onsdag 27 juni 2012

52. om väntan (del femtioelva)

Denna eviga väntan. Alla väntar på sommaren och semestern. Jag väntar på en förklaring, kanske (troligtvis/förhoppningsvis) en diagnos. Det känns som livet inom psykiatrin och vården är en evig väntan. Köer hit, köer dit. Så vips har du blivit bortglömd i en kö eller att läkaren glömde skicka ett recept och saker tar längre tid.

JAG ORKAR INTE VÄNTA, JAG VILL HA FÖRKLARING OCH HJÄLP!!!!

Jag andas, försöker slappna av. Det går sådär, åker hem tidigare från jobbet varje dag (hejdå flextiden, komptimmarna och semesterdagarna), för jag orkar bara med att vara här i några timmar. Sen brister fasaden. Hem och gråta. Skulle behöva sova, men det går inte. Frågan är om man någonsin kan vänja sig vid att vara så trött att det inte går att sätta ord på det, men samtidigt inte kunna sova. Jag brukar tjata om att kroppen och hjärnan sitter ihop, något man inte får glömma. Men ibland är det svårt att få dem att prata med varandra... Somnar till mitt i legobyggandet med sonen, försvinner iväg på jobbet... Men sover knappt.

Idag ska jag till min psykolog, det var länge sen sist! Förra tiden kunde jag inte komma på, då jag inte kunde resa mig upp (benen bar inte av fysiska orsaker). För de som inte tror att den fysiska och psykiska delen av en människa påverkar varandra, kom hit på ett studiebesök.. Så, en väntan är över. Nu är det bara resten kvar.

Härligt med sommar och semester? Hm.. vet i katten. Tycker mest bara det ställer till det.


____________________________________________________________________________

Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på http://www.hjarnkoll.se/

1 kommentar:

  1. Åh, tack för din kommentar så att jag kunde hitta in till dig! Förstår precis vad du menar i det här inlägget, jag känner det samma. Även fast jag inte måste gå till jobbet har jag den där stressen om att jag måste plugga - men det går inte. jag kan koncentrera mig i ungefär 10 minuter men sedan bara orkar jag inte och går och lägger mig på soffan istället. Jag somnade igår på soffan där dottern lekte (sambon var i köket och betalade räkningar) fick ett rätt hårt uppvaknande av en liten tvåråing som stod och slog sin mamma med en flugsmällare på kinden! haha.

    SvaraRadera