Idag kl. 9.10 hade jag en tid hos en läkare på min vårdcentral, denna tid fick jag förra fredagen. Det var inte min vanliga läkare (läs ovanlig, för detta är en kvinna som ser mig i ögonen, lyssnar på mig och tar mig på allvar, trots att jag inte alltid själv vet vad jag dillar om), för hon är på semester. Detta fick jag också reda på i fredags och panikade rätt länge för detta. Jag upplevde alla hemska läkarbesök sen 1999, hemskt bemötande, bara fokus på medicin och ingen som lyssnar. Så sa jag STOPP till mig själv. Ajabaja, inte leva i dåtid, inte spekulera i hur framtiden kommer bli. Här och nu! Vad kan jag göra inför läkarbesöket för att göra det så bra som möjligt? Jo, jag kan formulera min smärta och min önskan om hjälp. (Här kommer ett till STOPP, för det här är stora grejer. Att JAG själv kan tänka stopp och be om hjälp, det har liksom knappt aldrig hänt förut!)
Så jag har tänkt efter, inte grubblat utan bara tänkt på hur jag ska ta mig fram i livet den närmaste tiden. Så blev min önskan: att vara helt sjukskriven resten av denna veckan + hela nästa. Därefter arbeta 50% i några veckor, för att sedan gå upp till 75% , med slutmålet att kunna jobba 100% igen. För första gången någonsin har jag hittat min handbroms och vill dra i den. Hårt, för att effekterna ska sitta i länge.
Så... vad hände kl. 9.10? Läkaren tar emot mig, jag börjar berätta hur det här året har varit. Då meddelar han att han har läst i min journal. Skönt tänker jag, då hänger han med! Jag berättar hur jag mår nu, om ångest, trötthet och ledsamhet. Om hur underbar terapin är, men hur mycket som väcks inom mig... Om mina diagnoser GAD och OCD och om en kommande ADHD utredning. Läkaren frågar lite om mitt jobb, om min familjesituation... När jag säger att jag är så oändligt trött frågar han om jag inte har haft semester? Jo, det hade jag. Han hummar, slår lite på datorn, letar upp en bok som han också slår i. Frågar om jag tar min medicin varje dag? Ja, det gör jag. Samma dos som när jag började ja. Då frågar han: Tror du att det hjälper med mer medicin? Vad ska jag svara tänker jag, ingen aning blir svaret. Medicinen har hjälpt mig i vår, men det är svårt att veta vad som är vad också! Han hummar lite till och frågar vad jag vill. Jag berättar då om min plan, att vara borta från jobbet helt för att vila och arbeta vidare med de tekniker som jag får med mig från terapin, för att sedan kunna komma tillbaka i lugnt tempo till jobbet. Då tar han fram sin almanacka, hummandes och kollar datum.
9.35 går jag ut ur läkarens rum. Läkaren har då hunnit gäspa 4-5 gånger under mitt besök, några gånger helt öppet, några gånger försökte han dölja det med handen. Han har fixat en sjukskrivning i en vecka, sen får jag jobba halvtid i en och en halv. Tårarna bränner bakom ögonlocken, kroppen är så spänd att jag har svårt att gå normalt. Tankarna snurrar, ångesten är enorm och tvångstankarna och handlingarna är igång till max.
Som tur väl var hade jag kl. 10.00 en tid hos min psykolog. Jag lyckades på något sätt ta mig det med hjälp av min cykel, vet knappt vilken väg jag tog, vet bara att jag valde en lite ödsligare väg sista biten, eftersom tårarna forsade. Efter att ha gråtit hysteriskt på toaletten innan besöket, kom tårfloderna igen inne på hans rum. Jag berättade vad som hade hänt och vi jobbade vidare...
Jag är så innerligt förbannad på att mina svårigheter, min smärta och mitt lidande inte syns eller räknas som något allvarligt. Jag klarar mig för bra i livet för att få den hjälp jag behöver. Ibland tänker jag att det skulle kanske vara lättare att få hjälp om jag hade några självmordsförsök med mig i bagaget och inte skötte mitt barn... Men det är ju inte jag. Jag kan så mycket, jag behöver bara hjälp med att göra det jag kan!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar