Eh... ja, semestern är väl i princip slut nu då. Jag skulle ju kunna dra till med att jag har haft en otroligt långt semester. Eller vara ärlig och meddela att jag totalt har glömt bort detta forum. Det sägs att personer med ADHD kan fokusera/bli besatta/beroende av saker och ägna väldigt mycket tid åt dem för att sedan glömma bort dem hux flux. Well, det kriteriet uppfyller jag definitivt!
Så, en uppdatering sen sist. Semestern gick bra, trots detta otyg att vara ledig, gick jag med ganska högburet huvud ut ur semesterdimman o tillbaka till jobbet. Eller, nej, nu ljög jag igen. För på semestern började och stannade och började livet igen. Ett plus på ett gravidtest följdes av stor lycka, blod i trosorna följdes av stor sorg, ett litet ettrigt hjärta på ultraljudsmonitorn gjorde att lycka kom tillbaka. (mellan lyckan gick en vecka då sorgen, misslyckandet och helvetet var totalt) Så, när jag nu ska vara glad och åter på mitt arbete ser läget lite annorlunda ut. Jag spyr, spyr och spyr. Däremellan mår jag illa och har ont av foglossningar. Precis som med förra knytet i magen (som nu är en vild familjemedlem i sina bästa år). Så, sjukskriven igen.
Att vara sjukskriven är för mig ett så stort nederlag att jag inte kan beskriva det med ord. För ett år sedan var jag också sjukskriven, men då för depression (och under den ett knyte i magen som inte orkade vidare). Att återigen överge sina kollegor under årets intensivaste period på jobbet. Att återigen veta att jobbet hopar sig och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Att veta att arbetet är med människor, som blir arga, besvikna och ledsna för att de inte får hjälp. Att få en inkomst som är lika med att inte kunna betala räkningarna för sin lön. Att behöva komma ihåg och förstå allt jag måste rodda med, mediciner som ska tas (och då ska de helst finnas hemma), tider hos läkaren som ska passas, Försäkringskassan som ska meddelas om femtioelva grejer men ändå inte kan betala pengar till mig nu, jobbet som ska meddelas... Och... min familj som ska orkas med. Min familj som prioriteras ner hela tiden. Särskilt min sambo.
Samtidigt är det nödvändigt. Jag förstår det. I en depression har jag svårare att förstå det, lättare att köra på. Då får min omgivning skrika på mig och hålla fast mig, förklara att det inte funkar att jobba med panikångesten bultande i halsen. För mig är det normalt beteende, bara att bita ihop. Men nu blir det mer verkligt, att spy tio gånger om dagen gör det svårare att sitta i möten med människor som behöver min hjälp. Jag förstår att mina spyor inte hör hemma i deras oskyldiga knän. Så jag böjer mig, lägger handen på magen och säger nu gör vi detta ihop. Jag lyssnar på kroppen om du överlever.
Och vad mer? Ja just, en liten lätt ångest över hur i helskotta min adhd-utredning går/inte går/aldrig blir färdig. Lögn igen. Ångesten är total och hotar hela in existens. Ena sekunden är jag väääldigt cool och deklarerar för mig själv att jag är densamma utan en diagnos. I nästa skakar jag av ångest och tänker hur fan ska livet bli om det inte är detta, hur ska jag fortsätta få hjälp, hur ska jag kunna förklara detta för mig själv och andra om inte med hjälp av några bokstäver.
Jag har av utredaren fått ett ljus, en hint, en glädje. Men också en sorg och en negativ förväntan. Efter att ha analyserat alla tester lutar bevisen åt adhd (eller add för att vara exakt). Mina perceptionssvårigheter kan förklaras av en hög stressnivå som kommit utav den obehandlade adhdn, aspberger syndrom har uteslutits. Så vad återstår? Jo, ett jävla kriterie. Om dessa symptom har funnits innan 7 års ålder. INTE FAN VET JAG! För jag minns inget. Mitt liv består till väldigt stora delar av svarta luckor, från det att jag var liten till nu... Hur ska jag veta? Ska jag ljuga? Jag har valt att säga sanningen, att jag ta mig tusan inte vet. Nu ska min mamma intervjuas. Min kvalificerade gissning är att min mamma har samma bokstavskombination som jag. Min mamma kommer inte ihåg ett jota. Nu överväger jag om jag ska skriva ihop en berättelse och ge till mamma. Men å andra sidan har hon inte förmågan att plugga in en historia.
Anhörigintervjun är avgörande för min eventuella diagnos. Anhörigintervjun är avgörande för hela min framtid. För hela min familjs framtid. För den hjälp jag ska komma att få/inte få, medicinskt och terapeutiskt. Känn ingen press, tänk på barnet i magen. Eller hur, eller hur....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar