Idag hittade jag till Kaosbloggen och måste genast skriva om denna underbara blogg. En man med ADD som lever ihop med en kvinna utan ADD. Om livet tillsammans med varandra och med bokstäverna.
Jag gråter av lycka och känner mig alldeles pirrig. Det finns fler som jag!!! Det finns fler som tar sig till stan på ett sätt och kommer hem på ett annat, fler som handlar mat till ett recept men lagar något helt annat och så vidare...
Så har jag tagit ett stort beslut. Vilket inte alls hänger ihop med bloggen ovan, att läsa dess inlägg idag på morgonen har bara bekräftat att jag är rätt ute. Enligt mig har mina svårigheter (bokstäver, förvirring eller vad det än må vara) varit ett problem för mig sedan i tonåren. Kanske innan dess också, men då funkade det... Jag har sedan dess använt mig av olika strategier, tekniker, mediciner och stöd för att komma vidare. Om vi räknar bort några månader, halvår hit och dit som har funkat okej så blir det väl ungefär en 15 år som inte har funkat okej. Gemensamt för dessa 15 år är att köra på. Att må dåligt och inte få ihop livet och inte vilja leva. Men att ändå köra på, helst lägga till några extra aktiviteter. Om man redan pluggar på heltid så varför inte jobba som volontär, jobba extra i vården, vara engagerad i en förening och festa som en galning också? Om man har gått i väggen, legat drogad på akutpsyk i några dygn, för att sedan bli hemhämtad av sina föräldrar... Då börjar man ett nytt jobb, så man inte ska behöva vara sjukskriven (självklart ett timvik med möjlighet till att arbeta i princip dygnet runt...) och samtidigt starta en volontärverksamhet och ta hand om sin ensamma släkting. Och så vidare och så vidare...
Nu får det fan i mig vara bra! Jag har ett jobb och jag har en familj. Jag kan inte se hur någon av dessa instanser vinner på att jag är aktiv 24 timmar om dygnet. Eller ja, i organisationen jag arbetar skulle det nog gillas, men det skiter jag helt i nu. JAG vill må bra och få ordning på torpet! JAG har insett att det som verkligen, verkligen betyder något är min familj. Hur jag än vrider och vänder på det så fastnar jag vid min underbara sambo och son, mina föräldrar, syskon och vänner. Det är med dem som jag vill orka!
I nuläget lägger jag all energi på att att orka hålla fasaden uppe på jobbet, att finnas där för mina besökare, kollegor och för organisationen. Jag gillar mitt jobb väldigt mycket, mina kollegor likaså. Men jag är inte längre villig att lägga all energi där, för att sedan vara ett vrak med dem jag älskar.
Som mamma är min tanke att jag ibland måste välja bort mitt barn för att må bättre. Om jag till exempel ger mig ut och springer någon gång i veckan, istället för att leka med min son den timmen, blir jag faktiskt en bättre mamma. För då kommer jag att orka med alla de andra timmarna som vi leker. Orka att vara uppmärksam och delaktig i leken.
Nu har jag spottat ut en massa ord, i ingen ordning men med en ärlighet. Har under tiden lyckats kolla mailen, dricka kaffe, smsa, spela ett spel på mobilen, hämtat vatten, läst ett inlägg på en blogg, läst om ADD på en annan blog, glömt att jag hade vatten och skulle hämta nytt, på vägen till köket såg jag tvätt, bar den till tvättkorgen, blev sugen på kaffe, behövde kolla min mail (som redan var kollad kom jag på när jag loggade in), såg kaffekoppen (tom men varm, jag har alltså druckti upp kaffet), hittar vattenglaset och dricker upp det, hittar denna sidan och kommer ihåg att jag skrev på ett blogginlägg och här är jag nu...
Problem med uppmärksamheten, JAG?? he he... Nu ska jag samla mig lite och försöka planera framåt, för hur JAG vill ha det. För när de gamla fasaderna rivs, då visar sig svårigheterna vääldigt mycket och det är dags för mig att börja om, hålla kvar vid det som fungerar och strunta i det som inte fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar