Idag kom jag hela vägen in på min psykologs rum innan tårarna rann. Det höll på att brista redan från entren och in genom korridorerna. Suck.
Hur som haver, vi gjorde en plan. En plan för hur jag ska kunna klara semestern. (förra året ledde semestern till tre månaders sjukskrivning) Det känns bra, det var en stor sten som föll!
Nu måste jag se till att göra en plan och att våga prata med min sambo om att jag måste ha en plan. Det är jobbigt! Han tycker det är skönt att slippa planera och strukturera, då är han ledig och slappnar av. Och jag går sönder utan planering och struktur. Hur fanken kan man mötas på mitten då??!!
Visar inlägg med etikett Terapi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Terapi. Visa alla inlägg
onsdag 27 juni 2012
52. om väntan (del femtioelva)
Denna eviga väntan. Alla väntar på sommaren och semestern. Jag väntar på en förklaring, kanske (troligtvis/förhoppningsvis) en diagnos. Det känns som livet inom psykiatrin och vården är en evig väntan. Köer hit, köer dit. Så vips har du blivit bortglömd i en kö eller att läkaren glömde skicka ett recept och saker tar längre tid.
JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!
Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.
Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.
Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.
____________________________________________________________________________
JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!
Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.
Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.
Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.
____________________________________________________________________________
Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/
söndag 27 maj 2012
42. om läget...
Helt plötsligt kom lusten att skriva av mig i detta forum. Men innan jag började skriva så kikade jag in hos "Add-Cilla" och läste hennes inlägg från igår. Jag fnissar lite, för inlägget är ungefär detsamma som det jag hade tänkt formulera... Läs det HÄR
Hur som haver, förutom en trötthet som kan liknas vid att vara gravid (i början av mina graviditeter har jag somnat på stående fot, lagt mig kl 20 på kvällen, somnar överallt osv...), känns maj månad som en enda lång väntan. Väntan på utredning.
Jag har gjort den första delen, den som ofta kallas för intelligenstest. Det var kul! Eller ja, delarna med matriser, klossar och allt som har med bilder och mönster att göra. De övningarna bekräftar verkligen mitt sätt att tänka, hur jag kategoriserar saker i ett system och sätter ramar kring dem. Om det inte går fungerar det väldigt dåligt för mig. Så var det övningarna som fokuserar på minnet. Ojsan, där tog det emot vill jag lova! Med gråten i halsen stapplade jag fram några siffror och bokstäver och var inte alls bekväm. Det blev också ett bekräftande av hur jag fungerar.... Det ska bli rysligt spännande att se resultaten!
Men... detta var nu 2 och en halv vecka sedan och jag vill bara vidare. Ta nästa steg i utredningen och komma närmare ett resultat. Tyvärr kommer ju sommaren närmare och närmare och det är ju så att alla ska ha semester... Det vore väldigt skönt att kunna gå på semester med ett färdigt resultat!!
Jag har tänkt mycket på hur olika diagnoskriterier för ADHD stämmer in på mig eller inte gör det... Om och om igen har jag (mycket tack vare min psykolog!!!) insett hur mycket av dessa som sitter på insidan av mig. Förra terapisessionen pratade vi om gränsdragning och kom in på hur jag påverkas av andra människors känslor. Jag kan liksom inte släppa att mina nära och kära mår dåligt, det sänker mig också och jag vet inte hur jag ska hantera det. Efter att vi hade pratat en stund (och jag har utvecklat mina funderingar om att inte kunna släppa andras känslolägen + en rad annat) säger psykologen att det är ett tecken på uppmärksamhetsproblem. Vips! Så öppnade sig ett helt nytt sätt att se på saken. Självklart finns ju problemen kvar, men jag kan se dem från ett annat perspektiv. Underbar känsla att ta sig framåt i problemområden som har funnits i en sisådär 25-30 år!!!
Mina tankar finns, de kan jag inte ta bort och vill inte det heller. Men jag kan bestämma hur jag vill hantera dem! De älskade mindfullnessövningarna hjälper mig mycket. Så, nu kör vi igenom denna dagen också!
___________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
Hur som haver, förutom en trötthet som kan liknas vid att vara gravid (i början av mina graviditeter har jag somnat på stående fot, lagt mig kl 20 på kvällen, somnar överallt osv...), känns maj månad som en enda lång väntan. Väntan på utredning.
Jag har gjort den första delen, den som ofta kallas för intelligenstest. Det var kul! Eller ja, delarna med matriser, klossar och allt som har med bilder och mönster att göra. De övningarna bekräftar verkligen mitt sätt att tänka, hur jag kategoriserar saker i ett system och sätter ramar kring dem. Om det inte går fungerar det väldigt dåligt för mig. Så var det övningarna som fokuserar på minnet. Ojsan, där tog det emot vill jag lova! Med gråten i halsen stapplade jag fram några siffror och bokstäver och var inte alls bekväm. Det blev också ett bekräftande av hur jag fungerar.... Det ska bli rysligt spännande att se resultaten!
Men... detta var nu 2 och en halv vecka sedan och jag vill bara vidare. Ta nästa steg i utredningen och komma närmare ett resultat. Tyvärr kommer ju sommaren närmare och närmare och det är ju så att alla ska ha semester... Det vore väldigt skönt att kunna gå på semester med ett färdigt resultat!!
Jag har tänkt mycket på hur olika diagnoskriterier för ADHD stämmer in på mig eller inte gör det... Om och om igen har jag (mycket tack vare min psykolog!!!) insett hur mycket av dessa som sitter på insidan av mig. Förra terapisessionen pratade vi om gränsdragning och kom in på hur jag påverkas av andra människors känslor. Jag kan liksom inte släppa att mina nära och kära mår dåligt, det sänker mig också och jag vet inte hur jag ska hantera det. Efter att vi hade pratat en stund (och jag har utvecklat mina funderingar om att inte kunna släppa andras känslolägen + en rad annat) säger psykologen att det är ett tecken på uppmärksamhetsproblem. Vips! Så öppnade sig ett helt nytt sätt att se på saken. Självklart finns ju problemen kvar, men jag kan se dem från ett annat perspektiv. Underbar känsla att ta sig framåt i problemområden som har funnits i en sisådär 25-30 år!!!
Mina tankar finns, de kan jag inte ta bort och vill inte det heller. Men jag kan bestämma hur jag vill hantera dem! De älskade mindfullnessövningarna hjälper mig mycket. Så, nu kör vi igenom denna dagen också!
___________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
torsdag 12 april 2012
38. Mina tankar för dagen...
Jag har sedan i höstas varit, enligt mig, cool i tanken att en ADHD/ADD diagnos inte spelar så stor roll för mig. Huvudsaken är att jag inser vem jag är och vilka mina behov är, inte vad för bokstäver som står på ett papper...
Imorgon ska jag på bedömningssamtal inför eventuell utredning och nu är nagelbanden upptuggade av nervositet. Helt plötsligt blir det verklighet. Imorgon ska jag bli bedömd. Och detta är bara första steget, sen kommer ännu en väntan på att få veta OM det blir en utredning eller inte. Om det blir en utredning kommer sedan väntan nummer två, på att den verkligen ska göras. Sen kommer väntan på ett resultat. Och sen.... kan jag förhålla mig till resultatet.
När jag besökte min psykolog idag smilade han lite och sa att mina tankar i alla fall bekräftar att diagnosen GAD finns hos mig... Och jag smilade tillbaka och höll med. He he.. Det känns konstigt, men bra, att de där bokstäverna (GAD och OCD) finns på papper. För då finns det en förklaring till varför jag är som jag är, i alla fall vissa delar av mig.
Håll tummarna imorgon för att jag är tillräckligt dålig för att kunna få möjligheten att bli tillräckligt bra!
Imorgon ska jag på bedömningssamtal inför eventuell utredning och nu är nagelbanden upptuggade av nervositet. Helt plötsligt blir det verklighet. Imorgon ska jag bli bedömd. Och detta är bara första steget, sen kommer ännu en väntan på att få veta OM det blir en utredning eller inte. Om det blir en utredning kommer sedan väntan nummer två, på att den verkligen ska göras. Sen kommer väntan på ett resultat. Och sen.... kan jag förhålla mig till resultatet.
När jag besökte min psykolog idag smilade han lite och sa att mina tankar i alla fall bekräftar att diagnosen GAD finns hos mig... Och jag smilade tillbaka och höll med. He he.. Det känns konstigt, men bra, att de där bokstäverna (GAD och OCD) finns på papper. För då finns det en förklaring till varför jag är som jag är, i alla fall vissa delar av mig.
Håll tummarna imorgon för att jag är tillräckligt dålig för att kunna få möjligheten att bli tillräckligt bra!
tisdag 20 mars 2012
35. Om att komma av sig
Har helt kommit av mig känns det som. En envis förkylning för mig och resten av familjen och en pencillinkur på det gör att jag är rättså mör vill jag lova!
Men så fick jag ett himla trevligt mail från Hjärnkoll om att jag numera kan titulera mig som en av deras samarbetspartners i form av bloggare. Himla trevligt! Kika gärna in på deras hemsida, det finns mycket information och många bra bloggtips.
Mitt psykiska mående har gått hand i hand med den fysiska hälsan, det vill säga sisådär. Men så var jag på terapi i förra veckan igen (efter att ha fått ställa in då febern kom rusande) och vips så lyftes jag ett snäpp. För mig är det en av de största poängerna med terapin, att bli påmind om att jag är jag. Det är svårt att fly från sina svårigheter om man en gång i veckan ska prata om dem i 50 minuter...
Mina tvång blir bättre och bättre, men det är fortfarande så att jag upptäcker nya saker hos mig själv så fort något annat lugnar ner sig. Det kan vara tufft och blir för mig lätt negativt! Ett exempel är nu i terapin, jag har varit låg en period och haft svårt att motivera mig till att få något gjort, inte orkat mycket överhuvudtaget. Men så kom terapisessionen och dess hemuppgifter. Och vips så gör jag saker. Jag gör mina hemuppgifter och lyfts av att klara dem. Jag får ramar och då kan jag köra på hur långt som helst känns det...
Det negativa är att jag då blir nedstämd för att jag inte kan klara saker själv. Jag skulle så gärna vilja klara mig själv! Detta är ett hjärnspöke som jag har brottats med i hela mitt liv, enligt mina föräldrar började det väl ungefär vid befruktningen ;) Det är svårt, riktigt svårt, att acceptera mig för den jag är och alla delar av mig. Men nu har jag ork, så tänker jag ge mig själv ytterligare en hemuppgift. ACCEPTANS. Att öva mig på att acceptera mig själv och mina svårigheter är ingen ny övning för mig, men banne mig att jag behöver repetera den!
Men så fick jag ett himla trevligt mail från Hjärnkoll om att jag numera kan titulera mig som en av deras samarbetspartners i form av bloggare. Himla trevligt! Kika gärna in på deras hemsida, det finns mycket information och många bra bloggtips.
Mitt psykiska mående har gått hand i hand med den fysiska hälsan, det vill säga sisådär. Men så var jag på terapi i förra veckan igen (efter att ha fått ställa in då febern kom rusande) och vips så lyftes jag ett snäpp. För mig är det en av de största poängerna med terapin, att bli påmind om att jag är jag. Det är svårt att fly från sina svårigheter om man en gång i veckan ska prata om dem i 50 minuter...
Mina tvång blir bättre och bättre, men det är fortfarande så att jag upptäcker nya saker hos mig själv så fort något annat lugnar ner sig. Det kan vara tufft och blir för mig lätt negativt! Ett exempel är nu i terapin, jag har varit låg en period och haft svårt att motivera mig till att få något gjort, inte orkat mycket överhuvudtaget. Men så kom terapisessionen och dess hemuppgifter. Och vips så gör jag saker. Jag gör mina hemuppgifter och lyfts av att klara dem. Jag får ramar och då kan jag köra på hur långt som helst känns det...
Det negativa är att jag då blir nedstämd för att jag inte kan klara saker själv. Jag skulle så gärna vilja klara mig själv! Detta är ett hjärnspöke som jag har brottats med i hela mitt liv, enligt mina föräldrar började det väl ungefär vid befruktningen ;) Det är svårt, riktigt svårt, att acceptera mig för den jag är och alla delar av mig. Men nu har jag ork, så tänker jag ge mig själv ytterligare en hemuppgift. ACCEPTANS. Att öva mig på att acceptera mig själv och mina svårigheter är ingen ny övning för mig, men banne mig att jag behöver repetera den!
onsdag 29 februari 2012
32. om splittring
Jag är så galet splittrad just nu! Tankarna flyger fram, fortare än jag hinner med. På jobbet är det stressigt, min värk i kroppen är snart olidlig och jag är förvirrad.
Vad är balans i livet för mig? Ingen aning, eftersom jag aldrig har varit där. Hm... Ska till min psykolog i eftermiddag, det är efterlängtat vill jag lova. Samtidigt skräckinjagande, för hos honom kan jag inte värja mot mig själv. Det är fruktansvärt jobbigt, men ack så nyttigt.
Slut på svammlet, åter till något annat. Vad det nu var jag höll på med...
Vad är balans i livet för mig? Ingen aning, eftersom jag aldrig har varit där. Hm... Ska till min psykolog i eftermiddag, det är efterlängtat vill jag lova. Samtidigt skräckinjagande, för hos honom kan jag inte värja mot mig själv. Det är fruktansvärt jobbigt, men ack så nyttigt.
Slut på svammlet, åter till något annat. Vad det nu var jag höll på med...
söndag 11 december 2011
23. tvinga-tvång-tvångad?!
Tvången stör mig i vardagen, men jag jobbar stenhårt med att förebygga och att tagga ner när jag upptäcker att jag har fastnat i tvångspiralen. Eftersom jag har övat på att bli arg på mig själv för att jag håller på med dessa eviga dämpa-rastlöshet-oro-känslor-momenten i ganska många år, är det svårt att lära om. Att tänka nu räknade jag och sen lägga ner tankeverksamheten istället för att anklaga mig själv för att vara idiot... Det är svårt!
Så är det de där med tvång som jag måste göra, men i meningen att tvinga mig själv till saker. Är så evigt less på att alltid behöva tvinga sig själv till saker. Att det inte sker naturligt... Imorgon är det måndag och arbetsdag, jag känner att det enda jag vill göra är att stanna hemma, kolla på film, läsa en bok eller inte ens stiga upp ur sängen. Säkert något som många känner, men att alltid, alltid behöva tvinga sig till saker tar på krafterna. En liten push framåt vore skönt ibland.
Inser mer och mer hur fint mina beteenden passar in i en ADHD/ADD mall. Känns bra på ett sätt, att få förklarat en hel del saker och kunna stanna i processen att ta reda på vad katten som är fel på mig. Känns mindre bra att jag då måste acceptera läget, att faktiskt stanna upp, det är ju inget vanligt för mig...
Så är det de där med tvång som jag måste göra, men i meningen att tvinga mig själv till saker. Är så evigt less på att alltid behöva tvinga sig själv till saker. Att det inte sker naturligt... Imorgon är det måndag och arbetsdag, jag känner att det enda jag vill göra är att stanna hemma, kolla på film, läsa en bok eller inte ens stiga upp ur sängen. Säkert något som många känner, men att alltid, alltid behöva tvinga sig till saker tar på krafterna. En liten push framåt vore skönt ibland.
Inser mer och mer hur fint mina beteenden passar in i en ADHD/ADD mall. Känns bra på ett sätt, att få förklarat en hel del saker och kunna stanna i processen att ta reda på vad katten som är fel på mig. Känns mindre bra att jag då måste acceptera läget, att faktiskt stanna upp, det är ju inget vanligt för mig...
fredag 9 december 2011
22. om terapi
Just nu är det tungt i terapin. Tungt på ett bra sätt, jag måste bara orka igenom det tunga för att komma någonstans. Har sagt det förut och säger det igen, det är BRA att vara medveten om sina problem för då kan man göra något åt dem. Men det är samtidigt förbannat jobbigt att bli medveten om sina problem! Efter gårdagens session hos psykologen var jag som vanligt rödgråten, helt slut, men samtidigt lättad. Då insåg jag en sak...
Terapi är som massage för hjärnan. Det gör ont så jag vill skrika och gråta, men samtidigt är det så skönt. Jag får träningsvärk i hjärnan och håller jag inte igång den mellan sessionerna så blir jag stel.
Terapi är som massage för hjärnan. Det gör ont så jag vill skrika och gråta, men samtidigt är det så skönt. Jag får träningsvärk i hjärnan och håller jag inte igång den mellan sessionerna så blir jag stel.
tisdag 22 november 2011
21. att ha hemläxa och bokstavsdiskussioner
Två veckor till nästa besök hos psykologen. Hemuppgiften blir att tänka på följande:
En bekant till mig har flertalet gånger sagt till mig att jag absolut inte kan ha någon ADHD-diagnos, med eller utan H. Det känns kontigt att det som andra ser hos mig är tvärtemot det jag upplever inom mig.
Eller är det så att jag faktiskt inte har några problem alls, att jag bara överdriver och måste rycka upp mig, ta mig i kragen, sluta grubbla och oroa mig och inte tänka så mycket? Tack men nej tack, jag har hört dessa råd så många gånger att jag spyr. Inte fanken säger du till en diabetiker att det är väl bara att skärpa sig och producera lite mer insulin, så går allt bättre. Nej, det gör du inte. För diabetikern kan bevisa sin sjukdom genom att lämna blodprover som analyseras och som kan jämföras med andra. Det kan inte jag, jag kan bara jämföra med mig själv. Och jag skiter i vilka bokstäver som står i mina papper, men jag vill faktiskt ha en utgångspunkt i mitt förhållningssätt till mig själv. En diabetiker tar sitt insulin för att överleva. Jag kämpar mot min ångest, oro och rastlöshet 24 timmar om dygnet, men det är svårt att veta vad jag ska göra för att överleva.
Kanske ska jag börja med den där listan av ord och uppmaningar....
- acceptans
- mindfulness
- prioritera mig själv
- släppa andras problem, visa tilltro till deras egen lösningsförmåga
En bekant till mig har flertalet gånger sagt till mig att jag absolut inte kan ha någon ADHD-diagnos, med eller utan H. Det känns kontigt att det som andra ser hos mig är tvärtemot det jag upplever inom mig.
Eller är det så att jag faktiskt inte har några problem alls, att jag bara överdriver och måste rycka upp mig, ta mig i kragen, sluta grubbla och oroa mig och inte tänka så mycket? Tack men nej tack, jag har hört dessa råd så många gånger att jag spyr. Inte fanken säger du till en diabetiker att det är väl bara att skärpa sig och producera lite mer insulin, så går allt bättre. Nej, det gör du inte. För diabetikern kan bevisa sin sjukdom genom att lämna blodprover som analyseras och som kan jämföras med andra. Det kan inte jag, jag kan bara jämföra med mig själv. Och jag skiter i vilka bokstäver som står i mina papper, men jag vill faktiskt ha en utgångspunkt i mitt förhållningssätt till mig själv. En diabetiker tar sitt insulin för att överleva. Jag kämpar mot min ångest, oro och rastlöshet 24 timmar om dygnet, men det är svårt att veta vad jag ska göra för att överleva.
Kanske ska jag börja med den där listan av ord och uppmaningar....
onsdag 24 augusti 2011
12. tankar om ett läkarbesök
Idag kl. 9.10 hade jag en tid hos en läkare på min vårdcentral, denna tid fick jag förra fredagen. Det var inte min vanliga läkare (läs ovanlig, för detta är en kvinna som ser mig i ögonen, lyssnar på mig och tar mig på allvar, trots att jag inte alltid själv vet vad jag dillar om), för hon är på semester. Detta fick jag också reda på i fredags och panikade rätt länge för detta. Jag upplevde alla hemska läkarbesök sen 1999, hemskt bemötande, bara fokus på medicin och ingen som lyssnar. Så sa jag STOPP till mig själv. Ajabaja, inte leva i dåtid, inte spekulera i hur framtiden kommer bli. Här och nu! Vad kan jag göra inför läkarbesöket för att göra det så bra som möjligt? Jo, jag kan formulera min smärta och min önskan om hjälp. (Här kommer ett till STOPP, för det här är stora grejer. Att JAG själv kan tänka stopp och be om hjälp, det har liksom knappt aldrig hänt förut!)
Så jag har tänkt efter, inte grubblat utan bara tänkt på hur jag ska ta mig fram i livet den närmaste tiden. Så blev min önskan: att vara helt sjukskriven resten av denna veckan + hela nästa. Därefter arbeta 50% i några veckor, för att sedan gå upp till 75% , med slutmålet att kunna jobba 100% igen. För första gången någonsin har jag hittat min handbroms och vill dra i den. Hårt, för att effekterna ska sitta i länge.
Så... vad hände kl. 9.10? Läkaren tar emot mig, jag börjar berätta hur det här året har varit. Då meddelar han att han har läst i min journal. Skönt tänker jag, då hänger han med! Jag berättar hur jag mår nu, om ångest, trötthet och ledsamhet. Om hur underbar terapin är, men hur mycket som väcks inom mig... Om mina diagnoser GAD och OCD och om en kommande ADHD utredning. Läkaren frågar lite om mitt jobb, om min familjesituation... När jag säger att jag är så oändligt trött frågar han om jag inte har haft semester? Jo, det hade jag. Han hummar, slår lite på datorn, letar upp en bok som han också slår i. Frågar om jag tar min medicin varje dag? Ja, det gör jag. Samma dos som när jag började ja. Då frågar han: Tror du att det hjälper med mer medicin? Vad ska jag svara tänker jag, ingen aning blir svaret. Medicinen har hjälpt mig i vår, men det är svårt att veta vad som är vad också! Han hummar lite till och frågar vad jag vill. Jag berättar då om min plan, att vara borta från jobbet helt för att vila och arbeta vidare med de tekniker som jag får med mig från terapin, för att sedan kunna komma tillbaka i lugnt tempo till jobbet. Då tar han fram sin almanacka, hummandes och kollar datum.
9.35 går jag ut ur läkarens rum. Läkaren har då hunnit gäspa 4-5 gånger under mitt besök, några gånger helt öppet, några gånger försökte han dölja det med handen. Han har fixat en sjukskrivning i en vecka, sen får jag jobba halvtid i en och en halv. Tårarna bränner bakom ögonlocken, kroppen är så spänd att jag har svårt att gå normalt. Tankarna snurrar, ångesten är enorm och tvångstankarna och handlingarna är igång till max.
Som tur väl var hade jag kl. 10.00 en tid hos min psykolog. Jag lyckades på något sätt ta mig det med hjälp av min cykel, vet knappt vilken väg jag tog, vet bara att jag valde en lite ödsligare väg sista biten, eftersom tårarna forsade. Efter att ha gråtit hysteriskt på toaletten innan besöket, kom tårfloderna igen inne på hans rum. Jag berättade vad som hade hänt och vi jobbade vidare...
Jag är så innerligt förbannad på att mina svårigheter, min smärta och mitt lidande inte syns eller räknas som något allvarligt. Jag klarar mig för bra i livet för att få den hjälp jag behöver. Ibland tänker jag att det skulle kanske vara lättare att få hjälp om jag hade några självmordsförsök med mig i bagaget och inte skötte mitt barn... Men det är ju inte jag. Jag kan så mycket, jag behöver bara hjälp med att göra det jag kan!!!
Så jag har tänkt efter, inte grubblat utan bara tänkt på hur jag ska ta mig fram i livet den närmaste tiden. Så blev min önskan: att vara helt sjukskriven resten av denna veckan + hela nästa. Därefter arbeta 50% i några veckor, för att sedan gå upp till 75% , med slutmålet att kunna jobba 100% igen. För första gången någonsin har jag hittat min handbroms och vill dra i den. Hårt, för att effekterna ska sitta i länge.
Så... vad hände kl. 9.10? Läkaren tar emot mig, jag börjar berätta hur det här året har varit. Då meddelar han att han har läst i min journal. Skönt tänker jag, då hänger han med! Jag berättar hur jag mår nu, om ångest, trötthet och ledsamhet. Om hur underbar terapin är, men hur mycket som väcks inom mig... Om mina diagnoser GAD och OCD och om en kommande ADHD utredning. Läkaren frågar lite om mitt jobb, om min familjesituation... När jag säger att jag är så oändligt trött frågar han om jag inte har haft semester? Jo, det hade jag. Han hummar, slår lite på datorn, letar upp en bok som han också slår i. Frågar om jag tar min medicin varje dag? Ja, det gör jag. Samma dos som när jag började ja. Då frågar han: Tror du att det hjälper med mer medicin? Vad ska jag svara tänker jag, ingen aning blir svaret. Medicinen har hjälpt mig i vår, men det är svårt att veta vad som är vad också! Han hummar lite till och frågar vad jag vill. Jag berättar då om min plan, att vara borta från jobbet helt för att vila och arbeta vidare med de tekniker som jag får med mig från terapin, för att sedan kunna komma tillbaka i lugnt tempo till jobbet. Då tar han fram sin almanacka, hummandes och kollar datum.
9.35 går jag ut ur läkarens rum. Läkaren har då hunnit gäspa 4-5 gånger under mitt besök, några gånger helt öppet, några gånger försökte han dölja det med handen. Han har fixat en sjukskrivning i en vecka, sen får jag jobba halvtid i en och en halv. Tårarna bränner bakom ögonlocken, kroppen är så spänd att jag har svårt att gå normalt. Tankarna snurrar, ångesten är enorm och tvångstankarna och handlingarna är igång till max.
Som tur väl var hade jag kl. 10.00 en tid hos min psykolog. Jag lyckades på något sätt ta mig det med hjälp av min cykel, vet knappt vilken väg jag tog, vet bara att jag valde en lite ödsligare väg sista biten, eftersom tårarna forsade. Efter att ha gråtit hysteriskt på toaletten innan besöket, kom tårfloderna igen inne på hans rum. Jag berättade vad som hade hänt och vi jobbade vidare...
Jag är så innerligt förbannad på att mina svårigheter, min smärta och mitt lidande inte syns eller räknas som något allvarligt. Jag klarar mig för bra i livet för att få den hjälp jag behöver. Ibland tänker jag att det skulle kanske vara lättare att få hjälp om jag hade några självmordsförsök med mig i bagaget och inte skötte mitt barn... Men det är ju inte jag. Jag kan så mycket, jag behöver bara hjälp med att göra det jag kan!!!
onsdag 17 augusti 2011
10. har gjort det!
Idag fick jag nog. Jag bad min chef om några minuters uppmärksamhet i avskildhet och berättade hur jag mår.
På vägen till jobbet bestämde jag mig att det skulle ske och gick igenom vad jag ville säga och hur. Det kändes bra, jag kände mig peppad och stark.
Mitt emot min förstående chef som tittar mig i ögonen brast det totalt. Jag hann säga ungefär tre ord... jo, min psykiska hälsa är inte så bra... Sen kom tårarna. Det var två timmar sen och jag har inte slutat böla än.
Att bli medveten om sina svårigheter och diagnoser är bra. Att acceptera dem är svårt! Men jag har ÄNTLIGEN tagit ett första steg. Efter att ha suttit på jobbet och försökt svara på mail och storggråta samtidigt gav jag upp och åkte hem. Har också sagt till att jag kommer vara borta imorgon.
Det är bra. Det är ett första myrsteg. I eftermiddag ska jag till min psykolog, hoppas han har fyllt på näsduksförrådet!
På vägen till jobbet bestämde jag mig att det skulle ske och gick igenom vad jag ville säga och hur. Det kändes bra, jag kände mig peppad och stark.
Mitt emot min förstående chef som tittar mig i ögonen brast det totalt. Jag hann säga ungefär tre ord... jo, min psykiska hälsa är inte så bra... Sen kom tårarna. Det var två timmar sen och jag har inte slutat böla än.
Att bli medveten om sina svårigheter och diagnoser är bra. Att acceptera dem är svårt! Men jag har ÄNTLIGEN tagit ett första steg. Efter att ha suttit på jobbet och försökt svara på mail och storggråta samtidigt gav jag upp och åkte hem. Har också sagt till att jag kommer vara borta imorgon.
Det är bra. Det är ett första myrsteg. I eftermiddag ska jag till min psykolog, hoppas han har fyllt på näsduksförrådet!
onsdag 10 augusti 2011
9. resultat av eftermiddagen
Som ett vrak kom jag in till psykologen, det kändes som jag vägde ett ton eller två... Jag lämnade bygget mycket lättare och med en minskad oro för bokstäver och framtiden.
En så kallad ADD screening gjordes. 40 frågor som poängsätts. Om dina poäng överstiger 55 är en adhd diagnos trolig. Under 55 kan det vara adhd men också annat. Ännu lägre poäng och du är utan bokstäver och lider av åkomman att vara mänsklig :)
Jag fick 63 poäng. Mina största problem finns i uppmärksamheten och känslohanteringen. Inget jag kan säga emot precis!
Nu väntar år av väntan på en utredning. År som ska gå innan jag vet om jag kan få stopp på några radioapparater i skallen o några myror i brallan med annan medicin. Inte så käckt kanske. Men å andra sidan har jag fortsatt tillgång till min psykolog som kör en behandling utifrån den problematik jag har, adhd diagnos eller ej. Och jag står ju i alla fall i kö nu. Det är ett steg längre fram än i morse!
En så kallad ADD screening gjordes. 40 frågor som poängsätts. Om dina poäng överstiger 55 är en adhd diagnos trolig. Under 55 kan det vara adhd men också annat. Ännu lägre poäng och du är utan bokstäver och lider av åkomman att vara mänsklig :)
Jag fick 63 poäng. Mina största problem finns i uppmärksamheten och känslohanteringen. Inget jag kan säga emot precis!
Nu väntar år av väntan på en utredning. År som ska gå innan jag vet om jag kan få stopp på några radioapparater i skallen o några myror i brallan med annan medicin. Inte så käckt kanske. Men å andra sidan har jag fortsatt tillgång till min psykolog som kör en behandling utifrån den problematik jag har, adhd diagnos eller ej. Och jag står ju i alla fall i kö nu. Det är ett steg längre fram än i morse!
8. oro för bokstäver
Idag är det tungt. Har en planerat besök hos min psykolog i eftermiddag, första efter hans fem veckor långa semester. Vi avslutade förra sesionen med att göra en så kallad första screening för adhd. Tjoho! Har ju en del kunskap om adhd och känner igen mig i en del av symptomen, medan andra inte känns alls bekanta. Men om man jämför GAD och OCD med adhd (eller rättare sagt add i mitt fall) ser man direkt att det finns mycket likheter och att det ena inte behöver utesluta det andra.
Sen jag fick min GAD diagnos öppnades världen för mig, ÄNTLIGEN fanns en förklaring till varför jag är som jag är. OCD diagnosen har också förklarat en hel del för mig... Frågan är om jag vill göra en adhd utredning?
Som jag har skrivit om tidigare har jag under de senaste månaderna kommit till insikt med otroligt mycket om mig själv och mina tanke- och handlingsmönster blir tydligare. Jag inser hur otroligt mycket jag kompenserar för olika saker och hur mycket energi jag lägger på att försöka fungera.
Kanske skulle en eventuell add-diagnos kunna hjälpa mig till en medicinering som passar mig och till att ge mig en ökad förståelse för hur jag fungerar och hur jag kanske kan jag sluta kompensera så jääädra mycket.
Jag är så otroligt nervös för mitt besök hos psykologen i eftermiddag. Han är en klippa och jag känner fullt förtroende för honom, det är lugnt. Men mig själv, vad tusan vet jag om mig själv? Och hur mår jag, vad tänker jag och vem är jag? När jag sitter hos min psykolog försöker jag under en timme räta ut dessa frågetecken och det är så galet jobbigt. Ändå vet jag att det är detta jag vill, jag vill ha svaren och hjälpen. Men orkar jag? Suck.
Sen jag fick min GAD diagnos öppnades världen för mig, ÄNTLIGEN fanns en förklaring till varför jag är som jag är. OCD diagnosen har också förklarat en hel del för mig... Frågan är om jag vill göra en adhd utredning?
Som jag har skrivit om tidigare har jag under de senaste månaderna kommit till insikt med otroligt mycket om mig själv och mina tanke- och handlingsmönster blir tydligare. Jag inser hur otroligt mycket jag kompenserar för olika saker och hur mycket energi jag lägger på att försöka fungera.
Kanske skulle en eventuell add-diagnos kunna hjälpa mig till en medicinering som passar mig och till att ge mig en ökad förståelse för hur jag fungerar och hur jag kanske kan jag sluta kompensera så jääädra mycket.
Jag är så otroligt nervös för mitt besök hos psykologen i eftermiddag. Han är en klippa och jag känner fullt förtroende för honom, det är lugnt. Men mig själv, vad tusan vet jag om mig själv? Och hur mår jag, vad tänker jag och vem är jag? När jag sitter hos min psykolog försöker jag under en timme räta ut dessa frågetecken och det är så galet jobbigt. Ändå vet jag att det är detta jag vill, jag vill ha svaren och hjälpen. Men orkar jag? Suck.
tisdag 9 augusti 2011
7. idag är lyckan...
* att jag har dragit ner på untaget av kolhydrater igen efter att ha frossat under semestern och vips så höjs humöret och magen hålls i trim. Me like!
* att jag har gjort mina mindfullnessövningar två dagar i rad, bra jobbat! Fokuset på här och nu börjar smyga sig in i livet igen efter några ångestveckor utan fokus nånstans annat än på oro och grubbel...
* att jag har rört på mig lite mer de sista dagarna efter att ha varit årets latmask under semestern...
Grunden till ett sundare liv är väl för alla människor att äta bra, röra på sig och inte stressa för mycket. För mig är det inte bara nyckeln till ett sundare liv, det är nyckeln till överlevnad! Utan att ha koll på dessa punkter får jag direkt bakslag, jag orkar liksom inte arbeta med mitt mående då och mår istället sämre. Ett klockrent exempel är nu under semestern, då jag helt enkelt har skitit i allt. Vips, så är magkatarren och ledvärken här som ett brev på posten. Och ångesten, grubblandet, ältandet ökar....
Jag har en bra kontakt med en psykolog som jag träffar en gång i veckan, han är kbt-inriktad, vilket passar mig suveränt! Men för att jag ska orka arbeta med mig själv och mitt mående måste verkligen "grunderna" funka. Någon som är likadan?
* att jag har gjort mina mindfullnessövningar två dagar i rad, bra jobbat! Fokuset på här och nu börjar smyga sig in i livet igen efter några ångestveckor utan fokus nånstans annat än på oro och grubbel...
* att jag har rört på mig lite mer de sista dagarna efter att ha varit årets latmask under semestern...
Grunden till ett sundare liv är väl för alla människor att äta bra, röra på sig och inte stressa för mycket. För mig är det inte bara nyckeln till ett sundare liv, det är nyckeln till överlevnad! Utan att ha koll på dessa punkter får jag direkt bakslag, jag orkar liksom inte arbeta med mitt mående då och mår istället sämre. Ett klockrent exempel är nu under semestern, då jag helt enkelt har skitit i allt. Vips, så är magkatarren och ledvärken här som ett brev på posten. Och ångesten, grubblandet, ältandet ökar....
Jag har en bra kontakt med en psykolog som jag träffar en gång i veckan, han är kbt-inriktad, vilket passar mig suveränt! Men för att jag ska orka arbeta med mig själv och mitt mående måste verkligen "grunderna" funka. Någon som är likadan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)