Jag tänker mycket i bilder och mitt senaste bildspel rörmin ångest. Framför mig ser jag ett tåg, x2000 som går fort. Varje dag kör detta tåg, oftast långt borta, jag vet och känner att det finns där, men det stör mig inte. När jag mår som bäst är det bara loket som åker för sig själv. Men så ökar ångesten av någon orsak och vagnarna börjar kopplas på. Tåget blir tyngre, men kan fortfarande köra snabbt. Och ju fler vagnar som kopplas på, dessto närmare kommer tåget.
Jag står vid spåret och får kämpa för fullt för att inte gå upp på spåret, för att inte höra hur det närmar sig. Men ju mer jag kämpar emot och vägrar ta emot tåget på min station, dessto fortare kör det oxh dessto fler vagnar kopplas på. Vagnar som inte ens passar ihop med de andra, men trycks fast och åker med. Sm vagnar som egentligen inte alls kan åka på rälsen, får fart av det långa tåget...
Pang så smäller det, tåget stannar inte fint på stationen, eftersom jag vägrar ta emot det. Istället står jag på spåret och försöker vifta bort det ena sekunden och andra vänder jag ryggen till och hoppas att det ska byta spår när jag inte ser. Det funkar inte och jag blir överkörd. Totalt mosad av lok och vagnar som har stoppat på mig.
Kanske låter mitt resonemang snurrigt och lite naivt. Men det är när jag ser mina känslor och tankemönster som bilder och sekvenser som jag verkligen kan se sambanden och förstå dem på ett djupare plan. För när jag väl har sett det här tåget dundra fram, så kan jag inte längre gömma mig. Då måste jag ta itu med det verkliga problemet för att kunna ta mig framåt och må bättre.
När det gäller mitt dundrande tåg måste jag lära mig att inte koppla på vagnarna, utan ta emot tåget på min station så fort som möjligt och lasta av vagnarna. Längre fram kanske jag till och med kan lära mig att ställa in loket i garaget och låta det stå där....
Men idag är jag överkörd. Vagnarna har blivit många och jag har ignorerat tåget länge. Så nu måste jag resa mig upp igen, tömma vagnarna och vinka av dem!
Visar inlägg med etikett känslor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett känslor. Visa alla inlägg
söndag 10 februari 2013
måndag 4 februari 2013
Resultatet av läkarbesöket
Tja, besöket gick väl okej antar jag. Jag hade ju som sagt förberett mig, men kanske inte på det som faktiskt hände. Läkaren verkade kunnig, men hade en väldigt dämpad framtoning. Han mumlade när han väl sa något, vilket gjorde det svårt att höra vad han sa. Att han inte heller sa så mycket och därmed inte drev samtalet gjorde att jag blev lite stressad och fick kämpa för att inte ta över samtalet, utan hålla mig till tråden. Jag fick också hålla mig lite för skratt när jag började fundera på om det var det sista testet, att kolla hur en person med adhd-diagnos klarar ett samtal som inte förs.. He he. Kan meddela att jag i så fall får behålla diagnosen ;)
Hur som, så slutade det med att jag nu har den plan som jag har önskat. Läkaren kommer vara den som skriver ut medicinen till mig, men kontakten sker via sjuksköterskor som arbetar med detta dagligen och vet det mesta om biverkningar, effekter av medicinen och inställning av medicin. Jag kommer få kontakt med en av dessa ssk:or redan nu, när jag sedan har fött barn och eventuellt ammat ringer jag bara och meddelar att jag vill ha medicin. Då ska vi kunna köra igång omgående, eftersom kontakten redan finns med både ssk och läkare. Det låter för mig helt suveränt! Jag känner mig väldigt lättad och det ska bli spännande att påbörja nästa steg i denna resa.
Hos läkaren blev det, återigen, tydligt för mig att detta verkligen har varit (och fortfarande är) en resa. Han läste i min journal och frågade om tidigare kontakter med psykiatrin. Så, jag gjorde en sammanfattning av mitt liv, där ena halvan består av att vara barn och inte må hundra och den andra halvan av att bli vuxen och må skit. Jag funderar på hur denna sammanfattning på en fem-tio minuter låter för någon utomstående, läkaren är ju van, men om jag skulle dra den på fikarasten på jobbet till exempel...
Termer som antidepressiva, benso, depression, självmordstankar, ätstörningar, tvångstankar, rastlöshet, beroenden, sömnmedel, terapi, akutpsyk, inläggning och så vidare är vardag för mig i vissa sammanhang. Som hos läkaren, där jag rabblade detta sakligt och med så stor precision som möjligt. Där känns det naturligt, vi talar samma språk. Men att bara nämna ett av orden jag just rabblat upp för mina föräldrar, jobbarkompisar eller andra dagisföräldrar är absolut stopp och känns lika naturligt och realistiskt som att åka till månen imorgon. Den största orsaken till detta har jag skrivit om tidigare, att jag som berättare måste orka med bemötandet från personen jag berättar för. Och det är tufft, för är det något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan veta hur någon reagerar. Och att jag inte ännu har lärt mig att inte suga upp reaktionerna och belasta mig själv med dem... Att hålla tyst är inte ett alternativ för mig, men jag tror att det sundaste är att ta ett av orden ur historien i taget. Ett steg i taget. För att själv orka.
Hur som, så slutade det med att jag nu har den plan som jag har önskat. Läkaren kommer vara den som skriver ut medicinen till mig, men kontakten sker via sjuksköterskor som arbetar med detta dagligen och vet det mesta om biverkningar, effekter av medicinen och inställning av medicin. Jag kommer få kontakt med en av dessa ssk:or redan nu, när jag sedan har fött barn och eventuellt ammat ringer jag bara och meddelar att jag vill ha medicin. Då ska vi kunna köra igång omgående, eftersom kontakten redan finns med både ssk och läkare. Det låter för mig helt suveränt! Jag känner mig väldigt lättad och det ska bli spännande att påbörja nästa steg i denna resa.
Hos läkaren blev det, återigen, tydligt för mig att detta verkligen har varit (och fortfarande är) en resa. Han läste i min journal och frågade om tidigare kontakter med psykiatrin. Så, jag gjorde en sammanfattning av mitt liv, där ena halvan består av att vara barn och inte må hundra och den andra halvan av att bli vuxen och må skit. Jag funderar på hur denna sammanfattning på en fem-tio minuter låter för någon utomstående, läkaren är ju van, men om jag skulle dra den på fikarasten på jobbet till exempel...
Termer som antidepressiva, benso, depression, självmordstankar, ätstörningar, tvångstankar, rastlöshet, beroenden, sömnmedel, terapi, akutpsyk, inläggning och så vidare är vardag för mig i vissa sammanhang. Som hos läkaren, där jag rabblade detta sakligt och med så stor precision som möjligt. Där känns det naturligt, vi talar samma språk. Men att bara nämna ett av orden jag just rabblat upp för mina föräldrar, jobbarkompisar eller andra dagisföräldrar är absolut stopp och känns lika naturligt och realistiskt som att åka till månen imorgon. Den största orsaken till detta har jag skrivit om tidigare, att jag som berättare måste orka med bemötandet från personen jag berättar för. Och det är tufft, för är det något jag lärt mig så är det att jag aldrig kan veta hur någon reagerar. Och att jag inte ännu har lärt mig att inte suga upp reaktionerna och belasta mig själv med dem... Att hålla tyst är inte ett alternativ för mig, men jag tror att det sundaste är att ta ett av orden ur historien i taget. Ett steg i taget. För att själv orka.
torsdag 27 september 2012
59. om kroppen och huvudet
Kanske har jag skrivit om det här förut, kanske inte. Hur som haver så påverkar det mig och berör mig! Jag hävdar alltid att den fysiska och psykiska hälsan hänger ihop och att hela jag måste ses som en helhet vid bedömningar hos tex läkare. En del håller med, till exempel den läkare som övertalade mig att åka till psykakuten efter att ha undersökt min arm (och ha ställt rätt frågor om min hälsa...). Det var svårt att hjälpa mig med min smärta i armen när smärtan i själen var så stor att jag inte ville leva. Armen blev bättre efter att själen hade fått lite hjälp!
Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.
Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.
Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!
Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!
Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.
Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.
Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!
Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!
tisdag 5 juni 2012
43. om hoppet, ledsenheten och förvirringen! (I väntan på en diagnos...)
Jag funderar så väldigt mycket på det här med ADHD just nu att jag är alldeles snurrig.. Läser om symptom, blir nervös och tror aldrig att jag kommer få en diagnos. Blir ledsen. Skiter i det ett tag.
Så läser jag lite igen, andra sökord på google, hittar en ny blogg eller artikel och vips så är jag ledsen igen, men nu för igenkänningsfaktorn är så hög. De skriver ju om MIG!
Jag har läst en hel del om kvinnor och ADHD, eller ja, det finns ju inte alls så mycket information som är önskvärt... Men det är ändå spännande att läsa om hur olika ADHD ter sig hos olika människor och vilka skillnader det finns mellan könen. Jag och en kompis är båda på väg mot varsin ADHD-diagnos. Vi har mycket gemensamt, men våra svårigheter tar sig olika uttryck! Kanske för att han är man och jag kvinna eller bara för att vi är två olika individer...
Jag har också läst om samsjukligheten mellan ADHD och till exempel GAD och OCD. Oj, oj... Kom över en artikel som beskrev denna samsjuklighet som att båda diagnoserna kan vara ett symptom av en obehandlad ADHD. Spännande och jag tror absolut att det ligger något i det!
Idag var jag på en konferens om ADHD, en heldagsutbildning annordnad av Dubbelt utsatt (Bräcke diakoni) och Attention. Utbildningen var otroligt intressant, men ack så jobbigt det var! För där kom det igen, längtan efter att få en förklaring på mina svårigheter, igenkänning men också saker som inte alls passar in på mig. När jag tog mig hem kom tårarna och ångesten. Hopp och förtvivlan på en och samma gång! Hoppet om att kunna få svar och förklaringar, förtvivlan över vad som händer sen. För tyvärr bekräftades mina farhågor om landstingets habilitering, vars stöd inte existerar om du inte har "haft turen" att utredas av deras utredningsteam (haft turen = fått stå i kö i flera år). Om jag nu får en diagnos hänvisas jag därför till primärvårdens arbetsterapeuter. Det finns 8 sådana TOTALT i hela landstinget, vilka arbetar med alla patienter. (Läs= när du har stått i kö för att äntligen få träffa en sådan kan du säkert få bra hjälp, men det blir inget långvarigt samarbete)
Eftersom jag blev förbannad och ledsen av att höra detta har jag nu fyllt i en anmälan om att bli medlem i Attention. Kanske kan jag påverka på något sätt... Kanske kan jag våga söka stöttning av andra i samma situation...
På torsdag är det en månad sedan jag påbörjade min utredning, men jag har fortfarande bara gjort "intelligens-delen". Efter att ha samlat mod och blivit pushad av mina nära o kära ringde jag förra veckan och bad den som utreder mig att höra av sig, så vi kan boka fler tider. Jag måste få veta när det blir, det är så otroligt stressande att inte komma framåt! Hur som haver, igår ringde psykologen upp mig och vi bokade två tider innan midsommar. I det här tempot kommer jag inte få något utlåtande innan semestern. Suck! Jag hade verkligen hoppats på det!
Som jag har sagt femtioelva gånger tidigare och säkert kommer hinna säga femtioelva gånger till... DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART!
________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
Så läser jag lite igen, andra sökord på google, hittar en ny blogg eller artikel och vips så är jag ledsen igen, men nu för igenkänningsfaktorn är så hög. De skriver ju om MIG!
Jag har läst en hel del om kvinnor och ADHD, eller ja, det finns ju inte alls så mycket information som är önskvärt... Men det är ändå spännande att läsa om hur olika ADHD ter sig hos olika människor och vilka skillnader det finns mellan könen. Jag och en kompis är båda på väg mot varsin ADHD-diagnos. Vi har mycket gemensamt, men våra svårigheter tar sig olika uttryck! Kanske för att han är man och jag kvinna eller bara för att vi är två olika individer...
Jag har också läst om samsjukligheten mellan ADHD och till exempel GAD och OCD. Oj, oj... Kom över en artikel som beskrev denna samsjuklighet som att båda diagnoserna kan vara ett symptom av en obehandlad ADHD. Spännande och jag tror absolut att det ligger något i det!
Idag var jag på en konferens om ADHD, en heldagsutbildning annordnad av Dubbelt utsatt (Bräcke diakoni) och Attention. Utbildningen var otroligt intressant, men ack så jobbigt det var! För där kom det igen, längtan efter att få en förklaring på mina svårigheter, igenkänning men också saker som inte alls passar in på mig. När jag tog mig hem kom tårarna och ångesten. Hopp och förtvivlan på en och samma gång! Hoppet om att kunna få svar och förklaringar, förtvivlan över vad som händer sen. För tyvärr bekräftades mina farhågor om landstingets habilitering, vars stöd inte existerar om du inte har "haft turen" att utredas av deras utredningsteam (haft turen = fått stå i kö i flera år). Om jag nu får en diagnos hänvisas jag därför till primärvårdens arbetsterapeuter. Det finns 8 sådana TOTALT i hela landstinget, vilka arbetar med alla patienter. (Läs= när du har stått i kö för att äntligen få träffa en sådan kan du säkert få bra hjälp, men det blir inget långvarigt samarbete)
Eftersom jag blev förbannad och ledsen av att höra detta har jag nu fyllt i en anmälan om att bli medlem i Attention. Kanske kan jag påverka på något sätt... Kanske kan jag våga söka stöttning av andra i samma situation...
På torsdag är det en månad sedan jag påbörjade min utredning, men jag har fortfarande bara gjort "intelligens-delen". Efter att ha samlat mod och blivit pushad av mina nära o kära ringde jag förra veckan och bad den som utreder mig att höra av sig, så vi kan boka fler tider. Jag måste få veta när det blir, det är så otroligt stressande att inte komma framåt! Hur som haver, igår ringde psykologen upp mig och vi bokade två tider innan midsommar. I det här tempot kommer jag inte få något utlåtande innan semestern. Suck! Jag hade verkligen hoppats på det!
Som jag har sagt femtioelva gånger tidigare och säkert kommer hinna säga femtioelva gånger till... DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART!
________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
onsdag 21 mars 2012
36. om känslor och medicin
Igår satt jag på ett möte på jobbet. Ett informellt sådant där det skojades, skrattades och var en allmänt härlig stämning. Flera gånger under mötet brast alla upp i gapskratt, men inte jag.
Det här är inget nytt, jag skrattar väldigt sällan. Ler gör jag ofta, ibland lite för ofta. Men att skratta riktigt, det sker nästan aldrig. När det väl sker brukar det vara i samband med att min son eller sambo kläcker ur sig en rolig kommentar, aldrig vid tillfällen som igår, när jag kollar på roliga klipp på nätet eller läser något kul.
Det känns som att glädjen finns där, men det ligger ett stort lock på. Precis samma är det med alla mina känslor. Jag blir ledsen, men gråter inte. Det där locket dämpar det där sista i känslorna.
Jag misstänker starkt att detta har med min medicinering att göra (jag äter 100 mg Sertralin om dagen). Jag vill egentligen inte ha någon antidepressiv medicin alls, men vågar inte riktigt sluta heller. Nu äter jag den av ren slentrian. Medicinen sattes in i en kaotisk situation, när jag var längst nere på botten och var inlagd på akutpsyk. Jag var helt enkelt för dålig för att orka kämpa emot och svalde snällt pillrena... Jag har tidigare ätit Zoloft i 6-7 år, men hade ett uppehåll på cirka 2 år innan jag började med Sertralin. När jag trappade ner Zoloften kändes det som att det där locket öppnades upp mer och mer ju mindre medicin jag åt.
Hur gör ni, käkar ni medicin och hur påverkar de er?
Det här är inget nytt, jag skrattar väldigt sällan. Ler gör jag ofta, ibland lite för ofta. Men att skratta riktigt, det sker nästan aldrig. När det väl sker brukar det vara i samband med att min son eller sambo kläcker ur sig en rolig kommentar, aldrig vid tillfällen som igår, när jag kollar på roliga klipp på nätet eller läser något kul.
Det känns som att glädjen finns där, men det ligger ett stort lock på. Precis samma är det med alla mina känslor. Jag blir ledsen, men gråter inte. Det där locket dämpar det där sista i känslorna.
Jag misstänker starkt att detta har med min medicinering att göra (jag äter 100 mg Sertralin om dagen). Jag vill egentligen inte ha någon antidepressiv medicin alls, men vågar inte riktigt sluta heller. Nu äter jag den av ren slentrian. Medicinen sattes in i en kaotisk situation, när jag var längst nere på botten och var inlagd på akutpsyk. Jag var helt enkelt för dålig för att orka kämpa emot och svalde snällt pillrena... Jag har tidigare ätit Zoloft i 6-7 år, men hade ett uppehåll på cirka 2 år innan jag började med Sertralin. När jag trappade ner Zoloften kändes det som att det där locket öppnades upp mer och mer ju mindre medicin jag åt.
Hur gör ni, käkar ni medicin och hur påverkar de er?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)