Jag ligger inte under en gravsten. Jag lever.

Tårarna bränner bakom ögonlocken just nu och jag kämpar för att hålla dem kvar där. Trots att klumpen i halsen växer... För återigen har jag hört en argumentation där flera personer menade att diagnostisering av np-diagnoser är överdriven. Medicineringen är fel, det är droger som delas ut till människor som inte kan skärpa sig. 

Begreppen jobba med och lära känna sig själv är min vardag. För jag har haft tur i helvetet och haft en inre drivkraft som trots allt har hållt mig vid liv. Och de gånger som drivkraften har sjunkt eller helt stannat har jag haft underbara människor omkring mig som har tagit över. Som har kramat mig, berättat att de vill att jag ska leva, kört mig till psykiska mottagningar för att få träffa experterna, hållt mig i handen och låtit mig gå själv när jag har klarat det. Om och om igen. 

Jag mår ju bra nu. Jag är fylld av insikter om hur jag fungerar. Plötsligt börjar jag förstå att jag är bra, att jag kan saker, att jag är värd att leva. I de situationer där det kör ihop sig för mig har jag börjat kunna agera och ändra på saker. För att jag ska må bättre och för att de personer som är nära ska må bättre. 

Jag har valt livet. För det låter ändå bättre med ett liv i helvetet än inget alls. För i mitt helvete finns det också ljuspunkter, till exempel de där personerna som lyfter mig. Om och om igen. 

Jag har accepterat att jag befinner mig i ett helvete. Men att det är värt det. Och att acceptera det har varit oerhört svårt. Att välja livet har varit oerhört svårt. 

Så ändrades livet. Några ihophäftade A4-papper med svart text och en underskrift med blå bläckpenna. De ser inte mycket ut för världen, men för mig är de allt. Den vackraste meningen i papprena är den där orden diagnos och adhd står. 

Dessa ord på de där vita papprena har gett mig livet. Jag som trodde jag hade valt det bästa liv som gick att få för mig, hade så väldigt fel. 

Med rätt ord på pappret har jag fått ett mörkrosa piller. Concerta 54mg står det på. I ett hus längre bort i stan arbetar en psykolog som jag har träffat länge. Nu när orden står på pappret får vi fortsätta träffas ett tag till. 

Helvetet är inte kvar här nu. Det är dagsljus varje dag, solen skiner inte hela tiden, det blir både mörkt, stormigt och regningt. Men jag får se dagsljus varje dag. Och när det är oväder går det över. 

Jag vill leva. Jag accepterar inte ett helvete längre. Jag accepterar mitt liv och mina förutsättningar. Jag accepterar ljuset och mörkret. Men mest av allt lever jag! När mina barn pratar med mig hör jag vad de säger, när de säger det och kan svara. När min man säger att han älskar mig så tror jag honom, för jag tror att jag är möjlig att älskas. 

Min tur går knappt att beskriva. Tur med att ha en inre drivkraft, ett socialt nätverk, att ha träffat en person i vården som ser mig och att min hjärna gillar Concerta. Jag vet att situationen ser olika ut för alla, alla har för det första inte samma tur som mig... 

Men tackvare diagnos och medicin så lever jag. Mina barn har en mamma, min man har en fru, mina föräldrar har en dotter, mina syskon har en syster, mina vänner har en vän, mina kollegor har en kollega... Som lever. Som inte ligger under en gravsten. Det är vad diagnosen och medicinen har gjort med mig. 

Förklaringar...

Jag tänker så väldigt mycket på hur jag ska må bra, vilka strategier jag behöver använda för att fungera och ta mig framåt och inte bli hindrad eller sjuk av min funktionsnedsättning, vem jag är...

I mitt huvud, i text, i samtal med min psykolog, min bästa vän eller min man kan jag se hur min adhd fungerar, påverkar min vardag och jobba på utifrån det. Då känner jag mig stark och insiktsfull!

Men så hamnar jag ibland i situationer då andra människor inte alls förstår hur jag kan ha adhd. Jag verkar ju inte ha några svårigheter som är värre än någon annans?  Då tar det stopp för mig. Jag har så svårt att formulera mig, att förklara helheten. Och även om jag vet att frågorna speglas av okunskap men också ställs av omtanke, så skäms jag. För det har jag vant mig vid att göra, sen jag var liten... Skämmas för att jag inte är som andra, men inte vet vad som är fel. 

Men i och med några bokstäver på ett papper, så vet jag så otroligt mycket mer om mig själv och har också möjlighet att lära mig mer om mig själv! Hur ska jag då kunna förmedla detta till andra? Tja... Den strategin får jag helt enkelt jobba på. Och jag har hittat en utmärkt material att använda som grund för denna strategi, kolla du också: http://m.kaosteknik.webnode.se/kaostekniskt-material/att-forklara-for-andra/

Detta konstiga liv...

Jag har börjat äta Concerta och går just nu igenom en väldigt konstig fas... För jag tror mig veta att det är en fas, något jag måste trycka mig igenom för att komma ut på andra sidan. 

Mina förväntningar inför medicineringen var egentligen lite luddiga. De positiva effekter andra har pratat om så som att det blir lugnare i huvudet, du kan tänka en tanke i taget osv har för mig låtit som hokus pokus. Alltså något som inte existerar på riktigt, men som jag gärna skulle vilja ha tillgång till. Som jultomten ungefär, he he. Samtidigt har jag hört skräckhistorier om personer som inte har fått önskad effekt, utan bara fått hemska biverkningar. 

När jag svalde det första pillret grät jag. Av nervositet, lycka, rädsla och anspänning. 

Nu har jag ätit dem några veckor och kan snabbt konstatera att jag har turen att tillhöra de personer som får en bra effekt av medicinen och där biverkningarna är jävliga, men släpper hyfsat snabbt. 

Det som har varit/är den största chocken för mig är hur stor skillnaden är. Jag brukar jämföra saker med dag o natt, men den här skillnaden är större än så. Att inse hur det kan vara/är påverkar mig på mängder av sätt. Insikterna om det som varit (dvs en hel barndom, skolgång, tonår, vuxenliv, relationer, föräldraskap...) blir extrema och plötsligt minns jag händelser, platser och känslor som poppar upp och klumpar ihop sig till röda trådar. 

Det är en väldigt jobbig process, men samtidigt stärker den mig. För nu vet jag vad jag har för förutsättningar, min ständiga frågeställning VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?? har fått ett svar. Svaret visade sig vara att det faktiskt inte är något fel på mig, jag fungerar bara på ett annat sätt än många andra. Så äntligen kan jag sluta försöka göra, vara och känna som andra. Kampen är över! Eller i alla fall förändrad. Och numera lite mer fruktsam, då kämpandet nu ger resultat. 

För första gången på väldigt många år kan jag se framåt med en nyfikenhet och ett ljus som jag aldrig tidigare har upplevt, bara drömt om. Det är konstigt, men på ett bra sätt. 

Bortrest

Klockan är 04.09, jag har varit vaken sen runt kl 2. Bebisen vaknade, ammade och somnade om. Mamman ligger kvar med en ångest som river i bröstet...

Vi är på semester. Träffar släkten. Och än en gång inser jag att mina filter inte fungerar. Jag träffar de närmaste här, de som betyder mest. Och när de inte mår bra drabbar det mig som en känslomässig tornado som knockar mig. Ångesten river, tankarna far runt i en enda sörja. 

Vad kan jag göra? Vad är min roll i detta? Svaret blir oftast bara att finnas till och att göra det som åskådare. Det är det logiska svaret. Det som händer hos mig, inom mig, är fullt ångestpåslag. Ingen får må dåligt, allt är mitt fel. Jag är otillräcklig som inte kan lösa allas problem. 

Tankarna mal. Kroppen försvarar sig med allt den sätter igång en klåda som inte är av denna värld och sätter fullt blås på tvången. 

Min energi dras ur mig och jag känner mig som ett kvarglömt äpple. I

Nya perspektiv

Sedan barn nummer två kom till världen har allt verkligen satts på sin spets här hemma. Plötsligt finns det en människa till att oroa sig för och att räcka till för... 

Sist skrev jag att arbetet med mig själv måste fortsätta och det gör det! Det är grymt häftigt att inse hur annorlunda jag reflekterar över saker som jag tänker och gör numera, med en diagnos i bagaget. Som jag nämnt tidigare är det så mycket skam och självklanderi som har försvunnit för mig. 

Att kunna resa sig upp en jävlig dag och säga till sin man att idag är det skit och rastlösheten håller på att knäcka mig... det är stort! För då blottar jag min evigt surrande motor som jag alltid alltid har försökt (och fortfarande försöker) gömma. Men nu kan jag förstå och acceptera att den finns där, ibland kan jag till och med gilla den. 

Tänk att det ska vara så svårt att prata med varandra när det gör ont i själen! Särskilt när de flesta av oss kan prata frikostigt om fysisk smärta, ibland in i minsta detalj... Och tänk hur många vi är som kryper inåt, längre in under fasaden och pressar oss för att passa in. 

Min fasad är hårdare än mycket annat, men för varje flisa som lossnar ser jag världen där utanför lite tydligare. Och jag kan samtidigt se på vilka sätt jag passar in, att jag faktiskt kan göra det mesta. Bara jag får göra saker utifrån mina förutsättningar! 

Det nya livet

Som ni märker finns det många saker att göra förutom att blogga. Till exempel att föda barn. Jag kan nu titulera mig tvåbarnsmor och är galet lycklig över detta. Ett till underverk har anlänt till vår familj och ännu en graviditet är över. Nu är jag föräldraledig och ska alltså försöka hitta en vardag där två barns behov ska fyllas och en mammas och en pappas och ett förhållandes och.....

Jag har redan gått igenom så mycket sen förlossningen och har redan fått ett antal insikter om hur jag funkar och inte funkar. En stor skillnad är som jag skrivit innan, stt jag nu vet om att jag har adhd och därmed vet lite mer om mina förutsättningar. Jag kan bara inte sluta tjata om hur viktigt det är för mig att ha fått en diagnos och att ha kunskap om hur den fungerar generellt, men såklart mest för hur den påverkar mig i mitt liv.

Jag ser inte mig själv som en person som också har adhd, jag ser mig som en hel person med förutsättningar som påverkas av att jag har adhd. Och av att jag är kvinna, av min barndom, av att jag har barn, av att jag gillar vissa saker och ogillar andra... Jag är jag helt enkelt!

Lika lätt som det är att skriva dessa kloka ord, eller att säga dem till någon annan... Lika svårt kan det vara att faktiskt säga dem till mig själv och att då lyssna på dem! Just nu, i min nya livssitustion har mina förutsättningar förändrats på grund av att ett barn har fötts. Att anpassa sig till det nya är svårt, men jag lär mig samtidigt så mycket om mig själv. En sak som jag snabbt har insett är att jag måste ge mig själv tid att tänka, reflektera och stanna upp ibland. Det hårda arbete med mig själv och mina tankemönster som jag har skött under så många år måste fortsätta. Kanske inte på samma sätt som tidigare, men det får inte glömmas bort. Och då menar jag inte älta och grubbla, utan verkligen seriöst reflektera, lära sig och gå vidare. Nu har jag skrivit ner detta här och jag hoppas kunna fortsätta skriva ner saker här. För det behöver jag och jag är viktig! Även om jag är förbenat duktig på att säga motsatsen till mig själv...

----------------------------------        ----------------------------------           -----------------------------------
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Tågresan

Jag tänker mycket i bilder och mitt senaste bildspel rörmin ångest. Framför mig ser jag ett tåg, x2000 som går fort. Varje dag kör detta tåg, oftast långt borta, jag vet och känner att det finns där, men det stör mig inte. När jag mår som bäst är det bara loket som åker för sig själv. Men så ökar ångesten av någon orsak och vagnarna börjar kopplas på. Tåget blir tyngre, men kan fortfarande köra snabbt. Och ju fler vagnar som kopplas på, dessto närmare kommer tåget.

Jag står vid spåret och får kämpa för fullt för att inte gå upp på spåret, för att inte höra hur det närmar sig.  Men ju mer jag kämpar emot och vägrar ta emot tåget på min station, dessto fortare kör det oxh dessto fler vagnar kopplas på. Vagnar som inte ens passar ihop med de andra, men trycks fast och åker med. Sm vagnar som egentligen inte alls kan åka på rälsen, får fart av det långa tåget...

Pang så smäller det, tåget stannar inte fint på stationen, eftersom jag vägrar ta emot det. Istället står jag på spåret och försöker vifta bort det ena sekunden och andra vänder jag ryggen till och hoppas att det ska byta spår när jag inte ser. Det funkar inte och jag blir överkörd.  Totalt mosad av lok och vagnar som har stoppat på mig.

Kanske låter mitt resonemang snurrigt och lite naivt. Men det är när jag ser mina känslor och tankemönster som bilder och sekvenser som jag verkligen kan se sambanden och förstå dem på ett djupare plan. För när jag väl har sett det här tåget dundra fram, så kan jag inte längre gömma mig. Då måste jag ta itu med det verkliga problemet för att kunna ta mig framåt och må bättre.

När det gäller mitt dundrande tåg måste jag lära mig att inte koppla på vagnarna, utan ta emot tåget på min station så fort som möjligt och lasta av vagnarna. Längre fram kanske jag till och med kan lära mig att ställa in loket i garaget och låta det stå där....

Men idag är jag överkörd. Vagnarna har blivit många och jag har ignorerat tåget länge. Så nu måste jag resa mig upp igen, tömma vagnarna och vinka av dem!