Eftersom det redan finns galet många bloggar och jag vet att flera av dessa skribenter kan skriva på ett fantastiskt sätt om sina liv, har jag inte riktigt förstått varför jag skulle blogga. Men så har åren gått och jag har insett att ett skrivande inte behöver vara för andra. Ett skrivande kan helt sonika vara för min skull! Eventuella kontakter som fångas upp genom skrivandet blir en trevlig bonus.
Så finns det ett skäl till att jag sitter vid tangentbordet idag... Det är surret. Surret i mitt huvud som inte vill ge sig. Surret av tio radioapparater, fem tvapparater och ett gäng skriande måsar. Det är statusen idag. Och myrorna i brallan, de har fått fart och befinner sig nu även i resten av kroppen. Så är det för mig och det måste jag hitta sätt att bemöta. Radioappraterna och myrorna kommer bo kvar hos mig i resten av mitt liv, det finns det fina diagnoser som kan förklara. Men, att kunna stänga av ljudet på dem ibland, om så bara på hälften. Eller att kunna sätta in en myrdosa i ena byxbenet och still på ett av mysamhällena, det vore inte så tokigt!
Och det kan jag. Med en väldig massa knep och knåp på vägen. Förhoppningsvis är denna blogg ett knep som ska fungera. För mig, för min skull. Men även för min som läser, kanske känner du igen dig, kanske känner du någon som har ljudet på radioapparaterna så högt på att du störs? Tillsammans kanske vi kan hitta perspektiv på livet, stötta varandra och samla kraft och mod för att våga vara jag. Jag är jag med psykisk sjukdom, men med så mycket annat också. Jag har bara lite svårare att släppa fram det, radion stör så förbaskat (och ibland även alla dessa tvapparater, måsar, trumorkestrar, biosalonger och dagisavdelningar...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar