I staden där jag hör hemma ligger entren till den psykiatriska mottagningen endast 50-100 meter från entren till akutpsyk.
Jag knatar in genom dörrarna till mottagningen minst en gång i veckan för min älskade terapi (och nu för tiden min adhdutredning också..). Jag ser akuten varje gång och det knyter sig lite i magen. För ofta är jag i ett skick som skulle tas emot på akuten, men jag vill inte dit. Jag stångar mig blodig istället och försöker läka såren så gott det går...
Gränsen mellan vardag och behov av vård är hårfin för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar