Jag funderar så väldigt mycket på det här med ADHD just nu att jag är alldeles snurrig.. Läser om symptom, blir nervös och tror aldrig att jag kommer få en diagnos. Blir ledsen. Skiter i det ett tag.
Så läser jag lite igen, andra sökord på google, hittar en ny blogg eller artikel och vips så är jag ledsen igen, men nu för igenkänningsfaktorn är så hög. De skriver ju om MIG!
Jag har läst en hel del om kvinnor och ADHD, eller ja, det finns ju inte alls så mycket information som är önskvärt... Men det är ändå spännande att läsa om hur olika ADHD ter sig hos olika människor och vilka skillnader det finns mellan könen. Jag och en kompis är båda på väg mot varsin ADHD-diagnos. Vi har mycket gemensamt, men våra svårigheter tar sig olika uttryck! Kanske för att han är man och jag kvinna eller bara för att vi är två olika individer...
Jag har också läst om samsjukligheten mellan ADHD och till exempel GAD och OCD. Oj, oj... Kom över en artikel som beskrev denna samsjuklighet som att båda diagnoserna kan vara ett symptom av en obehandlad ADHD. Spännande och jag tror absolut att det ligger något i det!
Idag var jag på en konferens om ADHD, en heldagsutbildning annordnad av Dubbelt utsatt (Bräcke diakoni) och Attention. Utbildningen var otroligt intressant, men ack så jobbigt det var! För där kom det igen, längtan efter att få en förklaring på mina svårigheter, igenkänning men också saker som inte alls passar in på mig. När jag tog mig hem kom tårarna och ångesten. Hopp och förtvivlan på en och samma gång! Hoppet om att kunna få svar och förklaringar, förtvivlan över vad som händer sen. För tyvärr bekräftades mina farhågor om landstingets habilitering, vars stöd inte existerar om du inte har "haft turen" att utredas av deras utredningsteam (haft turen = fått stå i kö i flera år). Om jag nu får en diagnos hänvisas jag därför till primärvårdens arbetsterapeuter. Det finns 8 sådana TOTALT i hela landstinget, vilka arbetar med alla patienter. (Läs= när du har stått i kö för att äntligen få träffa en sådan kan du säkert få bra hjälp, men det blir inget långvarigt samarbete)
Eftersom jag blev förbannad och ledsen av att höra detta har jag nu fyllt i en anmälan om att bli medlem i Attention. Kanske kan jag påverka på något sätt... Kanske kan jag våga söka stöttning av andra i samma situation...
På torsdag är det en månad sedan jag påbörjade min utredning, men jag har fortfarande bara gjort "intelligens-delen". Efter att ha samlat mod och blivit pushad av mina nära o kära ringde jag förra veckan och bad den som utreder mig att höra av sig, så vi kan boka fler tider. Jag måste få veta när det blir, det är så otroligt stressande att inte komma framåt! Hur som haver, igår ringde psykologen upp mig och vi bokade två tider innan midsommar. I det här tempot kommer jag inte få något utlåtande innan semestern. Suck! Jag hade verkligen hoppats på det!
Som jag har sagt femtioelva gånger tidigare och säkert kommer hinna säga femtioelva gånger till... DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART!
________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar