10. har gjort det!

Idag fick jag nog. Jag bad min chef om några minuters uppmärksamhet i avskildhet och berättade hur jag mår.

På vägen till jobbet bestämde jag mig att det skulle ske och gick igenom vad jag ville säga och hur. Det kändes bra, jag kände mig peppad och stark.

Mitt emot min förstående chef som tittar mig i ögonen brast det totalt. Jag hann säga ungefär tre ord... jo, min psykiska hälsa är inte så bra... Sen kom tårarna. Det var två timmar sen och jag har inte slutat böla än.

Att bli medveten om sina svårigheter och diagnoser är bra. Att acceptera dem är svårt! Men jag har ÄNTLIGEN tagit ett första steg. Efter att ha suttit på jobbet och försökt svara på mail och storggråta samtidigt gav jag upp och åkte hem. Har också sagt till att jag kommer vara borta imorgon.

Det är bra. Det är ett första myrsteg. I eftermiddag ska jag till min psykolog, hoppas han har fyllt på näsduksförrådet!