För några år sedan, när jag var hemma med bebis, hoppade jag över en fest för att jag helt enkelt inte orkade ta mig dit. Trots att det var nära och festdeltagarna trevliga. Efteråt pratade jag med värdinnan för partajet och sa som det var, att jag helt enkelt inte orkade! Hon har barn sedan tidigare och jag frågade henne därför HUR i sjuttan man ska orka med ett socialt liv när man har en bebis? Svaret från henne blev: man tvingar sig.
Då såg jag ett mönster i mitt liv. Det som jag tidigare hade anat och inte kunnat sätta ord på blev plötsligt solklart... Jag tvingar ju mig för tusan till allt! Hur ska jag kunna tvinga mig en växel till? Under väldigt lång tid har jag tvingat mig själv till en rad saker som inte har varit bra för mig. Jag är en mästare på att hålla masken och tvinga fram än det ena än det andra. För mig har det varit/är det oförståerligt hur man fungerar utan att tvinga sig till allt, kan man alltså bara göra saker utan att pusha sig själv till utmattning? Denna ständiga oro för allt och alla gör att jag fastnar i mitt ältande och måste tvinga mig därifrån för att göra andra saker, gå på toa, jobba, gå på fest, duscha, ja, vad som helst... Den ständiga oron och rastlösheten har jag ett namn på idag, GAD - generaliserat ångestsyndrom (Läs mer här).
Det senaste halvåret har det på sätt och vis blivit bättre. Jag har knappt haft några självmordstankar, vilket är en befrielse. Jag behöver alltså inte tvinga mig till att vinna över självmordstankarna varje dag. Det har gett mer energi till annat. Till att ta itu med andra tankar, bena ut dem, försöka acceptera dem och försöka gå vidare.
Det är i dena utbening av tankar som ordet tvång kommer tillbaka. Fast nu i formen av en diagnos, ett tillstånd, en sjukdom... OCD - tvångssyndrom (Läs mer här). För mig har en person med tvångssyndrom varit en person som tvättar sig överdrivet mycket eller kollar så dörren är låst många gånger innan personen kan gå. Detta gör inte jag, alltså har tanken aldrig slagit mig att jag skulle kunna passa in i detta syndrom, eller snarare syndromet i mig. Men när självmordstankarna har skingrats och andra tankar kan ta större plats, har jag insett hur mycket mitt liv påverkas av mitt ältande och grubblande samt vilka tricks jag tar till för att dämpa min ångest. Mina tvång är flera, det största är att jag räknar. Jag som inte är bra på matte, lägger alltså otroligt mycket tid och kraft på att räkna. Räkna bort ångest.
Jag kan meddela att det inte fungerar i längden... Om det var någon som trodde det. Så, nu väntar en tuff höst med intensivt arbete i terapin för att orka befinna mig i olika känslor och framförallt i min ångest - utan att räkna, kontrollera, eller något annat smidigt trick för att fly ifrån känslan här och nu.
GAD och OCD försvinner inte, men mitt liv kan bli lättare att leva. Och nu, när jag börjar inse att jag faktiskt vill leva, då ska jag ta mig tusan kämpa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar