68. om strulet..

Det strul som uppstår när inte saker går som de ska är för mig överjävligt jobbigt. Särskilt just nu, när min fysiska hälsa är kass och därmed är orken minimal.

Det är de små sakerna tar som kraft varje dag, att ständigt leta efter saker, att ständigt kolla upp vad det är för dag och vad som står på agendan. När inget får plats eller stannar kvar i skallen skapas också ångest och oro, jag går bara och väntar på att nästa misstag ska ske...Och ångesten, den får på något konstigt vis alltid plats och glöms inte bort.

När jag ibland försöker förklara detta för andra brukar deras reaktion vara men så är det ju för alla. Alla glömmer saker! Även om jag vet att svaret är väl menat gör det mig ledsen. För nej, så mycket har jag förstått av andra att de har det faktiskt inte så här alltid. Alla glömmer och slarvar bort saker, en del mer än andra. Men alla gör det inte femton gånger om dagen. Alla har inte ständig oro och ångest på grund av detta.

Så är det de större sakerna, de som tar ännu mer kraft och ger ännu mer ångest. De saker som att impulsiviteten ibland tar över även hos mig, som mest är impulsiv i tankarna och inte så mycket i handlingarna. Jag kan ibland få en fysisk förnimmelse, ett tryck i huvudet när mina logiska tankar skriker utan att bli hörda, när jag till exempel säger ja till saker fast jag vet att det kommer ställa till det för mig. Igår var en sådan dag, min mentala och fysiska kapacitet var låg. Men hjärnan kokade, tankar flög fram i höga hastigheter och jag kunde nästan känna hur de studsade runt i huvudet och krockade med varandra. Hjärtat slog fort, kroppen darrade. Och vad gjorde munnen? Den log och sa ja men visst, jajjemän, det går bra, jag fixar det. Som om den var frånkopplad från resten av kroppen, som skrek i protest och med alla medel den hade försökte få mig att stanna upp.

Resultatet av gårdagen? Förutom en kollosal trötthet/utmattning, panikångest idag, kräkningar, magknip, yr, sur och tvär. Och vem ska jag skylla på? Jo mig. Och pang så slår hjärtat ännu lite hårdare och ångesten drar åt sitt tag runt bröstet.

Även om jag de senaste 20 åren har blivit mer och mer tålig för ångesten (vi snackar otäck tålig, jag kan ha panikångestattacker samtidigt som jag sitter i möte på jobbet) är den fortfarande min ständige följeslagare. Och fortfarande chockerar den mig när den träder fram så tydligt som idag. När jag inte kan hålla symptomen borta, när ångesten tar över.

Det blir ett jäkla strul av allt strul, små svårigheter som bygger på varandra och skapar ett helvete. Stora svårigheter som jag ignorerar in i det sista eftersom jag vägrar att acceptera att jag, denna förnuftiga människa gör så jävla fel och inte klarar det jag vill och ibland borde. Det tar tid att lära känna sig själv, jag behöver hjälp med det. Jag behöver förklaringar och resonemang om min kapacitet. Nu är det 7 månader sedan adhd utredningen påbörjades, nästa vecka har jag en ny tid för att få mina resultat. Om det blir inställt igen får jag nog be om en säng uppe på psyk. Jag orkar inte mer.

43. om hoppet, ledsenheten och förvirringen! (I väntan på en diagnos...)

Jag funderar så väldigt mycket på det här med ADHD just nu att jag är alldeles snurrig.. Läser om symptom, blir nervös och tror aldrig att jag kommer få en diagnos. Blir ledsen. Skiter i det ett tag.

Så läser jag lite igen, andra sökord på google, hittar en ny blogg eller artikel och vips så är jag ledsen igen, men nu för igenkänningsfaktorn är så hög. De skriver ju om MIG!

Jag har läst en hel del om kvinnor och ADHD, eller ja, det finns ju inte alls så mycket information som är önskvärt... Men det är ändå spännande att läsa om hur olika ADHD ter sig hos olika människor och vilka skillnader det finns mellan könen. Jag och en kompis är båda på väg mot varsin ADHD-diagnos. Vi har mycket gemensamt, men våra svårigheter tar sig olika uttryck! Kanske för att han är man och jag kvinna eller bara för att vi är två olika individer...

Jag har också läst om samsjukligheten mellan ADHD och till exempel GAD och OCD. Oj, oj... Kom över en artikel som beskrev denna samsjuklighet som att båda diagnoserna kan vara ett symptom av en obehandlad ADHD. Spännande och jag tror absolut att det ligger något i det!

Idag var jag på en konferens om ADHD, en heldagsutbildning annordnad av Dubbelt utsatt (Bräcke diakoni) och Attention. Utbildningen var otroligt intressant, men ack så jobbigt det var! För där kom det igen, längtan efter att få en förklaring på mina svårigheter, igenkänning men också saker som inte alls passar in på mig. När jag tog mig hem kom tårarna och ångesten. Hopp och förtvivlan på en och samma gång! Hoppet om att kunna få svar och förklaringar, förtvivlan över vad som händer sen. För tyvärr bekräftades mina farhågor om landstingets habilitering, vars stöd inte existerar om du inte har "haft turen" att utredas av deras utredningsteam (haft turen = fått stå i kö i flera år). Om jag nu får en diagnos hänvisas jag därför till primärvårdens arbetsterapeuter. Det finns 8 sådana TOTALT i hela landstinget, vilka arbetar med alla patienter. (Läs= när du har stått i kö för att äntligen få träffa en sådan kan du säkert få bra hjälp, men det blir inget långvarigt samarbete)

Eftersom jag blev förbannad och ledsen av att höra detta har jag nu fyllt i en anmälan om att bli medlem i Attention. Kanske kan jag påverka på något sätt... Kanske kan jag våga söka stöttning av andra i samma situation...

På torsdag är det en månad sedan jag påbörjade min utredning, men  jag har fortfarande bara gjort "intelligens-delen". Efter att ha samlat mod och blivit pushad av mina nära o kära ringde jag förra veckan och bad den som utreder mig att höra av sig, så vi kan boka fler tider. Jag måste få veta när det blir, det är så otroligt stressande att inte komma framåt! Hur som haver, igår ringde psykologen upp mig och vi bokade två tider innan midsommar. I det här tempot kommer jag inte få något utlåtande innan semestern. Suck! Jag hade verkligen hoppats på det!

Som jag har sagt femtioelva gånger tidigare och säkert kommer hinna säga femtioelva gånger till... DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT SNART!


________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

38. Mina tankar för dagen...

Jag har sedan i höstas varit, enligt mig, cool i tanken att en ADHD/ADD diagnos inte spelar så stor roll för mig. Huvudsaken är att jag inser vem jag är och vilka mina behov är, inte vad för bokstäver som står på ett papper...

Imorgon ska jag på bedömningssamtal inför eventuell utredning och nu är nagelbanden upptuggade av nervositet. Helt plötsligt blir det verklighet. Imorgon ska jag bli bedömd. Och detta är bara första steget, sen kommer ännu en väntan på att få veta OM det blir en utredning eller inte. Om det blir en utredning kommer sedan väntan nummer två, på att den verkligen ska göras. Sen kommer väntan på ett resultat. Och sen.... kan jag förhålla mig till resultatet.

När jag besökte min psykolog idag smilade han lite och sa att mina tankar i alla fall bekräftar att diagnosen GAD finns hos mig... Och jag smilade tillbaka och höll med. He he.. Det känns konstigt, men bra, att de där bokstäverna (GAD och OCD) finns på papper. För då finns det en förklaring till varför jag är som jag är, i alla fall vissa delar av mig.

Håll tummarna imorgon för att jag är tillräckligt dålig för att kunna få möjligheten att bli tillräckligt bra!

5. om tvång...

För några år sedan, när jag var hemma med bebis, hoppade jag över en fest för att jag helt enkelt inte orkade ta mig dit. Trots att det var nära och festdeltagarna trevliga. Efteråt pratade jag med värdinnan för partajet och sa som det var, att jag helt enkelt inte orkade! Hon har barn sedan tidigare och jag frågade henne därför HUR i sjuttan man ska orka med ett socialt liv när man har en bebis? Svaret från henne blev: man tvingar sig.

Då såg jag ett mönster i mitt liv. Det som jag tidigare hade anat och inte kunnat sätta ord på blev plötsligt solklart... Jag tvingar ju mig för tusan till allt! Hur ska jag kunna tvinga mig en växel till? Under väldigt lång tid har jag tvingat mig själv till en rad saker som inte har varit bra för mig. Jag är en mästare på att hålla masken och tvinga fram än det ena än det andra. För mig har det varit/är det oförståerligt hur man fungerar utan att tvinga sig till allt, kan man alltså bara göra saker utan att pusha sig själv till utmattning? Denna ständiga oro för allt och alla gör att jag fastnar i mitt ältande och måste tvinga mig därifrån för att göra andra saker, gå på toa, jobba, gå på fest, duscha, ja, vad som helst... Den ständiga oron och rastlösheten har jag ett namn på idag, GAD - generaliserat ångestsyndrom (Läs mer här).

Det senaste halvåret har det på sätt och vis blivit bättre. Jag har knappt haft några självmordstankar, vilket är en befrielse. Jag behöver alltså inte tvinga mig till att vinna över självmordstankarna varje dag. Det har gett mer energi till annat. Till att ta itu med andra tankar, bena ut dem, försöka acceptera dem och försöka gå vidare.

Det är i dena utbening av tankar som ordet tvång kommer tillbaka. Fast nu i formen av en diagnos, ett tillstånd, en sjukdom... OCD - tvångssyndrom (Läs mer här). För mig har en person med tvångssyndrom varit en person som tvättar sig överdrivet mycket eller kollar så dörren är låst många gånger innan personen kan gå. Detta gör inte jag, alltså har tanken aldrig slagit mig att jag skulle kunna passa in i detta syndrom, eller snarare syndromet i mig. Men när självmordstankarna har skingrats och andra tankar kan ta större plats, har jag insett hur mycket mitt liv påverkas av mitt ältande och grubblande samt vilka tricks jag tar till för att dämpa min ångest. Mina tvång är flera, det största är att jag räknar. Jag som inte är bra på matte, lägger alltså otroligt mycket tid och kraft på att räkna. Räkna bort ångest.

Jag kan meddela att det inte fungerar i längden... Om det var någon som trodde det. Så, nu väntar en tuff höst med intensivt arbete i terapin för att orka befinna mig i olika känslor och framförallt i min ångest - utan att räkna, kontrollera, eller något annat smidigt trick för att fly ifrån känslan här och nu.

GAD och OCD försvinner inte, men mitt liv kan bli lättare att leva. Och nu, när jag börjar inse att jag faktiskt vill leva, då ska jag ta mig tusan kämpa!