Får jag resultatet av min utredning. Stressnivån är hög. Vad ska hända, vad händer inte? Det är galet nervöst. Men snart vet jag, äntligen.
Hur det än blir så vet jag snart lite mer om vilka förutsättningar som jag kommer ha framöver. Jag är fortfarande jag och mina svårigheter är vad de är. Men jag har chans att få en förklaring..,
Visar inlägg med etikett Utredning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utredning. Visa alla inlägg
onsdag 5 december 2012
fredag 30 november 2012
68. om strulet..
Det strul som uppstår när inte saker går som de ska är för mig överjävligt jobbigt. Särskilt just nu, när min fysiska hälsa är kass och därmed är orken minimal.
Det är de små sakerna tar som kraft varje dag, att ständigt leta efter saker, att ständigt kolla upp vad det är för dag och vad som står på agendan. När inget får plats eller stannar kvar i skallen skapas också ångest och oro, jag går bara och väntar på att nästa misstag ska ske...Och ångesten, den får på något konstigt vis alltid plats och glöms inte bort.
När jag ibland försöker förklara detta för andra brukar deras reaktion vara men så är det ju för alla. Alla glömmer saker! Även om jag vet att svaret är väl menat gör det mig ledsen. För nej, så mycket har jag förstått av andra att de har det faktiskt inte så här alltid. Alla glömmer och slarvar bort saker, en del mer än andra. Men alla gör det inte femton gånger om dagen. Alla har inte ständig oro och ångest på grund av detta.
Så är det de större sakerna, de som tar ännu mer kraft och ger ännu mer ångest. De saker som att impulsiviteten ibland tar över även hos mig, som mest är impulsiv i tankarna och inte så mycket i handlingarna. Jag kan ibland få en fysisk förnimmelse, ett tryck i huvudet när mina logiska tankar skriker utan att bli hörda, när jag till exempel säger ja till saker fast jag vet att det kommer ställa till det för mig. Igår var en sådan dag, min mentala och fysiska kapacitet var låg. Men hjärnan kokade, tankar flög fram i höga hastigheter och jag kunde nästan känna hur de studsade runt i huvudet och krockade med varandra. Hjärtat slog fort, kroppen darrade. Och vad gjorde munnen? Den log och sa ja men visst, jajjemän, det går bra, jag fixar det. Som om den var frånkopplad från resten av kroppen, som skrek i protest och med alla medel den hade försökte få mig att stanna upp.
Resultatet av gårdagen? Förutom en kollosal trötthet/utmattning, panikångest idag, kräkningar, magknip, yr, sur och tvär. Och vem ska jag skylla på? Jo mig. Och pang så slår hjärtat ännu lite hårdare och ångesten drar åt sitt tag runt bröstet.
Även om jag de senaste 20 åren har blivit mer och mer tålig för ångesten (vi snackar otäck tålig, jag kan ha panikångestattacker samtidigt som jag sitter i möte på jobbet) är den fortfarande min ständige följeslagare. Och fortfarande chockerar den mig när den träder fram så tydligt som idag. När jag inte kan hålla symptomen borta, när ångesten tar över.
Det blir ett jäkla strul av allt strul, små svårigheter som bygger på varandra och skapar ett helvete. Stora svårigheter som jag ignorerar in i det sista eftersom jag vägrar att acceptera att jag, denna förnuftiga människa gör så jävla fel och inte klarar det jag vill och ibland borde. Det tar tid att lära känna sig själv, jag behöver hjälp med det. Jag behöver förklaringar och resonemang om min kapacitet. Nu är det 7 månader sedan adhd utredningen påbörjades, nästa vecka har jag en ny tid för att få mina resultat. Om det blir inställt igen får jag nog be om en säng uppe på psyk. Jag orkar inte mer.
Det är de små sakerna tar som kraft varje dag, att ständigt leta efter saker, att ständigt kolla upp vad det är för dag och vad som står på agendan. När inget får plats eller stannar kvar i skallen skapas också ångest och oro, jag går bara och väntar på att nästa misstag ska ske...Och ångesten, den får på något konstigt vis alltid plats och glöms inte bort.
När jag ibland försöker förklara detta för andra brukar deras reaktion vara men så är det ju för alla. Alla glömmer saker! Även om jag vet att svaret är väl menat gör det mig ledsen. För nej, så mycket har jag förstått av andra att de har det faktiskt inte så här alltid. Alla glömmer och slarvar bort saker, en del mer än andra. Men alla gör det inte femton gånger om dagen. Alla har inte ständig oro och ångest på grund av detta.
Så är det de större sakerna, de som tar ännu mer kraft och ger ännu mer ångest. De saker som att impulsiviteten ibland tar över även hos mig, som mest är impulsiv i tankarna och inte så mycket i handlingarna. Jag kan ibland få en fysisk förnimmelse, ett tryck i huvudet när mina logiska tankar skriker utan att bli hörda, när jag till exempel säger ja till saker fast jag vet att det kommer ställa till det för mig. Igår var en sådan dag, min mentala och fysiska kapacitet var låg. Men hjärnan kokade, tankar flög fram i höga hastigheter och jag kunde nästan känna hur de studsade runt i huvudet och krockade med varandra. Hjärtat slog fort, kroppen darrade. Och vad gjorde munnen? Den log och sa ja men visst, jajjemän, det går bra, jag fixar det. Som om den var frånkopplad från resten av kroppen, som skrek i protest och med alla medel den hade försökte få mig att stanna upp.
Resultatet av gårdagen? Förutom en kollosal trötthet/utmattning, panikångest idag, kräkningar, magknip, yr, sur och tvär. Och vem ska jag skylla på? Jo mig. Och pang så slår hjärtat ännu lite hårdare och ångesten drar åt sitt tag runt bröstet.
Även om jag de senaste 20 åren har blivit mer och mer tålig för ångesten (vi snackar otäck tålig, jag kan ha panikångestattacker samtidigt som jag sitter i möte på jobbet) är den fortfarande min ständige följeslagare. Och fortfarande chockerar den mig när den träder fram så tydligt som idag. När jag inte kan hålla symptomen borta, när ångesten tar över.
Det blir ett jäkla strul av allt strul, små svårigheter som bygger på varandra och skapar ett helvete. Stora svårigheter som jag ignorerar in i det sista eftersom jag vägrar att acceptera att jag, denna förnuftiga människa gör så jävla fel och inte klarar det jag vill och ibland borde. Det tar tid att lära känna sig själv, jag behöver hjälp med det. Jag behöver förklaringar och resonemang om min kapacitet. Nu är det 7 månader sedan adhd utredningen påbörjades, nästa vecka har jag en ny tid för att få mina resultat. Om det blir inställt igen får jag nog be om en säng uppe på psyk. Jag orkar inte mer.
måndag 5 november 2012
65. Om att upprepa sig och att vara utless
Here we go again.
På finspråk: idag har mina symptom gällande min mentala hälsa visat sig tydligt och har påverkat min förmåga att arbeta och att fungera socialt.
Som det är: har haft en härlig helg där jag bara varit och nej, ingen planering för den kommande veckan gjordes. Det fanns ju inget behov, allt var ju så bra, jag fungerar ju!!
Satan i helvete vad jobbigt det är att efter en natt utan tillräckligt med sömn vakna och känna mig otillräcklig redan från start. Att bara vara existerar inte Visste att jag hade viktiga saker inplanerade på jobbet, ville inte vara den som (för femtioelfte gången) inte dyker upp. Pressar mig genom dagen och motar bort allt jobbigt, hela tiden medveten om att det kommer att straffa sig. Och ja. Alla tidigare upplevelser av kognitiva funktioner som inte riktigt hänger med, visar sig till sin spets. Tårarna trycker på bakom ögonlocken, energin är helt slut och tankarna snurrar fort både framåt och bakåt.
Det älskade barnet, som är värd all energi och kärlek i världen får en grinig mamma som snäser och drar sig undan. Som får så dåligt samvete att det känns som hjärtat ska sprängas. Som pussar, försöker ta igen, lyssna och vara där. Som kanske lyckas lite men som nu sitter här efter läggning och gråter sig förtvivlad och inte orkar mer.
Jag vet att sömnen påverkar mycket. Men vissa dagar blir jag så fruktansvärt medveten och säker på att jag behöver andra förutsättningar i mitt liv. Att det finns något där som stör. Jag tror att det är adhd. Och blir galen av tanken på att det kanske inte är det. Blir ännu galnare av att inte veta. Det är så uttröttande att vänta på svar att jag inte har ord att förklara. Jag behöver veta för att kunna gå vidare. För atg kunna få hjälp. Adhd eller ej, så måste jag fortsätta kämpa med livet, men förutsättningarna blir så olika beroende på den där bokstavskombinationen eller inte...
Jag vet samtidigt att jag är lyckligt lottad jämfört med en del andra, jag har "bara" väntat i ett år och några månader på en utredning. Jag har " bara" varit under utredning i ett halvår. Men jag har också mått dåligt i 20 år. Och varit på gränsen mellan liv och död lika länge. Jag vill vidare, jag bill fungera. Jag vill kunna ha en skitdag på jobbet som inte knäcker mig för veckor framåt för att all energi är slut och självförtroendet är kört i bott. Jag vill kunna visa mitt barn min kärlek. Jag vill orka lyssna och vara med!
Idag är det skit. Men det har jag bestämt att det måste få vara. Tårarna måste ut och idag måste jag faktiskt få tycka att allt är skit och att det är mest synd om mig i hela världen. Annars orkar jag inte stiga upp imorgon.
På finspråk: idag har mina symptom gällande min mentala hälsa visat sig tydligt och har påverkat min förmåga att arbeta och att fungera socialt.
Som det är: har haft en härlig helg där jag bara varit och nej, ingen planering för den kommande veckan gjordes. Det fanns ju inget behov, allt var ju så bra, jag fungerar ju!!
Satan i helvete vad jobbigt det är att efter en natt utan tillräckligt med sömn vakna och känna mig otillräcklig redan från start. Att bara vara existerar inte Visste att jag hade viktiga saker inplanerade på jobbet, ville inte vara den som (för femtioelfte gången) inte dyker upp. Pressar mig genom dagen och motar bort allt jobbigt, hela tiden medveten om att det kommer att straffa sig. Och ja. Alla tidigare upplevelser av kognitiva funktioner som inte riktigt hänger med, visar sig till sin spets. Tårarna trycker på bakom ögonlocken, energin är helt slut och tankarna snurrar fort både framåt och bakåt.
Det älskade barnet, som är värd all energi och kärlek i världen får en grinig mamma som snäser och drar sig undan. Som får så dåligt samvete att det känns som hjärtat ska sprängas. Som pussar, försöker ta igen, lyssna och vara där. Som kanske lyckas lite men som nu sitter här efter läggning och gråter sig förtvivlad och inte orkar mer.
Jag vet att sömnen påverkar mycket. Men vissa dagar blir jag så fruktansvärt medveten och säker på att jag behöver andra förutsättningar i mitt liv. Att det finns något där som stör. Jag tror att det är adhd. Och blir galen av tanken på att det kanske inte är det. Blir ännu galnare av att inte veta. Det är så uttröttande att vänta på svar att jag inte har ord att förklara. Jag behöver veta för att kunna gå vidare. För atg kunna få hjälp. Adhd eller ej, så måste jag fortsätta kämpa med livet, men förutsättningarna blir så olika beroende på den där bokstavskombinationen eller inte...
Jag vet samtidigt att jag är lyckligt lottad jämfört med en del andra, jag har "bara" väntat i ett år och några månader på en utredning. Jag har " bara" varit under utredning i ett halvår. Men jag har också mått dåligt i 20 år. Och varit på gränsen mellan liv och död lika länge. Jag vill vidare, jag bill fungera. Jag vill kunna ha en skitdag på jobbet som inte knäcker mig för veckor framåt för att all energi är slut och självförtroendet är kört i bott. Jag vill kunna visa mitt barn min kärlek. Jag vill orka lyssna och vara med!
Idag är det skit. Men det har jag bestämt att det måste få vara. Tårarna måste ut och idag måste jag faktiskt få tycka att allt är skit och att det är mest synd om mig i hela världen. Annars orkar jag inte stiga upp imorgon.
måndag 22 oktober 2012
64. Om att bli nergrävd
Min son förklarade i helgen för mig att grisar bökar i marken eftersom deras ungar ligger där och sover. Jag fnissade inombords och kom sedan in på en diskussion som innehöll en beskrivning av grisdamernas genitalier. Hm... Det lär väl visa sig i framtiden vilka eventuella men han fick av mammas inlägg i debatten...
Hur som haver. Idag vill jag gräva ner mig i marken under leran och sova. Mörkt, tyst och lugnt. Så kan väl någon vara snäll och böka upp mig ungefär lagom till våren eller så. För nu orkar jag snart inte mycket mer. Har svårt att förhålla mig till livet just nu, bara kör på och håller emot allt som vill ut. Fast jag vet att det inte fungerar i längden. Det är väl satan i gatan vad svårt det ska vara att ta hand om sig själv! Eller ja, att vilja ta hand om sig själv.
Och nej, jag har fortfarande inte fått svar från min utredning. Två veckor sen anhörigintervjun hölls. Ett halvår sedan första besöket hos utredaren. Någon kanske borde böka lite i den leriga marken...
Hur som haver. Idag vill jag gräva ner mig i marken under leran och sova. Mörkt, tyst och lugnt. Så kan väl någon vara snäll och böka upp mig ungefär lagom till våren eller så. För nu orkar jag snart inte mycket mer. Har svårt att förhålla mig till livet just nu, bara kör på och håller emot allt som vill ut. Fast jag vet att det inte fungerar i längden. Det är väl satan i gatan vad svårt det ska vara att ta hand om sig själv! Eller ja, att vilja ta hand om sig själv.
Och nej, jag har fortfarande inte fått svar från min utredning. Två veckor sen anhörigintervjun hölls. Ett halvår sedan första besöket hos utredaren. Någon kanske borde böka lite i den leriga marken...
måndag 1 oktober 2012
60. Om igenkänning och pillerlängtan
I mitt jobb har jag privilegiet att träffa väldigt mycket människor som har olika förutsättningar, men som kämpar för att klara sig och hitta alternativa vägar för att nå sina mål. Jag gillar verkligen mitt jobb och insåg idag vilken bonus det är att få sitta och lyssna på personer som har gjort samma resa som jag är mitt i... Att ha haft en känsla genom hela livet att något inte riktigt stämmer, men inte kunna säga vad, att ha fått råd om att lugna ner sig och att efter mycket stångande ha mött någon som har tagit upp tråden om att det kan finnas orsaker till den psykiska ohälsan. Väntan på utredning, utredning och livet efter det.
Det ger mig hopp och fruktan. I samma ögonblick som jag inser hur långt jag har kommit de senaste åren, inser jag hur långt jag har kvar. Men jag vet ju att det kan vara värre, mycket värre. Så jag andas in och ut och fortsätter. Kanske, kanske, kommer jag om några veckor ha fått ett resultat från min utredning. Definitivt kommer jag att ha nya tankar, frågor och svar då.
Min bild av AHDH-medicin kanske är något förskönad, jag vet att det inte är någon mirakelkur eller något som ens passar alla. Men banne mig att jag vill testa! Jag hör människor berätta om magiska saker, som att kunna tänka en tanke i taget iaf en stund under dagen, att känna sig pigg men inte hyper, att inte vara mentalt slutkörd vareviga dag. Det låter onekligen lite för bra för att vara sant, vill ha!
Det ger mig hopp och fruktan. I samma ögonblick som jag inser hur långt jag har kommit de senaste åren, inser jag hur långt jag har kvar. Men jag vet ju att det kan vara värre, mycket värre. Så jag andas in och ut och fortsätter. Kanske, kanske, kommer jag om några veckor ha fått ett resultat från min utredning. Definitivt kommer jag att ha nya tankar, frågor och svar då.
Min bild av AHDH-medicin kanske är något förskönad, jag vet att det inte är någon mirakelkur eller något som ens passar alla. Men banne mig att jag vill testa! Jag hör människor berätta om magiska saker, som att kunna tänka en tanke i taget iaf en stund under dagen, att känna sig pigg men inte hyper, att inte vara mentalt slutkörd vareviga dag. Det låter onekligen lite för bra för att vara sant, vill ha!
tisdag 25 september 2012
57. Om att se tillbaka och se framåt
Eh... ja, semestern är väl i princip slut nu då. Jag skulle ju kunna dra till med att jag har haft en otroligt långt semester. Eller vara ärlig och meddela att jag totalt har glömt bort detta forum. Det sägs att personer med ADHD kan fokusera/bli besatta/beroende av saker och ägna väldigt mycket tid åt dem för att sedan glömma bort dem hux flux. Well, det kriteriet uppfyller jag definitivt!
Så, en uppdatering sen sist. Semestern gick bra, trots detta otyg att vara ledig, gick jag med ganska högburet huvud ut ur semesterdimman o tillbaka till jobbet. Eller, nej, nu ljög jag igen. För på semestern började och stannade och började livet igen. Ett plus på ett gravidtest följdes av stor lycka, blod i trosorna följdes av stor sorg, ett litet ettrigt hjärta på ultraljudsmonitorn gjorde att lycka kom tillbaka. (mellan lyckan gick en vecka då sorgen, misslyckandet och helvetet var totalt) Så, när jag nu ska vara glad och åter på mitt arbete ser läget lite annorlunda ut. Jag spyr, spyr och spyr. Däremellan mår jag illa och har ont av foglossningar. Precis som med förra knytet i magen (som nu är en vild familjemedlem i sina bästa år). Så, sjukskriven igen.
Att vara sjukskriven är för mig ett så stort nederlag att jag inte kan beskriva det med ord. För ett år sedan var jag också sjukskriven, men då för depression (och under den ett knyte i magen som inte orkade vidare). Att återigen överge sina kollegor under årets intensivaste period på jobbet. Att återigen veta att jobbet hopar sig och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Att veta att arbetet är med människor, som blir arga, besvikna och ledsna för att de inte får hjälp. Att få en inkomst som är lika med att inte kunna betala räkningarna för sin lön. Att behöva komma ihåg och förstå allt jag måste rodda med, mediciner som ska tas (och då ska de helst finnas hemma), tider hos läkaren som ska passas, Försäkringskassan som ska meddelas om femtioelva grejer men ändå inte kan betala pengar till mig nu, jobbet som ska meddelas... Och... min familj som ska orkas med. Min familj som prioriteras ner hela tiden. Särskilt min sambo.
Samtidigt är det nödvändigt. Jag förstår det. I en depression har jag svårare att förstå det, lättare att köra på. Då får min omgivning skrika på mig och hålla fast mig, förklara att det inte funkar att jobba med panikångesten bultande i halsen. För mig är det normalt beteende, bara att bita ihop. Men nu blir det mer verkligt, att spy tio gånger om dagen gör det svårare att sitta i möten med människor som behöver min hjälp. Jag förstår att mina spyor inte hör hemma i deras oskyldiga knän. Så jag böjer mig, lägger handen på magen och säger nu gör vi detta ihop. Jag lyssnar på kroppen om du överlever.
Och vad mer? Ja just, en liten lätt ångest över hur i helskotta min adhd-utredning går/inte går/aldrig blir färdig. Lögn igen. Ångesten är total och hotar hela in existens. Ena sekunden är jag väääldigt cool och deklarerar för mig själv att jag är densamma utan en diagnos. I nästa skakar jag av ångest och tänker hur fan ska livet bli om det inte är detta, hur ska jag fortsätta få hjälp, hur ska jag kunna förklara detta för mig själv och andra om inte med hjälp av några bokstäver.
Jag har av utredaren fått ett ljus, en hint, en glädje. Men också en sorg och en negativ förväntan. Efter att ha analyserat alla tester lutar bevisen åt adhd (eller add för att vara exakt). Mina perceptionssvårigheter kan förklaras av en hög stressnivå som kommit utav den obehandlade adhdn, aspberger syndrom har uteslutits. Så vad återstår? Jo, ett jävla kriterie. Om dessa symptom har funnits innan 7 års ålder. INTE FAN VET JAG! För jag minns inget. Mitt liv består till väldigt stora delar av svarta luckor, från det att jag var liten till nu... Hur ska jag veta? Ska jag ljuga? Jag har valt att säga sanningen, att jag ta mig tusan inte vet. Nu ska min mamma intervjuas. Min kvalificerade gissning är att min mamma har samma bokstavskombination som jag. Min mamma kommer inte ihåg ett jota. Nu överväger jag om jag ska skriva ihop en berättelse och ge till mamma. Men å andra sidan har hon inte förmågan att plugga in en historia.
Anhörigintervjun är avgörande för min eventuella diagnos. Anhörigintervjun är avgörande för hela min framtid. För hela min familjs framtid. För den hjälp jag ska komma att få/inte få, medicinskt och terapeutiskt. Känn ingen press, tänk på barnet i magen. Eller hur, eller hur....
Så, en uppdatering sen sist. Semestern gick bra, trots detta otyg att vara ledig, gick jag med ganska högburet huvud ut ur semesterdimman o tillbaka till jobbet. Eller, nej, nu ljög jag igen. För på semestern började och stannade och började livet igen. Ett plus på ett gravidtest följdes av stor lycka, blod i trosorna följdes av stor sorg, ett litet ettrigt hjärta på ultraljudsmonitorn gjorde att lycka kom tillbaka. (mellan lyckan gick en vecka då sorgen, misslyckandet och helvetet var totalt) Så, när jag nu ska vara glad och åter på mitt arbete ser läget lite annorlunda ut. Jag spyr, spyr och spyr. Däremellan mår jag illa och har ont av foglossningar. Precis som med förra knytet i magen (som nu är en vild familjemedlem i sina bästa år). Så, sjukskriven igen.
Att vara sjukskriven är för mig ett så stort nederlag att jag inte kan beskriva det med ord. För ett år sedan var jag också sjukskriven, men då för depression (och under den ett knyte i magen som inte orkade vidare). Att återigen överge sina kollegor under årets intensivaste period på jobbet. Att återigen veta att jobbet hopar sig och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Att veta att arbetet är med människor, som blir arga, besvikna och ledsna för att de inte får hjälp. Att få en inkomst som är lika med att inte kunna betala räkningarna för sin lön. Att behöva komma ihåg och förstå allt jag måste rodda med, mediciner som ska tas (och då ska de helst finnas hemma), tider hos läkaren som ska passas, Försäkringskassan som ska meddelas om femtioelva grejer men ändå inte kan betala pengar till mig nu, jobbet som ska meddelas... Och... min familj som ska orkas med. Min familj som prioriteras ner hela tiden. Särskilt min sambo.
Samtidigt är det nödvändigt. Jag förstår det. I en depression har jag svårare att förstå det, lättare att köra på. Då får min omgivning skrika på mig och hålla fast mig, förklara att det inte funkar att jobba med panikångesten bultande i halsen. För mig är det normalt beteende, bara att bita ihop. Men nu blir det mer verkligt, att spy tio gånger om dagen gör det svårare att sitta i möten med människor som behöver min hjälp. Jag förstår att mina spyor inte hör hemma i deras oskyldiga knän. Så jag böjer mig, lägger handen på magen och säger nu gör vi detta ihop. Jag lyssnar på kroppen om du överlever.
Och vad mer? Ja just, en liten lätt ångest över hur i helskotta min adhd-utredning går/inte går/aldrig blir färdig. Lögn igen. Ångesten är total och hotar hela in existens. Ena sekunden är jag väääldigt cool och deklarerar för mig själv att jag är densamma utan en diagnos. I nästa skakar jag av ångest och tänker hur fan ska livet bli om det inte är detta, hur ska jag fortsätta få hjälp, hur ska jag kunna förklara detta för mig själv och andra om inte med hjälp av några bokstäver.
Jag har av utredaren fått ett ljus, en hint, en glädje. Men också en sorg och en negativ förväntan. Efter att ha analyserat alla tester lutar bevisen åt adhd (eller add för att vara exakt). Mina perceptionssvårigheter kan förklaras av en hög stressnivå som kommit utav den obehandlade adhdn, aspberger syndrom har uteslutits. Så vad återstår? Jo, ett jävla kriterie. Om dessa symptom har funnits innan 7 års ålder. INTE FAN VET JAG! För jag minns inget. Mitt liv består till väldigt stora delar av svarta luckor, från det att jag var liten till nu... Hur ska jag veta? Ska jag ljuga? Jag har valt att säga sanningen, att jag ta mig tusan inte vet. Nu ska min mamma intervjuas. Min kvalificerade gissning är att min mamma har samma bokstavskombination som jag. Min mamma kommer inte ihåg ett jota. Nu överväger jag om jag ska skriva ihop en berättelse och ge till mamma. Men å andra sidan har hon inte förmågan att plugga in en historia.
Anhörigintervjun är avgörande för min eventuella diagnos. Anhörigintervjun är avgörande för hela min framtid. För hela min familjs framtid. För den hjälp jag ska komma att få/inte få, medicinskt och terapeutiskt. Känn ingen press, tänk på barnet i magen. Eller hur, eller hur....
onsdag 27 juni 2012
52. om väntan (del femtioelva)
Denna eviga väntan. Alla väntar på sommaren och semestern. Jag väntar på en förklaring, kanske (troligtvis/förhoppningsvis) en diagnos. Det känns som livet inom psykiatrin och vården är en evig väntan. Köer hit, köer dit. Så vips har du blivit bortglömd i en kö eller att läkaren glömde skicka ett recept och saker tar längre tid.
JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!
Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.
Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.
Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.
____________________________________________________________________________
JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!
Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.
Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.
Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.
____________________________________________________________________________
Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/
onsdag 20 juni 2012
50. om stunden innan...
Idag ska jag göra tredje etappen av min ADHD-utredning. Är inte alls nervös, mer förväntansfull på att få se vad jag ska göra...
Den ständiga väntan på att komma vidare finns dock där som ett surrande i huvudet. Kom igen nu, nu vill jag snart ha svar!
Den ständiga väntan på att komma vidare finns dock där som ett surrande i huvudet. Kom igen nu, nu vill jag snart ha svar!
tisdag 5 juni 2012
43. om hoppet, ledsenheten och förvirringen! (I väntan på en diagnos...)
Jag funderar så väldigt mycket på det här med ADHD just nu att jag är alldeles snurrig.. Läser om symptom, blir nervös och tror aldrig att jag kommer få en diagnos. Blir ledsen. Skiter i det ett tag.
Så läser jag lite igen, andra sökord på google, hittar en ny blogg eller artikel och vips så är jag ledsen igen, men nu för igenkänningsfaktorn är så hög. De skriver ju om MIG!
Jag har läst en hel del om kvinnor och ADHD, eller ja, det finns ju inte alls så mycket information som är önskvärt... Men det är ändå spännande att läsa om hur olika ADHD ter sig hos olika människor och vilka skillnader det finns mellan könen. Jag och en kompis är båda på väg mot varsin ADHD-diagnos. Vi har mycket gemensamt, men våra svårigheter tar sig olika uttryck! Kanske för att han är man och jag kvinna eller bara för att vi är två olika individer...
Jag har också läst om samsjukligheten mellan ADHD och till exempel GAD och OCD. Oj, oj... Kom över en artikel som beskrev denna samsjuklighet som att båda diagnoserna kan vara ett symptom av en obehandlad ADHD. Spännande och jag tror absolut att det ligger något i det!
Idag var jag på en konferens om ADHD, en heldagsutbildning annordnad av Dubbelt utsatt (Bräcke diakoni) och Attention. Utbildningen var otroligt intressant, men ack så jobbigt det var! För där kom det igen, längtan efter att få en förklaring på mina svårigheter, igenkänning men också saker som inte alls passar in på mig. När jag tog mig hem kom tårarna och ångesten. Hopp och förtvivlan på en och samma gång! Hoppet om att kunna få svar och förklaringar, förtvivlan över vad som händer sen. För tyvärr bekräftades mina farhågor om landstingets habilitering, vars stöd inte existerar om du inte har "haft turen" att utredas av deras utredningsteam (haft turen = fått stå i kö i flera år). Om jag nu får en diagnos hänvisas jag därför till primärvårdens arbetsterapeuter. Det finns 8 sådana TOTALT i hela landstinget, vilka arbetar med alla patienter. (Läs= när du har stått i kö för att äntligen få träffa en sådan kan du säkert få bra hjälp, men det blir inget långvarigt samarbete)
Eftersom jag blev förbannad och ledsen av att höra detta har jag nu fyllt i en anmälan om att bli medlem i Attention. Kanske kan jag påverka på något sätt... Kanske kan jag våga söka stöttning av andra i samma situation...
På torsdag är det en månad sedan jag påbörjade min utredning, men jag har fortfarande bara gjort "intelligens-delen". Efter att ha samlat mod och blivit pushad av mina nära o kära ringde jag förra veckan och bad den som utreder mig att höra av sig, så vi kan boka fler tider. Jag måste få veta när det blir, det är så otroligt stressande att inte komma framåt! Hur som haver, igår ringde psykologen upp mig och vi bokade två tider innan midsommar. I det här tempot kommer jag inte få något utlåtande innan semestern. Suck! Jag hade verkligen hoppats på det!
Som jag har sagt femtioelva gånger tidigare och säkert kommer hinna säga femtioelva gånger till... DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART!
________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
Så läser jag lite igen, andra sökord på google, hittar en ny blogg eller artikel och vips så är jag ledsen igen, men nu för igenkänningsfaktorn är så hög. De skriver ju om MIG!
Jag har läst en hel del om kvinnor och ADHD, eller ja, det finns ju inte alls så mycket information som är önskvärt... Men det är ändå spännande att läsa om hur olika ADHD ter sig hos olika människor och vilka skillnader det finns mellan könen. Jag och en kompis är båda på väg mot varsin ADHD-diagnos. Vi har mycket gemensamt, men våra svårigheter tar sig olika uttryck! Kanske för att han är man och jag kvinna eller bara för att vi är två olika individer...
Jag har också läst om samsjukligheten mellan ADHD och till exempel GAD och OCD. Oj, oj... Kom över en artikel som beskrev denna samsjuklighet som att båda diagnoserna kan vara ett symptom av en obehandlad ADHD. Spännande och jag tror absolut att det ligger något i det!
Idag var jag på en konferens om ADHD, en heldagsutbildning annordnad av Dubbelt utsatt (Bräcke diakoni) och Attention. Utbildningen var otroligt intressant, men ack så jobbigt det var! För där kom det igen, längtan efter att få en förklaring på mina svårigheter, igenkänning men också saker som inte alls passar in på mig. När jag tog mig hem kom tårarna och ångesten. Hopp och förtvivlan på en och samma gång! Hoppet om att kunna få svar och förklaringar, förtvivlan över vad som händer sen. För tyvärr bekräftades mina farhågor om landstingets habilitering, vars stöd inte existerar om du inte har "haft turen" att utredas av deras utredningsteam (haft turen = fått stå i kö i flera år). Om jag nu får en diagnos hänvisas jag därför till primärvårdens arbetsterapeuter. Det finns 8 sådana TOTALT i hela landstinget, vilka arbetar med alla patienter. (Läs= när du har stått i kö för att äntligen få träffa en sådan kan du säkert få bra hjälp, men det blir inget långvarigt samarbete)
Eftersom jag blev förbannad och ledsen av att höra detta har jag nu fyllt i en anmälan om att bli medlem i Attention. Kanske kan jag påverka på något sätt... Kanske kan jag våga söka stöttning av andra i samma situation...
På torsdag är det en månad sedan jag påbörjade min utredning, men jag har fortfarande bara gjort "intelligens-delen". Efter att ha samlat mod och blivit pushad av mina nära o kära ringde jag förra veckan och bad den som utreder mig att höra av sig, så vi kan boka fler tider. Jag måste få veta när det blir, det är så otroligt stressande att inte komma framåt! Hur som haver, igår ringde psykologen upp mig och vi bokade två tider innan midsommar. I det här tempot kommer jag inte få något utlåtande innan semestern. Suck! Jag hade verkligen hoppats på det!
Som jag har sagt femtioelva gånger tidigare och säkert kommer hinna säga femtioelva gånger till... DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART!
________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
söndag 27 maj 2012
42. om läget...
Helt plötsligt kom lusten att skriva av mig i detta forum. Men innan jag började skriva så kikade jag in hos "Add-Cilla" och läste hennes inlägg från igår. Jag fnissar lite, för inlägget är ungefär detsamma som det jag hade tänkt formulera... Läs det HÄR
Hur som haver, förutom en trötthet som kan liknas vid att vara gravid (i början av mina graviditeter har jag somnat på stående fot, lagt mig kl 20 på kvällen, somnar överallt osv...), känns maj månad som en enda lång väntan. Väntan på utredning.
Jag har gjort den första delen, den som ofta kallas för intelligenstest. Det var kul! Eller ja, delarna med matriser, klossar och allt som har med bilder och mönster att göra. De övningarna bekräftar verkligen mitt sätt att tänka, hur jag kategoriserar saker i ett system och sätter ramar kring dem. Om det inte går fungerar det väldigt dåligt för mig. Så var det övningarna som fokuserar på minnet. Ojsan, där tog det emot vill jag lova! Med gråten i halsen stapplade jag fram några siffror och bokstäver och var inte alls bekväm. Det blev också ett bekräftande av hur jag fungerar.... Det ska bli rysligt spännande att se resultaten!
Men... detta var nu 2 och en halv vecka sedan och jag vill bara vidare. Ta nästa steg i utredningen och komma närmare ett resultat. Tyvärr kommer ju sommaren närmare och närmare och det är ju så att alla ska ha semester... Det vore väldigt skönt att kunna gå på semester med ett färdigt resultat!!
Jag har tänkt mycket på hur olika diagnoskriterier för ADHD stämmer in på mig eller inte gör det... Om och om igen har jag (mycket tack vare min psykolog!!!) insett hur mycket av dessa som sitter på insidan av mig. Förra terapisessionen pratade vi om gränsdragning och kom in på hur jag påverkas av andra människors känslor. Jag kan liksom inte släppa att mina nära och kära mår dåligt, det sänker mig också och jag vet inte hur jag ska hantera det. Efter att vi hade pratat en stund (och jag har utvecklat mina funderingar om att inte kunna släppa andras känslolägen + en rad annat) säger psykologen att det är ett tecken på uppmärksamhetsproblem. Vips! Så öppnade sig ett helt nytt sätt att se på saken. Självklart finns ju problemen kvar, men jag kan se dem från ett annat perspektiv. Underbar känsla att ta sig framåt i problemområden som har funnits i en sisådär 25-30 år!!!
Mina tankar finns, de kan jag inte ta bort och vill inte det heller. Men jag kan bestämma hur jag vill hantera dem! De älskade mindfullnessövningarna hjälper mig mycket. Så, nu kör vi igenom denna dagen också!
___________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
Hur som haver, förutom en trötthet som kan liknas vid att vara gravid (i början av mina graviditeter har jag somnat på stående fot, lagt mig kl 20 på kvällen, somnar överallt osv...), känns maj månad som en enda lång väntan. Väntan på utredning.
Jag har gjort den första delen, den som ofta kallas för intelligenstest. Det var kul! Eller ja, delarna med matriser, klossar och allt som har med bilder och mönster att göra. De övningarna bekräftar verkligen mitt sätt att tänka, hur jag kategoriserar saker i ett system och sätter ramar kring dem. Om det inte går fungerar det väldigt dåligt för mig. Så var det övningarna som fokuserar på minnet. Ojsan, där tog det emot vill jag lova! Med gråten i halsen stapplade jag fram några siffror och bokstäver och var inte alls bekväm. Det blev också ett bekräftande av hur jag fungerar.... Det ska bli rysligt spännande att se resultaten!
Men... detta var nu 2 och en halv vecka sedan och jag vill bara vidare. Ta nästa steg i utredningen och komma närmare ett resultat. Tyvärr kommer ju sommaren närmare och närmare och det är ju så att alla ska ha semester... Det vore väldigt skönt att kunna gå på semester med ett färdigt resultat!!
Jag har tänkt mycket på hur olika diagnoskriterier för ADHD stämmer in på mig eller inte gör det... Om och om igen har jag (mycket tack vare min psykolog!!!) insett hur mycket av dessa som sitter på insidan av mig. Förra terapisessionen pratade vi om gränsdragning och kom in på hur jag påverkas av andra människors känslor. Jag kan liksom inte släppa att mina nära och kära mår dåligt, det sänker mig också och jag vet inte hur jag ska hantera det. Efter att vi hade pratat en stund (och jag har utvecklat mina funderingar om att inte kunna släppa andras känslolägen + en rad annat) säger psykologen att det är ett tecken på uppmärksamhetsproblem. Vips! Så öppnade sig ett helt nytt sätt att se på saken. Självklart finns ju problemen kvar, men jag kan se dem från ett annat perspektiv. Underbar känsla att ta sig framåt i problemområden som har funnits i en sisådär 25-30 år!!!
Mina tankar finns, de kan jag inte ta bort och vill inte det heller. Men jag kan bestämma hur jag vill hantera dem! De älskade mindfullnessövningarna hjälper mig mycket. Så, nu kör vi igenom denna dagen också!
___________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
måndag 30 april 2012
41. om min barndom
Efter att ha varit på bedömningssamtal har jag fastnat väldigt i tankar om min barndom. Jag tycker mig ha hyfsad koll på hur jag är just nu, men hur sjuttan har det varit tidigare?
Jag vet ju att mina föräldrar kommer att intervjuas om min barndom, men jag är skiträdd att jag ska ha klarat mig för bra i livet för att få en diagnos.
Hur var ni andra när ni var små? Jag minns inte mycket alls från min barndom... Frågan är om mor o far gör det...
Jag vet ju att mina föräldrar kommer att intervjuas om min barndom, men jag är skiträdd att jag ska ha klarat mig för bra i livet för att få en diagnos.
Hur var ni andra när ni var små? Jag minns inte mycket alls från min barndom... Frågan är om mor o far gör det...
måndag 16 april 2012
39. om det ena och det andra...
Bedömningssamtalet gick bra, en go tjej som höll i det och vi fick bra kontakt. Har ju varit på en rad bedömningssamtal tidigare, men det som skillde sig nu var att detta är mer specifikt inriktat mot ett visst problemområde. Det gjorde det lättare för mig. Håller tummarna för att utredningen ska komma igång redan nästa vecka, vilket det finns en möjlighet att den gör. Tjoho!
Så har jag börjat min nedtrappning av Sertralin. Det ska ske lugnt och fint, så små steg i taget som möjligt. Men det känns himla bra att jag har bestämt mig och att jag tar ansvar över mitt mående och vad jag stoppar i mig för piller!
De senaste veckorna har jag varit grymt trött, jag vet inte riktigt vad det beror på. Troligtvis en kombination av allergimedicin, nedtrappning av sertralin (iaf de sista dagarna) och det vanliga måendet... Det tar onekligen på krafterna att försöka må bra! Och nu, när en oro inför kommande utredning och eventuell diagnos finns med hela dagarna blir jag väl inte direkt piggare...Får se vad som händer de närmaste dagarna, blir det för illa så får jag nog snällt stanna hemma från jobbet!
Så har jag börjat min nedtrappning av Sertralin. Det ska ske lugnt och fint, så små steg i taget som möjligt. Men det känns himla bra att jag har bestämt mig och att jag tar ansvar över mitt mående och vad jag stoppar i mig för piller!
De senaste veckorna har jag varit grymt trött, jag vet inte riktigt vad det beror på. Troligtvis en kombination av allergimedicin, nedtrappning av sertralin (iaf de sista dagarna) och det vanliga måendet... Det tar onekligen på krafterna att försöka må bra! Och nu, när en oro inför kommande utredning och eventuell diagnos finns med hela dagarna blir jag väl inte direkt piggare...Får se vad som händer de närmaste dagarna, blir det för illa så får jag nog snällt stanna hemma från jobbet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)