Bortrest

Klockan är 04.09, jag har varit vaken sen runt kl 2. Bebisen vaknade, ammade och somnade om. Mamman ligger kvar med en ångest som river i bröstet...

Vi är på semester. Träffar släkten. Och än en gång inser jag att mina filter inte fungerar. Jag träffar de närmaste här, de som betyder mest. Och när de inte mår bra drabbar det mig som en känslomässig tornado som knockar mig. Ångesten river, tankarna far runt i en enda sörja. 

Vad kan jag göra? Vad är min roll i detta? Svaret blir oftast bara att finnas till och att göra det som åskådare. Det är det logiska svaret. Det som händer hos mig, inom mig, är fullt ångestpåslag. Ingen får må dåligt, allt är mitt fel. Jag är otillräcklig som inte kan lösa allas problem. 

Tankarna mal. Kroppen försvarar sig med allt den sätter igång en klåda som inte är av denna värld och sätter fullt blås på tvången. 

Min energi dras ur mig och jag känner mig som ett kvarglömt äpple. I

Tågresan

Jag tänker mycket i bilder och mitt senaste bildspel rörmin ångest. Framför mig ser jag ett tåg, x2000 som går fort. Varje dag kör detta tåg, oftast långt borta, jag vet och känner att det finns där, men det stör mig inte. När jag mår som bäst är det bara loket som åker för sig själv. Men så ökar ångesten av någon orsak och vagnarna börjar kopplas på. Tåget blir tyngre, men kan fortfarande köra snabbt. Och ju fler vagnar som kopplas på, dessto närmare kommer tåget.

Jag står vid spåret och får kämpa för fullt för att inte gå upp på spåret, för att inte höra hur det närmar sig.  Men ju mer jag kämpar emot och vägrar ta emot tåget på min station, dessto fortare kör det oxh dessto fler vagnar kopplas på. Vagnar som inte ens passar ihop med de andra, men trycks fast och åker med. Sm vagnar som egentligen inte alls kan åka på rälsen, får fart av det långa tåget...

Pang så smäller det, tåget stannar inte fint på stationen, eftersom jag vägrar ta emot det. Istället står jag på spåret och försöker vifta bort det ena sekunden och andra vänder jag ryggen till och hoppas att det ska byta spår när jag inte ser. Det funkar inte och jag blir överkörd.  Totalt mosad av lok och vagnar som har stoppat på mig.

Kanske låter mitt resonemang snurrigt och lite naivt. Men det är när jag ser mina känslor och tankemönster som bilder och sekvenser som jag verkligen kan se sambanden och förstå dem på ett djupare plan. För när jag väl har sett det här tåget dundra fram, så kan jag inte längre gömma mig. Då måste jag ta itu med det verkliga problemet för att kunna ta mig framåt och må bättre.

När det gäller mitt dundrande tåg måste jag lära mig att inte koppla på vagnarna, utan ta emot tåget på min station så fort som möjligt och lasta av vagnarna. Längre fram kanske jag till och med kan lära mig att ställa in loket i garaget och låta det stå där....

Men idag är jag överkörd. Vagnarna har blivit många och jag har ignorerat tåget länge. Så nu måste jag resa mig upp igen, tömma vagnarna och vinka av dem!

68. om strulet..

Det strul som uppstår när inte saker går som de ska är för mig överjävligt jobbigt. Särskilt just nu, när min fysiska hälsa är kass och därmed är orken minimal.

Det är de små sakerna tar som kraft varje dag, att ständigt leta efter saker, att ständigt kolla upp vad det är för dag och vad som står på agendan. När inget får plats eller stannar kvar i skallen skapas också ångest och oro, jag går bara och väntar på att nästa misstag ska ske...Och ångesten, den får på något konstigt vis alltid plats och glöms inte bort.

När jag ibland försöker förklara detta för andra brukar deras reaktion vara men så är det ju för alla. Alla glömmer saker! Även om jag vet att svaret är väl menat gör det mig ledsen. För nej, så mycket har jag förstått av andra att de har det faktiskt inte så här alltid. Alla glömmer och slarvar bort saker, en del mer än andra. Men alla gör det inte femton gånger om dagen. Alla har inte ständig oro och ångest på grund av detta.

Så är det de större sakerna, de som tar ännu mer kraft och ger ännu mer ångest. De saker som att impulsiviteten ibland tar över även hos mig, som mest är impulsiv i tankarna och inte så mycket i handlingarna. Jag kan ibland få en fysisk förnimmelse, ett tryck i huvudet när mina logiska tankar skriker utan att bli hörda, när jag till exempel säger ja till saker fast jag vet att det kommer ställa till det för mig. Igår var en sådan dag, min mentala och fysiska kapacitet var låg. Men hjärnan kokade, tankar flög fram i höga hastigheter och jag kunde nästan känna hur de studsade runt i huvudet och krockade med varandra. Hjärtat slog fort, kroppen darrade. Och vad gjorde munnen? Den log och sa ja men visst, jajjemän, det går bra, jag fixar det. Som om den var frånkopplad från resten av kroppen, som skrek i protest och med alla medel den hade försökte få mig att stanna upp.

Resultatet av gårdagen? Förutom en kollosal trötthet/utmattning, panikångest idag, kräkningar, magknip, yr, sur och tvär. Och vem ska jag skylla på? Jo mig. Och pang så slår hjärtat ännu lite hårdare och ångesten drar åt sitt tag runt bröstet.

Även om jag de senaste 20 åren har blivit mer och mer tålig för ångesten (vi snackar otäck tålig, jag kan ha panikångestattacker samtidigt som jag sitter i möte på jobbet) är den fortfarande min ständige följeslagare. Och fortfarande chockerar den mig när den träder fram så tydligt som idag. När jag inte kan hålla symptomen borta, när ångesten tar över.

Det blir ett jäkla strul av allt strul, små svårigheter som bygger på varandra och skapar ett helvete. Stora svårigheter som jag ignorerar in i det sista eftersom jag vägrar att acceptera att jag, denna förnuftiga människa gör så jävla fel och inte klarar det jag vill och ibland borde. Det tar tid att lära känna sig själv, jag behöver hjälp med det. Jag behöver förklaringar och resonemang om min kapacitet. Nu är det 7 månader sedan adhd utredningen påbörjades, nästa vecka har jag en ny tid för att få mina resultat. Om det blir inställt igen får jag nog be om en säng uppe på psyk. Jag orkar inte mer.