Inom hbt-världen används uttrycket att komma ut ganska ofta. Jag känner att jag behöver komma ut ur min garderob, som är fylld av mina psykiska besvär. De som vet hur jag egentligen mår är nämligen inte så många... Jag har svårt att prata om hur jag mår! Samtidigt som jag vill att folk runt omkring mig ska veta att det finns något där bakom som stör och påverkar min vardag är jag rädd om min fasad. Även om jag egentligen inte tycker om den!
Nu har jag bestämt mig för att jag måste berätta för min chef på jobbet + mina närmaste kollegor hur det egentligen står till, för jag är så less på att förtränga en del av mig 10 timmar om dagen och samtidigt fokusera på att lära mig leva med mina svårigheter. Det går bara inte ihop.
Så vad är jag rädd för? Varje gång jag säger högt att jag inte mår bra blir det verkligt. Det är läskigt, men samtidigt skönt och gör att det lättar lite i sinnet. Men samtidigt måste jag stå för den jag är och mina problem, som jag själv inte alltid kan förstå. Det är där det svåra börjar och vips är ekorrhjulet av grubbel och ångest igång.
Nu är det banne mig dags att lätta på trycket för mig och för alla andra som inte mår bra. Psykisk ohälsa 'är otroligt vanligt och ju mindre vi pratar om det, dessto mindre förståelse får vår problematik... Önska mig lycka till, för nu är jag på väg att öppna dörren till garderoben och komma ut!
Bra! "Kom ut"! Finns inget farligt med att säga som det är och du kommer mötas av mer förståelse än vad du tror... *kram*
SvaraRadera