Idag kom jag hela vägen in på min psykologs rum innan tårarna rann. Det höll på att brista redan från entren och in genom korridorerna. Suck.
Hur som haver, vi gjorde en plan. En plan för hur jag ska kunna klara semestern. (förra året ledde semestern till tre månaders sjukskrivning) Det känns bra, det var en stor sten som föll!
Nu måste jag se till att göra en plan och att våga prata med min sambo om att jag måste ha en plan. Det är jobbigt! Han tycker det är skönt att slippa planera och strukturera, då är han ledig och slappnar av. Och jag går sönder utan planering och struktur. Hur fanken kan man mötas på mitten då??!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar