59. om kroppen och huvudet

Kanske har jag skrivit om det här förut, kanske inte. Hur som haver så påverkar det mig och berör mig! Jag hävdar alltid att den fysiska och psykiska hälsan hänger ihop och att hela jag måste ses som en helhet vid bedömningar hos tex läkare. En del håller med, till exempel den läkare som övertalade mig att åka till psykakuten efter att ha undersökt min arm (och ha ställt rätt frågor om min hälsa...). Det var svårt att hjälpa mig med min smärta i armen när smärtan i själen var så stor att jag inte ville leva. Armen blev bättre efter att själen hade fått lite hjälp!

Men, det som jag har insett den senaste tiden är hur min kropp skiljer på den fysiska och psykiska energin och måendet. Ett tydligt exempel är från i våras, när jag blev totalt däckad av influensa. Jag låg i en och en halv vecka, en vecka helt utslagen, en halv vecka sliten. Jag har vad jag kan minnas, aldrig mått så (fysiskt) pyton förut! Under den vecka som jag mådde som sämst och inte tog mig ur sängen själv hade jag inga tvångstankar. Jag repeterar: INGA TVÅNGSTANKAR PÅ EN VECKA!!! Det har aldrig hänt, sen tvången kom in i mitt liv (och det var länge sen vill jag lova). Den känslan är oslagbar, men väldigt skum. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, men kände mig samtidigt friskare och alertare än någonsin. Den mentala och fysiska hälsan delade på sig.

Men i skarven mellan att influensan gick över och kroppen började hitta tillbaka till sitt gamla jag, kom ångesten, rastlösheten, tvången, ja, rubbet tillbaka med raketfart. Och jag hängde inte med, jag blev chockad. Insikten blev som en hård örfil! Å fan, det är så här jag mår egentligen.

Nu är jag där igen, graviditeten har påverkat mig väldigt mycket fysiskt, men nu börjar kroppen vänja sig lite vid läget. Och där kom örfilen igen och min förvåning lika så. Va!? Har jag ångest varje dag, har jag tvångstankar som tar en massa energi, oroar jag mig hela tiden, har jag en rastlöshet inombords som tickar som en bomb? Måste jag varje dag kämpa mig trött för att hålla ihop och fungera?? Chockerande!

Det är hårda insikter och det gör mig ledsen och arg. För jag vill faktiskt inte ha det så här. Jag har inte valt det. Men likförbenat är det så här det är. Ordet acceptans vimlar förbi i en snabb tanke. Men vet ni vad, vissa dagar orkar jag inte vara så jävla ordentlig och hålla ihop. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag lägga mig på soffan och gråta och vara lite bitter. För att jag vet att jag måste orka vidare, ikväll, imorgon och resten av livet. För jag har ju faktiskt bestämt mig för att leva!