av kroppen, som skrek i protest och med alla medel den hade försökte få mig att stanna upp.

Resultatet av gårdagen? Förutom en kollosal trötthet/utmattning, panikångest idag, kräkningar, magknip, yr, sur och tvär. Och vem ska jag skylla på? Jo mig. Och pang så slår hjärtat ännu lite hårdare och ångesten drar åt sitt tag runt bröstet.

Även om jag de senaste 20 åren har blivit mer och mer tålig för ångesten (vi snackar otäck tålig, jag kan ha panikångestattacker samtidigt som jag sitter i möte på jobbet) är den fortfarande min ständige följeslagare. Och fortfarande chockerar den mig när den träder fram så tydligt som idag. När jag inte kan hålla symptomen borta, när ångesten tar över.

Det blir ett jäkla strul av allt strul, små svårigheter som bygger på varandra och skapar ett helvete. Stora svårigheter som jag ignorerar in i det sista eftersom jag vägrar att acceptera att jag, denna förnuftiga människa gör så jävla fel och inte klarar det jag vill och ibland borde. Det tar tid att lära känna sig själv, jag behöver hjälp med det. Jag behöver förklaringar och resonemang om min kapacitet. Nu är det 7 månader sedan adhd utredningen påbörjades, nästa vecka har jag en ny tid för att få mina resultat. Om det blir inställt igen får jag nog be om en säng uppe på psyk. Jag orkar inte mer.

67. Om tidsuppfattning

Konkreta tips för att klara vardagen lite lättare, trots en tidsuppfattning som inte alltid matchar andra människors...
* om du har svårt att komma i tid till jobbet : skaffa ett nytt där du har flextid. Flextiden kommer gå jämt ut trots att du kommer sent ibland, eftersom du då och då kommer glömma att ta rast, lunch eller att gå hem i tid.
* om du delar tvättstuga med andra och måste tvätta på en särskild tid: be någon annan tvätta åt dig, köp nya kläder eller diskutera ett flexiblare system med grannarna. Eller kör på och bli glad de gånger du kommer ihåg att tvätta på rätt dag och tid (bli ännu gladare om du också kommer ihåg att hämta den rena tvätten).
* om du har en mötestid att passa: Boka alla möten hemma hos dig och lämna sedan inte hemmet. På så sätt är du ständigt tillgänglig och missas en tid är det inte på grund av dig (om du stannar hemma). Eftersom du antagligen har gjort dubbelbokningar kommer kanske mirakel att ske, så som att din läkare får träffa din psykolog eller prata med din handläggare på Försäkringskassan.
* om du har barn som ska hämtas på förskola: dela vårdnaden med någon annan. Bäst är någon som uppfattar tid på ett liknande sätt som förskolepersonalen.
* om du vill se ett tvprogram: se till att ha en bra internetuppkoppling + dator så du kan se allt via alla kanalers playfunktion. Du hinner se programmen i lugn och ro en annan gång, till exempel när du glömmer att det är läggdags, dags att gå till jobbet eller dags att hämta tvätten.
* om du lånar en bok på biblioteket: ge bibliotikarien en femhundring vid lånetillfället och meddela att du redan nu tar ansvar för dina handlingar och återkommer med boken när det är dags enligt din inbyggda klocka. Femhundringen täcker förhoppningsvis delar av förseningsavgiften, resten kan du betala en annan gång.

66. Om att rensa upp

Just nu har jag ett sjuhelsikkes behov av att rensa upp saker. Stryka att göra saker från listan, sortera allt jag äger efter logiska system och gärna slänga en massa saker.

Ibland blir det så här, när jag har en viss mängd virr varr av tankar i huvudet. Inte för mycket, då händer inget. (tänkte nu skriva inte för lite, stannade upp, skrattade åt mig själv och går vidare. Som om det skulle hända. Ha ha). Men så där lagom mycket surr, så jag blir lite hyper och måste få ordning på torpet. Men då tankarna är svårare att sortera är det skönt att sortera saker rent fysiskt. Och jädrigt trevligt för det vardagliga livet när saker faktiskt blir gjorda!!

65. Om att upprepa sig och att vara utless

Here we go again.

På finspråk: idag har mina symptom gällande min mentala hälsa visat sig tydligt och har påverkat min förmåga att arbeta och att fungera socialt.

Som det är: har haft en härlig helg där jag bara varit och nej, ingen planering för den kommande veckan gjordes. Det fanns ju inget behov, allt var ju så bra, jag fungerar ju!!

Satan i helvete vad jobbigt det är att efter en natt utan tillräckligt med sömn vakna och känna mig otillräcklig redan från start. Att bara vara existerar inte Visste att jag hade viktiga saker inplanerade på jobbet, ville inte vara den som (för femtioelfte gången) inte dyker upp. Pressar mig genom dagen och motar bort allt jobbigt, hela tiden medveten om att det kommer att straffa sig. Och ja. Alla tidigare upplevelser av kognitiva funktioner som inte riktigt hänger med, visar sig till sin spets. Tårarna trycker på bakom ögonlocken, energin är helt slut och tankarna snurrar fort både framåt och bakåt.

Det älskade barnet, som är värd all energi och kärlek i världen får en grinig mamma som snäser och drar sig undan. Som får så dåligt samvete att det känns som hjärtat ska sprängas. Som pussar, försöker ta igen, lyssna och vara där. Som kanske lyckas lite men som nu sitter här efter läggning och gråter sig förtvivlad och inte orkar mer.

Jag vet att sömnen påverkar mycket. Men vissa dagar blir jag så fruktansvärt medveten och säker på att jag behöver andra förutsättningar i mitt liv. Att det finns något där som stör. Jag tror att det är adhd. Och blir galen av tanken på att det kanske inte är det. Blir ännu galnare av att inte veta. Det är så uttröttande att vänta på svar att jag inte har ord att förklara. Jag behöver veta för att kunna gå vidare. För atg kunna få hjälp. Adhd eller ej, så måste jag fortsätta kämpa med livet, men förutsättningarna blir så olika beroende på den där bokstavskombinationen eller inte...

Jag vet samtidigt att jag är lyckligt lottad jämfört med en del andra, jag har "bara" väntat i ett år och några månader på en utredning. Jag har " bara" varit under utredning i ett halvår. Men jag har också mått dåligt i 20 år. Och varit på gränsen mellan liv och död lika länge. Jag vill vidare, jag bill fungera. Jag vill kunna ha en skitdag på jobbet som inte knäcker mig för veckor framåt för att all energi är slut och självförtroendet är kört i bott. Jag vill kunna visa mitt barn min kärlek. Jag vill orka lyssna och vara med!

Idag är det skit. Men det har jag bestämt att det måste få vara. Tårarna måste ut och idag måste jag faktiskt få tycka att allt är skit och att det är mest synd om mig i hela världen. Annars orkar jag inte stiga upp imorgon.

64. Om att bli nergrävd

Min son förklarade i helgen för mig att grisar bökar i marken eftersom deras ungar ligger där och sover. Jag fnissade inombords och kom sedan in på en diskussion som innehöll en beskrivning av grisdamernas genitalier. Hm... Det lär väl visa sig i framtiden vilka eventuella men han fick av mammas inlägg i debatten...

Hur som haver. Idag vill jag gräva ner mig i marken under leran och sova. Mörkt, tyst och lugnt. Så kan väl någon vara snäll och böka upp mig ungefär lagom till våren eller så. För nu orkar jag snart inte mycket mer. Har svårt att förhålla mig till livet just nu, bara kör på och håller emot allt som vill ut. Fast jag vet att det inte fungerar i längden. Det är väl satan i gatan vad svårt det ska vara att ta hand om sig själv! Eller ja, att vilja ta hand om sig själv.

Och nej, jag har fortfarande inte fått svar från min utredning. Två veckor sen anhörigintervjun hölls. Ett halvår sedan första besöket hos utredaren. Någon kanske borde böka lite i den leriga marken...

61. om de små sakerna i vardagen

Vad ska jag kalla det här mästerverket? Färgerna syns inte så bra, men dilemmat (om du inte redan har förstått det) är att denna Mentosrulle innehåller x antal godisar i olika färger. Dessa godisar har, som jag ser det, slängts i rullen pö om pö, utan eftertanke. Mitt misstag/friskhetstecken var att öppna och ta en godis utan att reagera på färgen. Förstå paniken som uppstod när jag sedan insåg att jag nu omöjligt kunde veta hur många godisar av varje färg det var i rullen och i vilken ordning de skulle intas. Efter att ha tryckt ut dem alla och hetsätit vissa för att få ett jämnt antal godisar av varje färg, kom jag till detta ögonblick. Munnen full med godis, kvar finns symetri + två utbölingar (det som inte kan anas är att utbölingarna har OLIKA nyanser av rosa). Ack och ve denna fasa. Kortet är taget just efter det ögonblick då jag inser vad jag håller på med och börjar fundera över vem som bestämmer... Det är ju jag det. Men det är svårt att stoppa en pågående process, så efter att utbölingarna ätits upp fick de andra bitarna snällt ätas i tur och ordning. Det gick okej, men det är jobbigt när symetrin bryts.

Och jag som i så många år har trott att jag inte har tvång. För jag tvättar ju mig inte 17 gånger om dagen. Det visar sig att tvång kan finnas på olika sätt, mina tvång befinner sig mest i mina tankebanor, men ibland blir tankarna till handling...

___________________________________________________________

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

60. Om igenkänning och pillerlängtan

I mitt jobb har jag privilegiet att träffa väldigt mycket människor som har olika förutsättningar, men som kämpar för att klara sig och hitta alternativa vägar för att nå sina mål. Jag gillar verkligen mitt jobb och insåg idag vilken bonus det är att få sitta och lyssna på personer som har gjort samma resa som jag är mitt i... Att ha haft en känsla genom hela livet att något inte riktigt stämmer, men inte kunna säga vad, att ha fått råd om att lugna ner sig och att efter mycket stångande ha mött någon som har tagit upp tråden om att det kan finnas orsaker till den psykiska ohälsan. Väntan på utredning, utredning och livet efter det.

Det ger mig hopp och fruktan. I samma ögonblick som jag inser hur långt jag har kommit de senaste åren, inser jag hur långt jag har kvar. Men jag vet ju att det kan vara värre, mycket värre. Så jag andas in och ut och fortsätter. Kanske, kanske, kommer jag om några veckor ha fått ett resultat från min utredning. Definitivt kommer jag att ha nya tankar, frågor och svar då.

Min bild av AHDH-medicin kanske är något förskönad, jag vet att det inte är någon mirakelkur eller något som ens passar alla. Men banne mig att jag vill testa! Jag hör människor berätta om magiska saker, som att kunna tänka en tanke i taget iaf en stund under dagen, att känna sig pigg men inte hyper, att inte vara mentalt slutkörd vareviga dag. Det låter onekligen lite för bra för att vara sant, vill ha!

59. om kroppen och huvudet

Kanske har jag skrivit om det här förut, kanske inte. Hur som haver så påverkar det mig och berör mig! Jag hävdar alltid att den fysiska och psykiska hälsan hänger ihop och att hela jag måste ses som en helhet vid bedömningar hos tex läkare. En del håller med, till exempel den läkare som övertalade mig att åka till psykakuten efter att ha undersökt min arm (och ha ställt rätt frågor om min hälsa...). Det var svårt att hjälpa mig med min smärta i armen när smärtan i själen var så stor att jag inte ville leva. Armen blev bättre efter att själen hade fått lite hjälp!

Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.

Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.

Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!

Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!

57. Om att se tillbaka och se framåt

Eh... ja, semestern är väl i princip slut nu då. Jag skulle ju kunna dra till med att jag har haft en otroligt långt semester. Eller vara ärlig och meddela att jag totalt har glömt bort detta forum. Det sägs att personer med ADHD kan fokusera/bli besatta/beroende av saker och ägna väldigt mycket tid åt dem för att sedan glömma bort dem hux flux. Well, det kriteriet uppfyller jag definitivt!

Så, en uppdatering sen sist. Semestern gick bra, trots detta otyg att vara ledig, gick jag med ganska högburet huvud ut ur semesterdimman o tillbaka till jobbet. Eller, nej, nu ljög jag igen. För på semestern började och stannade och började livet igen. Ett plus på ett gravidtest följdes av stor lycka, blod i trosorna följdes av stor sorg, ett litet ettrigt hjärta på ultraljudsmonitorn gjorde att lycka kom tillbaka. (mellan lyckan gick en vecka då sorgen, misslyckandet och helvetet var totalt) Så, när jag nu ska vara glad och åter på mitt arbete ser läget lite annorlunda ut. Jag spyr, spyr och spyr. Däremellan mår jag illa och har ont av foglossningar. Precis som med förra knytet i magen (som nu är en vild familjemedlem i sina bästa år). Så, sjukskriven igen.

Att vara sjukskriven är för mig ett så stort nederlag att jag inte kan beskriva det med ord. För ett år sedan var jag också sjukskriven, men då för depression (och under den ett knyte i magen som inte orkade vidare). Att återigen överge sina kollegor under årets intensivaste period på jobbet. Att återigen veta att jobbet hopar sig och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Att veta att arbetet är med människor, som blir arga, besvikna och ledsna för att de inte får hjälp. Att få en inkomst som är lika med att inte kunna betala räkningarna för sin lön. Att behöva komma ihåg och förstå allt jag måste rodda med, mediciner som ska tas (och då ska de helst finnas hemma), tider hos läkaren som ska passas, Försäkringskassan som ska meddelas om femtioelva grejer men ändå inte kan betala pengar till mig nu, jobbet som ska meddelas... Och... min familj som ska orkas med. Min familj som prioriteras ner hela tiden. Särskilt min sambo.

Samtidigt är det nödvändigt. Jag förstår det. I en depression har jag svårare att förstå det, lättare att köra på. Då får min omgivning skrika på mig och hålla fast mig, förklara att det inte funkar att jobba med panikångesten bultande i halsen. För mig är det normalt beteende, bara att bita ihop. Men nu blir det mer verkligt, att spy tio gånger om dagen gör det svårare att sitta i möten med människor som behöver min hjälp. Jag förstår att mina spyor inte hör hemma i deras oskyldiga knän. Så jag böjer mig, lägger handen på magen och säger nu gör vi detta ihop. Jag lyssnar på kroppen om du överlever.

Och vad mer? Ja just, en liten lätt ångest över hur i helskotta min adhd-utredning går/inte går/aldrig blir färdig. Lögn igen. Ångesten är total och hotar hela in existens. Ena sekunden är jag väääldigt cool och deklarerar för mig själv att jag är densamma utan en diagnos. I nästa skakar jag av ångest och tänker hur fan ska livet bli om det inte är detta, hur ska jag fortsätta få hjälp, hur ska jag kunna förklara detta för mig själv och andra om inte med hjälp av några bokstäver.

Jag har av utredaren fått ett ljus, en hint, en glädje. Men också en sorg och en negativ förväntan. Efter att ha analyserat alla tester lutar bevisen åt adhd (eller add för att vara exakt). Mina perceptionssvårigheter kan förklaras av en hög stressnivå som kommit utav den obehandlade adhdn, aspberger syndrom har uteslutits. Så vad återstår? Jo, ett jävla kriterie. Om dessa symptom har funnits innan 7 års ålder. INTE FAN VET JAG! För jag minns inget. Mitt liv består till väldigt stora delar av svarta luckor, från det att jag var liten till nu... Hur ska jag veta? Ska jag ljuga? Jag har valt att säga sanningen, att jag ta mig tusan inte vet. Nu ska min mamma intervjuas. Min kvalificerade gissning är att min mamma har samma bokstavskombination som jag. Min mamma kommer inte ihåg ett jota. Nu överväger jag om jag ska skriva ihop en berättelse och ge till mamma. Men å andra sidan har hon inte förmågan att plugga in en historia.

Anhörigintervjun är avgörande för min eventuella diagnos. Anhörigintervjun är avgörande för hela min framtid. För hela min familjs framtid. För den hjälp jag ska komma att få/inte få, medicinskt och terapeutiskt. Känn ingen press, tänk på barnet i magen. Eller hur, eller hur....

56. om dag fem på semestern..

In på affären för att köpa en ost, mantra i huvudet: betala inte med kontanter, dem måste du ha till att köpa jordgubbar. Och mantrat funkade, har två lådor fina gubbar med mig hem! Tyvärr dock inte osten, den ligger betald och klar på affären... Än en gång undrar jag vem som uppfann dessa "varusamlingsutrymmen" längst ner efter rullbandet vid kassorna! Jag vill ha mina grejer i näven, för då vet jag var jag har dem! I alla fall just då...

Semestern fortsätter. Planerad i grova drag. Jag måste bara komma ihåg att planera detaljerna, så att jag verkligen sover, äter och har trevligt och inte sorterar om böckerna i bokhyllan fram till det är dags att jobba igen. Och då är så slut att jag inte orkar jobba. Nu kör vi!

54. om glömska..

Jag tyckte det kändes lite konstigt idag när jag stack till jobbet. Konstigt för att jag var i tid och kunde ine komma på att jag hade glömt något.

Cyklade till jobbet, kom fram och insåg att min cykelhjälm redan låg på jobbet. Just det, glömde den förra veckan på vägen hem, det var därför det kändes konstigt imorse!

Efter en stund på jobbet går jag på toa och ser då att cykelhjälmen inte var dagens glömska.... Jag har ju för fanken inte tvättat mitt hår. Inte ett jätteproblem egentligen, men för mig är det här med utseende jobbigt. Jag lägger ner nästan ingen tid alls på att se fin ut, men förväntar mig stora resultat. Hm... Hur som haver, jag brukar alltid se till att håret iaf ser fräscht ut. För då känner hela jag mig lite fräschare. Idag är håret rent ut sagt äckligt och verkligen i behov av en tvätt.

Ja, ja... Jag har ju iaf kläder på mig. Rena dessutom! (eller ja, tröjan o underkläderna iaf, man kan inte få allt ;)


____________________________________________________________________________

Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/

52. om väntan (del femtioelva)

Denna eviga väntan. Alla väntar på sommaren och semestern. Jag väntar på en förklaring, kanske (troligtvis/förhoppningsvis) en diagnos. Det känns som livet inom psykiatrin och vården är en evig väntan. Köer hit, köer dit. Så vips har du blivit bortglömd i en kö eller att läkaren glömde skicka ett recept och saker tar längre tid.

JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!

Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.

Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.

Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.


____________________________________________________________________________

Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/

51. om besökare och dess inverkan...

Jag tycker faktiskt att det är trevligt med besök, trots att jag inte är flitig på att bjuda in folk. Hur som haver, vi har haft en släkting här hela veckan. Jag var lite nervös innan och funderade på hur det skulle bli. Men veckan har varit super och vi har haft trevligt! Jag inser att det passar mig bättre att vara på hemmaplan och träffa folk, då är ju iaf miljön densamma.

Men så igår åkte besöket hem. Och nu är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen... Somnar mitt i leken med sonen, sluddrar och orkar knappt stå på benen. Gå till doktorn säger släktingar som ser mig. Jo visst, men jag orkar inte bli undersökt och få veta att det inte finns något fysiskt fel. Inte en gång till. Orkar inte höra att jag ska ta det lugnt, inte stressa, inte oroa mig och ta hjälp av andra. Visst är det sant, men om det är just det jag tror att jag gjort i veckan och ändå ramlar ihop, vad gör man då??!!

Kanske finns det fysiska orsaker till vissa av mina symptom, men jag orkar inte fortsätta ränna till doktorn så fort det är något.

Suck. Det är lite tungt idag.

49. Om entreer och hårfina gränser

I staden där jag hör hemma ligger entren till den psykiatriska mottagningen endast 50-100 meter från entren till akutpsyk.

Jag knatar in genom dörrarna till mottagningen minst en gång i veckan för min älskade terapi (och nu för tiden min adhdutredning också..). Jag ser akuten varje gång och det knyter sig lite i magen. För ofta är jag i ett skick som skulle tas emot på akuten, men jag vill inte dit. Jag stångar mig blodig istället och försöker läka såren så gott det går...

Gränsen mellan vardag och behov av vård är hårfin för mig!

48. om att köra på känn

Att inte planera vardagen utan istället köra på känn ger direkt utslag på kaosmätaren i form av:
* förjädrigt matintag. Har knappt lagat mat alls under veckan som var, köpt färdig...
* 36 kr på kontot där jag var säker på att jag iaf hade 500 kr. Detta är en direkt effekt från ungefär hälften av dagens punkter...
* x antal felköp av saker som jag inte behöver, men har köpt ändå. Har tex prioriterat blomlådor istället för mat. Inte helt optimalt.
* glömska från helvetet. Mina kollegor, vänner och min familj berättar saker för mig om sommarplaner, semesterveckor, midsommarfirandeoch studenter. Om och om igen frågar jag om dessa ämnen och har ingen aning om att jag har frågat förut. Känner oftast inte igen deras svar fören i slutet av historien om resan, festen eller vad det än är. Blir generad, hasplar fram att jag nog frågat förut och känner mig dum. Alternativt blir svaret på mina frågor att det pratade vi ju om... Sårade miner och ursäkter från mig.
* tröstätande från helvetet även det. Frisk från ätstörningarna brukar jag säga, note to myself: jag ljuger. (detta är också en del i att ha 36 kr på kontot. Det kostar att äta!)
* otaliga bråk med barnet och sambon pga att jag är så irriterad och trött hela tiden att jag smäller för minsta lilla.
* sagt ja och amen till en rad saker som jag nu måste ställa in/genomlida/boka om.
* har kört en massa bil (punka på cykeln, som jag kors i taket har lämnat till verkstan, men sedan glömt att hämta). För att ta mig fram och för att lämna tillbaka felköp och köpa annat. Jag och bilar fungerar inte så bra ihop...

* ångest pga alla ovanstående punkter, men mest för att jag inte lär mig, inte förutser vad som kommer hända. Men JAG ORKAR INTE!!! Och vem ska hjälpa mig?

47. Om surret

Jag har väl egentligen haft en bra dag idag, men har ändå en klump i magen och ett jädra surr i skallen.

Jag upplever ofta att jag är i en bubbla där jag kan göra saker och vara med på samma sätt som andra, men är ändå frånvarande. I situationerna, som idag, har allt flutit på hyfsat, men det är ett surr som startar i huvudet... Och vips så somnar jag en stund, vips så sitter jag här nu långt efter nattning och är så trött att jag inte orkar ta mig till sängen. Trött, men blir inte kvitt surret i hjärnan.

Det är lite jobbigt att vara jag just nu.

Hjärnkoll.se - ni kikar väl in där??!!

46. Om orsaker och ursäkter

Jag tror att min (eventuella) Adhd är orsaken till att vissa grejer inte fungerar så bra för mig.

Men frågan är om det ursäktar mitt beteende kring mig själv, att jag inte tar hand om mig.

Problemen orsakar definitivt en osäkerhet, missnöjdsamhet mot mig själv och dålig självkänsla och självförtroende.

Idag har jag fått ytterligare bevis på att jag inte tar hand om mig själv på det fysiska planet. Smärta och helvete från kroppen som egentligen bara försöker meddela mig att det inte funkar. Men inte lyssnar jag...

Det börjar bli dags att vända på steken, mota olle i grind, våga hoppa från avsatsen. Eller ja, bara börja med att acceptera mig själv som den jag är. Och att ta hand om mig och lyssna på min kropp, både på musklerna och på hjärnan. För egentligen vet jag ju vad som behövs för att hålla mig över ytan! Det svåra är bara att få det gjort...

33. stormen efter stormen?

Ordspråket lugnet efter stormen har jag aldrig riktigt förstått mig på. För mig är det mer utmattning efter orkan som kan beskriva mitt inre.

Just nu befinner jag mig mitt i en storm på jobbet, då det är stressigt som attan, mycket konflikter runt mig och en hel del ouppklarade stora frågor. Samtidigt har jag fått ett väldigt glädjande besked iform av att ha blivit anställd och numera slippa vara vikarie. Underbara trygghet!

Ändå känner jag att jag behöver tid för att förstå att jag kan släppa ångesten för hur länge jag får stanna på jobbet, om jag ska bli arbetslös, vad som händer ekonomiskt och så vidare... För oron och ångesten sitter där, hjärnan har inte riktigt insett att den kan släcka ner den verksamheten än. Tvärtemot bubblar det av alla känslor samtidigt och det är då det känns stormigt värre!

Jag har bestämt mig för att jag vill må bra. Jag vet att jag mår sämre om jag fokuserar på det negativa. Alltså är det dags att vända om, att fokusera på det positiva för att orka må bättre. Igår berömde en kollega mig i många fina ord för min insats på ett möte. Kanske kan det vara så att jag ska lyssna på dessa ord, kanske försökte hon inte bara vara snäll, kanske hon menade det? Det är dags att lita på att andra människor faktiskt tycker gott om mig. Och då kanske jag kan tycka lite gott om mig själv också?!