En dag som idag, när det snaaaart är semester och jag är ensam i hela korridoren med fina arbetsrum, då blir det svårt. När korridorens rum är fulla med folk består mina arbetsdagar av rutiner. Komma till jobbet och säga hej, kolla mailskörden, planera dagens arbete, köra igång... Fika och lunch på fasta tider. Möten inskrivna i almanackan, på fasta tider. Då kan jag fungera okej, jag kan fortfarande ha dåliga dagar när allt är snurrigt och saker blir gjorda på konstiga sätt, om de blir gjorda alls...
Men nu, i detta vakum, när andra pustar ut och säger saker som "Va skönt det är med dessa lugna dagar, nu kan man jobba på med det man aldrig hinner." Visst är det svarar jag och ler mitt vänaste leende. Sen går jag tillbaka till mitt rum och paniken stiger. Jag är ingen lösaktig kvinna. Jag kan ta ansvar och göra det jag ska, men det måste finnas ramar. Annars fungerar jag inte så bra som det kan önskas av en som får lön för att vara här. Självinsikt eller dåliga ursäkter för att jag vill ha semester?! Fråga inte mig, jag har liksom en nedsatt förmåga att kunna avgöra vad som är relevant eller orelevant oro, det har jag papper på...
Men idag är ändå bättre än igår, igår klarade jag inte av att ta mig hit alls. Eller jo, jag kikade in och hämtade lite grejer. Sen for jag hem igen och har ärligt talat ingen aning om vad jag gjorde mer igår innan jag hämtade på dagis. Inte jobbade jag så effektivt hemma heller alltså.
En annan gång ska jag berätta vidare om mina listor. Min almanacka med fina tider inskrivna i och mina listor, det gör att det funkar. Oftast i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar