65. Om att upprepa sig och att vara utless

Here we go again.

På finspråk: idag har mina symptom gällande min mentala hälsa visat sig tydligt och har påverkat min förmåga att arbeta och att fungera socialt.

Som det är: har haft en härlig helg där jag bara varit och nej, ingen planering för den kommande veckan gjordes. Det fanns ju inget behov, allt var ju så bra, jag fungerar ju!!

Satan i helvete vad jobbigt det är att efter en natt utan tillräckligt med sömn vakna och känna mig otillräcklig redan från start. Att bara vara existerar inte Visste att jag hade viktiga saker inplanerade på jobbet, ville inte vara den som (för femtioelfte gången) inte dyker upp. Pressar mig genom dagen och motar bort allt jobbigt, hela tiden medveten om att det kommer att straffa sig. Och ja. Alla tidigare upplevelser av kognitiva funktioner som inte riktigt hänger med, visar sig till sin spets. Tårarna trycker på bakom ögonlocken, energin är helt slut och tankarna snurrar fort både framåt och bakåt.

Det älskade barnet, som är värd all energi och kärlek i världen får en grinig mamma som snäser och drar sig undan. Som får så dåligt samvete att det känns som hjärtat ska sprängas. Som pussar, försöker ta igen, lyssna och vara där. Som kanske lyckas lite men som nu sitter här efter läggning och gråter sig förtvivlad och inte orkar mer.

Jag vet att sömnen påverkar mycket. Men vissa dagar blir jag så fruktansvärt medveten och säker på att jag behöver andra förutsättningar i mitt liv. Att det finns något där som stör. Jag tror att det är adhd. Och blir galen av tanken på att det kanske inte är det. Blir ännu galnare av att inte veta. Det är så uttröttande att vänta på svar att jag inte har ord att förklara. Jag behöver veta för att kunna gå vidare. För atg kunna få hjälp. Adhd eller ej, så måste jag fortsätta kämpa med livet, men förutsättningarna blir så olika beroende på den där bokstavskombinationen eller inte...

Jag vet samtidigt att jag är lyckligt lottad jämfört med en del andra, jag har "bara" väntat i ett år och några månader på en utredning. Jag har " bara" varit under utredning i ett halvår. Men jag har också mått dåligt i 20 år. Och varit på gränsen mellan liv och död lika länge. Jag vill vidare, jag bill fungera. Jag vill kunna ha en skitdag på jobbet som inte knäcker mig för veckor framåt för att all energi är slut och självförtroendet är kört i bott. Jag vill kunna visa mitt barn min kärlek. Jag vill orka lyssna och vara med!

Idag är det skit. Men det har jag bestämt att det måste få vara. Tårarna måste ut och idag måste jag faktiskt få tycka att allt är skit och att det är mest synd om mig i hela världen. Annars orkar jag inte stiga upp imorgon.