Helt plötsligt kom lusten att skriva av mig i detta forum. Men innan jag började skriva så kikade jag in hos "Add-Cilla" och läste hennes inlägg från igår. Jag fnissar lite, för inlägget är ungefär detsamma som det jag hade tänkt formulera... Läs det HÄR
Hur som haver, förutom en trötthet som kan liknas vid att vara gravid (i början av mina graviditeter har jag somnat på stående fot, lagt mig kl 20 på kvällen, somnar överallt osv...), känns maj månad som en enda lång väntan. Väntan på utredning.
Jag har gjort den första delen, den som ofta kallas för intelligenstest. Det var kul! Eller ja, delarna med matriser, klossar och allt som har med bilder och mönster att göra. De övningarna bekräftar verkligen mitt sätt att tänka, hur jag kategoriserar saker i ett system och sätter ramar kring dem. Om det inte går fungerar det väldigt dåligt för mig. Så var det övningarna som fokuserar på minnet. Ojsan, där tog det emot vill jag lova! Med gråten i halsen stapplade jag fram några siffror och bokstäver och var inte alls bekväm. Det blev också ett bekräftande av hur jag fungerar.... Det ska bli rysligt spännande att se resultaten!
Men... detta var nu 2 och en halv vecka sedan och jag vill bara vidare. Ta nästa steg i utredningen och komma närmare ett resultat. Tyvärr kommer ju sommaren närmare och närmare och det är ju så att alla ska ha semester... Det vore väldigt skönt att kunna gå på semester med ett färdigt resultat!!
Jag har tänkt mycket på hur olika diagnoskriterier för ADHD stämmer in på mig eller inte gör det... Om och om igen har jag (mycket tack vare min psykolog!!!) insett hur mycket av dessa som sitter på insidan av mig. Förra terapisessionen pratade vi om gränsdragning och kom in på hur jag påverkas av andra människors känslor. Jag kan liksom inte släppa att mina nära och kära mår dåligt, det sänker mig också och jag vet inte hur jag ska hantera det. Efter att vi hade pratat en stund (och jag har utvecklat mina funderingar om att inte kunna släppa andras känslolägen + en rad annat) säger psykologen att det är ett tecken på uppmärksamhetsproblem. Vips! Så öppnade sig ett helt nytt sätt att se på saken. Självklart finns ju problemen kvar, men jag kan se dem från ett annat perspektiv. Underbar känsla att ta sig framåt i problemområden som har funnits i en sisådär 25-30 år!!!
Mina tankar finns, de kan jag inte ta bort och vill inte det heller. Men jag kan bestämma hur jag vill hantera dem! De älskade mindfullnessövningarna hjälper mig mycket. Så, nu kör vi igenom denna dagen också!
___________________________________________________________________________________
Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
